Tempus 2009 v 21

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19  20 21

Känslorna har svalnat

Barack Obamas regering vill blåsa nytt liv i fredsprocessen i Mellanöstern – och markerar därför ett visst avstånd till Israel.

GABOR STEINGART
Washington
Staten Israels vänner var märkbart tagna. 6 500 deltagare i en amerikansk-israelisk kongress lyssnade för en tid sedan till USAs nye vicepresident, Joe Biden. Om hans ord hade varit musik hade Biden framfört ett gripande violinsolo i den stora kongresshallen i Washington.
Överallt i Amerika talar man numera om ”change”, förändring, sade Biden. Men mitt i de största förändringar finns alltid en orubblig och oomstridd princip – ”vårt engagemang för fred och den israeliska statens säkerhet”.
Då möttes talaren med både applåder och hurrarop.

Men i Barack Obamas Amerika finns ingen och ingenting som inte kan förändras, vilket kongressens deltagare erfor en stund senare när de lyssnade på kvällsnyheterna. Nästan samtidigt som Biden höll sitt anförande stod en annan regeringsrepresentant i Förenta nationerna i New York och sade några tänkvärda ord. Hennes namn är Rose Gottemoeller.
Denna kvinna är inte känd, men hon har inflytande. I flera årtionden har hon varit en av världens ledande experter på kärnvapen, och det är hon som förhandlar om nedrustning för USAs räkning med ryssarna. Gottemoeller är biträdande minister och ansvarig för att ickespridningsavtalet efterlevs.
När hon talade inför FN underströk hon att kärnvapenländerna ”Indien, Israel, Pakistan och Nordkorea borde skriva under avtalet”. Hon tillade att detta är ett viktigt mål för USA.

Det som lät som en självklarhet var i verkligheten ett tabubrott utan like. USA har aldrig förr givit kärnvapenlandet Israel denna beteckning. Israelernas kärnvapenarsenal, som kom till i slutet av 1960-talet och hela tiden har moderniserats och utökats, har ignorerats av alla amerikanska regeringar tills nu, åtminstone officiellt.
En överenskommelse mellan Richard Nixons och Golda Meïrs regeringar innebar att Washington och Jerusalem inte skulle prata om Israels kärnvapen. Denna taktik skulle tjäna Israels säkerhet bäst, ansåg en rad amerikanska presidenter.
Israel vägrar ännu att avslöja arsenalens storlek och tillåter inga kontroller. Israel deltar heller inte i några nedrustningsförhandlingar. Logiken lyder: det som inte existerar officiellt kan varken räknas, kontrolleras och än mindre reduceras.
Rose Gottemoellers uttalande utlöste därför en storm av indignation i Israel. I många tankesmedjor i Washington tolkas hennes uppmaning snarare som ännu ett bevis för den nya regeringens reformberedskap. Det är tydligt att Obama inte ryggar för att bryta utrikespolitiska tabun.
Och detta gör han på det mest problematiska området, Mellanöstern med den eviga konflikten mellan israeler och palestinier och sitt läge mellan väst och den islamiska världen. Här ser Obama en chans att göra ett historiskt genombrott.
Redan före makttillträdet började han skicka avspänningssignaler till arabvärlden. Och det var en arabisk nyhetsbyrå som fick den första djupa intervjun med USAs nye ledare.

Obama återvänder gång på gång till sitt eget liv, som har inte bara kristna rötter: ”Jag har muslimska släktingar. Jag har bott i islamiska länder”, säger han ofta. Kärnan i hans budskap till muslimerna, ett budskap som förkunnades i bl a under Obamas besök i Turkiet, är att USA ”inte för krig mot Islam”.
Men denna avspänningspolitik har lett till ökad spänning mellan USA och den israeliska regeringen. Från första dagen har Obama klargjort att han inte tänkte hålla fast vid George Bushs medgörliga kurs. Republikanerna lät alltid israelerna hållas – i fråga om både bosättningar och vedergällningar mot palestinska raketattacker och självmordsattentat. Eftersom inte heller syrier, iranier, palestinier eller libaneser tog några initiativ till diplomatiska lösningar av Mellanösternkonflikten stannade fredsprocessen upp.

Nu vill Obama återuppväcka fredsprocessen. Det gör han genom att i första hand ta lite avstånd från Israel. Fjärmandet från den inofficiella kärnvapenmakten Israel ingår i en strategi, som syftar till att ge Amerika större möjligheter att agera.
Redan tidigare har Vita huset klargjort att kraven på Israel kommer att skärpas. Den nye premiärministern, Benjamin Netanyahu, måste sätta definitiv punkt för det judiska bosättningsbyggandet på Västbanken. President Obama själv fastslog under besöket i Turkiet att ”Förenta staterna understödjer med alla medel en tvåstatslösning”.
Och sedan dess råder en ganska kylig ton mellan Washington och Jerusalem. Israels miljöminister, Gilad Erdan, antydde för en tid sedan att Israel inte tar order av Washington. Stämningen mellan de båda vännerna har sällan varit så dålig.
Men Obama tänker inte avvika från den nya kursen. I början av juni reser han till Kairo för att tala till den muslimska världen. Vita husets talesman sade för en tid sedan att ”talets betydelse kommer att vara större än platsen där det hålls”.
Den egentliga adressaten i Obamas Mellanösternpolitik är inte Israel utan Iran. USA vill hindra Irans regering från att tillverka kärnvapen, därför att ett kärnvapenrustat Iran skulle sätta fart på en mycket farlig kapprustning i hela regionen.
Därför har Obama också erbjudit Teheran förhandlingar utan villkor. Just nu försöker USA formulera en position som Kina, Ryssland och Europa kan sluta upp bakom i förhandlingarna med Iran.
Den hårda kursen gentemot Israel och den eftergivliga gentemot Iran stöter naturligtvis på motstånd också. Historikern Jeffrey Herf, som står det demokratiska partiet nära, tycker att kraven på Israel är ”tämligen naiva”. Om Israel offentliggör sin kärnvapenarsenal ”gagnar det i slutänden bara Iran”, säger han.

Om Israel tillmötesgår Washingtons önskemål skulle det kanske göra Kina och Ryssland mer samarbetsvilliga. Insisterandet på en palestinsk stat skulle kunna dämpa motståndet i Israel-kritiska läger. USA skulle ha bevisat att det inte bara lobbar för Israel utan också fungerar som medlare.
Den viktigaste drivkraften i diplomati – förtroende – förstördes av den förra amerikanska regeringen, och nu försöker Obama reparera det.
Joe Biden påminde också Israels vänner på konferensen i Washington om att USA behöver mer än en vän. ”Ett land som tror sig leda men inte förmår samla någon i sina led, det leder inte”, sade han.
Då var det ingen som applåderade.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel