Tempus 2009 v 21

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19  20 21

Indien blir lättare att styra

Med Kongresspartiets storseger i det indiska valet får Indien en starkare regering med stort handlingsutrymme.

SOMINI SENGUPTA
New Delhi
För elva år sedan, när Sonia Gandhi tog över ledarskapet för Indiens äldsta politiska parti, var det många som såg henne som Indiens mest osannolika politiker: en utlänning med brisfälliga kunskaper i hindi, tillbakadragen på gränsen till otillgänglig, en hustru som hade kämpat för att maken skulle hålla sig borta från politiken och som förlorade honom i ett mordattentat.

Idag ges Sonia Gandhi, 62, äran av att ha iscensatt en förbluffande skicklig politisk kupp. Hennes Indiens nationella kongressparti (Congress), har just genomfört sitt bästa parlamentsval på 25 år. Congress fick 205 av parlamentets 543 platser, och tillsammans med koalitionspartners är partiet bara tolv mandat från egen majoritet. Allt Congress behöver göra för att bilda ny regering är att alliera sig med en handfull oberoende ledamöter och några små partier.
Congress slipper i fortsättningen att vara beroende av en mängd små partibossar, som hade orimligt stort inflytande under den Congressledda koalitionens första fem år. Ännu viktigare, när det gäller utrikes- och ekonomipolitiken, är att Congress inte behöver förlita sig på kommunisterna för att behålla makten, vilket var fallet förut.
”Congress får fria händer!”, löd förstasidesrubriken i The Times of India förra söndagen. Där fanns också ett foto av Gandhi, klädd i ockraröd sari, vid sidan av premiärminister Manmohan Singh.
Maghnad Desai, en indiskfödd ekonom och ledamot av det brittiska överhuset, gick så långt som att jämföra Sonia Gandhi med Katarina den stora, Rysslands mäktiga, tyskfödda kejsarinna.

Gandhi, som är av italiensk härkomst, var gift med den mördade, f d premiärministern, Rajiv Gandhi och svärdotter till hans företrädare och mor, Indira Gandhi.
Sonia Gandhi ger inte gärna intervjuer, och hon avböjde även inför denna artikel.
Hon har sagt att hon gick in i politiken för att rädda partiets eftermäle. Hennes mans familj har varit knuten till Congress sedan tiden före Indiens självständighet. ”Jag tvingades vänja mig vid offentligheten, som jag fann inkräktande och svår att uthärda”, sade hon i ett anförande inför studenter vid Tilburguniversitetet i Nederländerna för ett par år sedan.
Kritikerna hävdar att hon bara krattar manegen för sin son, Rahul, som väntas få en ministerpost i den nya regeringen. Partiets ofta slaviska hängivenhet till Gandhi-Nehru-dynastin, som kanske snarare är en kvarnsten runt partiets hals, var mycket tydlig när valresultaten hade kungjorts.
På lördagskvällen, några timmar efter det att preliminära resultat hade antytt att Congress hade vunnit, deklarerade en av ministrarna, Prithviraj Chavan, i tv att Rahul Gandhi kan bli regeringschef när han vill. Detta var efter det att Sonia Gandhi och hennes son upprepade gånger hade understrukit att Singh är den som partiet vill se som premiärminister.

Congress övertygande valseger är desto mer anmärkningsvärd, därför att den trotsar en indisk tradition att fälla det makthavande partiet. Den Congressledda koalition, som 2004 besegrade den förra regeringen med Bharatiya Janatapartiet i ledningen, blev inte bara omvald utan den utökade sin representation i parlamentet med 57 platser.
Experter på indisk politik pekar på flera avgörande faktorer.
För det första lyckades Congressregeringen under Gandhis ledarskap vinna stöd i fattiga landsbygdsområden. Under den första mandatperioden, som har kännetecknats av robust ekonomisk tillväxt, använde regeringen ökade skatteintäkter till att bygga ut välfärden, inte bara hälsovård och utbildning, utan också ambitiösa arbetsmarknadsprogram på landsbygden och kreditstöd till jordbrukare.
För det andra lyckades hon framställa sig själv som en ledare som inte var ute efter makt. Hon avböjde partiets erbjudande om premiärministerposten, första gången 2002 och åter igen den här gången. I stället valde hon den lågmälde ekonomen Singh, och sinsemellan har de båda delat upp jobbet: hon har skött den svåra uppgiften att hålla ihop regeringskoalitionen medan han har varit regeringens motsvarighet till vd, även om han alltid har setts som underordnad.
”Hon gjorde om honom”, säger Desai, som är en av premiärministerns närmaste vänner. ”Valsegern är lika mycket hans förtjänst som hennes. Det är han som har gjort dynastin folklig”.

Under valkampanjen försökte Bharatiya Janatapartiet (BJP) framställa premiärministern som svag. Partiet anklagade honom för att ha agerat ineffektivt mot en rad terrorattacker och för oförmåga att hantera den globala, ekonomiska krisen, som börjar bli kännbar också i Indien.
Oppositionens strategi fungerade inte. BJPs koalition fick bara 159 platser, medan en tredje valallians, ledd av kommunisterna, erövrade färre än 80 platser.
Även med fria händer kommer den nya Congressledda regeringen att möta enormt stora utmaningar. Indien behöver bygga massor av vägar, motorvägar och kraftverk så fort som möjligt; skolväsendet måste förbättras och det behövs många nya universitet för en snabbt växande ung befolkning; det behövs massor av sjuksköterskor och läkare till Indiens ofullkomliga hälsovårdssystem.
Den allra viktigaste uppgiften för den nya regeringen är att angripa fattigdomen. Trots drygt ett decennium av hög ekonomisk tillväxt lever 300 miljoner indier fortfarande under fattigdomsgränsen. Stora delar av landet plågas av ett maoistiskt uppror, och för första gången på många år har tillväxttakten saktat av markant och underskottet har ökat lika kraftigt.

Det är osäkert om den nya administrationen kommer att prioritera ekonomiska reformer, vilket många inom näringslivet hoppas och rekommenderar. Congresspolitiker, funktionärer och bedömare gör vad de kan för att dämpa förväntningarna.
Kapil Sibal, som företräder Congress i parlamentet och kommer från Delhi, sade i en tv-intervju förra söndagen att han räknar med att den nya regeringen kommer att ”skicka en signal” om kommande reformer, som blockerades de gångna fem åren. Han räknar dock inte med ”plötsliga ändringar” i politiken. Det vore orealistiskt att vänta sig en arbetsmarknadsreform i ett land utan något trygghetsnät att tala om, säger han. Och just nu, mitt i en global kris, är det föga troligt att man inför större öppenhet i bank- och försäkringsbranscherna.
Nandan Nilekani, ordförande för ett av Indiens största it-företag, anser att den nya regeringen bör prioritera ekonomisk tillväxt och en rad reformer ”som vidgar tillgången till både möjligheter och offentliga tjänster”.
”Vi behöver reformera den högre utbildningen, vi behöver stärka städernas självstyre och vi behöver reformera den nationella säkerheten”, säger Nilekani, som tycker det är bra att regeringen får större handlingsfrihet i fortsättningen.

Congress måste också infria löftena till de fattiga på landsbygden. Sonia Gandhi och hennes son, Rahul, lovade i valkampanjen att bygga ut arbetsmarknadsprogrammen och öka livsmedelssubventionerna till de fattiga.
Mor och son står också inför en stor politisk utmaning: att öppna ett politiskt parti, som enligt dess kritiker är som ett familjeföretag. Rahul Gandhi är den som har ivrat mest för intern partidemokrati. Han säger att han kan ställa sådana krav just därför att han är en Gandhi.
© 2009 TEMPUS/The New York Times