Tempus 2009 v 21

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19  20 21

Presidentens långa arm

I två år har president Nursultan Nazarbajevs f d svärson jagats av kazakiska agenter i Wien. Han är ett stort bekymmer för statschefen. Bakom familjefejden döljer sig en internationell kamp om Kaspiska havets rikedomar.

WALTER MAYR
Wien
Först när schnitzeln är uppäten och tallrikar och bestick har plockats bort börjar Rachat Alijev berätta. Kazakstans självutnämnde ”statsfiende nummer ett” fiskar ur några proppfulla resväskor upp dokument, som han påstår sig ha räddat under exilen i Wien.
Utanför ingången till Maria-Theresiasalongen på det femstjärniga hotell Sacher, där Alijev har förskansat sig, står livvakter.
Det första dokumentet har blått skinnband och påstås vara KGBs akt om Kazakstans f d regeringschef, Karim Massimov. I mappen finns ett fotografi på en ännu ung man med allvarlig blick. 1982 ansökte han per brev om en utbildning hos Sovjetunionens underrättelsetjänst. Senare kom han att under täcknamnen Nurbanu och Stager arbeta som spion mot sina egna landsmän. I Kazakstan är det ingen som känner till att den förre regeringschefen hade en sådan bakgrund.
I nästa mapp finns högar med ej ifyllda formulär utan numrering från presidentvalet 1999. Enligt Alijev distribuerades och förfalskades sådana formulär i valen 1999 till förmån för makthavaren Nursultan Nazarbajev, som 1984 blev ordförande i ministerrådet i sovjetrepubliken Kazakstan och sedan 1991 är landets enväldige president.

Har gått under jorden

Bland förgyllda speglar och oljemålningar i Maria Theresiasalongen plockar Alijev fram det ena mer belastande dokumentet efter det andra: kopior av checkar från banker i Liechtenstein på miljonbelopp och hemliga ljudinspelningar, telegram från CIA och en lista på alla spioner på Kazakstans ambassader i Västeuropa.
Rachat Alijev vet vad han talar om. Han var själv vicechef för Kazakstans underrättelsetjänst och därtill ställföreträdande utrikesminister och framgångsrik affärsman – tills han 2007 berättade att han ville bli Nursultan Nazarbajevs efterträdare.
Statschefen, som just var i färd med att via en författningsändring utropa sig till president på livstid, blev mycket arg över att en egen familjemedlem vågade utmana hans ställning. Alijev var vid denna tid fortfarande gift med Nazarbajevs dotter, Dariga.
En kazakisk domstol tvingade kort tid därefter fram en skilsmässa. Därefter förvisades Alijev till posten som ambassadör i Österrike och sedan dömdes han två gånger i sin frånvaro till 40 års fängelse för bl a människorov, högförräderi och försök till statskupp.
Alijev nekar till alla anklagelser. Han blir inte utlämnad till Kazakstan, eftersom de österrikiska myndigheterna inte litar på det kazakiska rättsväsendet.
Alijev lever sedan 2007 under jorden. Han jagas av kazakiska agenter och kontrolleras av den österrikiska säkerhetsapparaten. Han sover på olika ställen och har ständigt två herrar med respektingivande biceps- och bröstmuskler vid sin sida. I januari hade han en olycka med en av sina bilar, och efteråt upptäckte polisen att bromsarna hade saboterats.

Sanning eller ej?

Denna spionthriller har nu närmat sig en tillfällig höjdpunkt i och med att Alijevs länge väntade, avslöjande bok om autokraten Nazarbajev kom ut i Berlin i förra veckan.
Boken har skyddats som en statshemlighet, och den har väckt oro i den kazakiska huvudstaden Astana.
På 540 sidor gör Alijev upp med ”svärfaderns system”, som inkluderar ”planerad, systematisk plundring av ett av världens resursrikaste länder och stölder i miljardklassen”. Alijev fördömer också västerländska toppolitiker och PR-agenter, som försöker skydda Nazarbajev mot internationell kritik.
Alijevs bok är en ögonvittnesskildring från den inre kretsen runt en centralasiatisk, råmaterialoligarki, vilket gör den till en raritet, förutsatt att Alijevs påståenden stämmer med verkligheten. Alijev var själv en del av ett system, som än idag föder honom. ”Jag kan inte tänka mig att lämna tillbaka pengarna” säger han utan att rodna.

Alijev är en besvärlig gäst

Kazakstan har i kraft av sina naturtillgångar mycket att erbjuda den härskande klicken. Stäpplandet mellan Kaspiska havet och den kinesiska gränsen, där det bor 15 miljoner människor på en yta lika stor som Västeuropa, har stora skatter i form av olja, gas, guld och uran.
Fallet Alijev ger den österrikiska regeringen en intressekonflikt. Energikoncernen OMV köper olja från Kazakstan och leder det konsortium, som bygger gasledningen Nabucco. Ett gott förhållande med president Nazarbajev är en förutsättning för affärerna.
På grund av fallet Alijev har Wien nu blivit en av skådeplatserna i kampen om politisk makt och miljardbelopp i Centralasien. En österrikisk ämbetsman dömdes i januari skyldig till att i utbyte mot pengar ha lämnat ut information om Alijev till kazakiska agenter. Ytterligare två personer misstänks för samma brott.
Alijev själv vill bli österrikisk medborgare och bemödar sig om att hålla sig väl med regeringen och framför allt inrikesminister Maria Fekter. Det är hon, som med hjälp av agenter från specialenheten Cobra, ser till att Alijev skyddas till liv och lem.

F d spioner i OSSEs ledning

Alijev avråddes från att hålla en presskonferens med anledning av den nya boken. Ett lands rykte står på spel, och detta land förbereder sig just nu för ett viktigt uppdrag i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), som har sitt högkvarter bara ett par kilometer fågelvägen från hotell Sacher. 1 januari 2010 övertar stäpprepubliken Kazakstan ordförandeskapet i OSSE under tolv månader.
Det är en välkommen triumf för Nazarbajevs regim, som så sent som i mars 2008 kritiserades av den amerikanska regeringen för ”godtyckliga gripanden och fängelsedomar”.
Som ledare för Kazakstans OSSE-delegation i Wien når Kairat Abdrachmanov vid årsskiftet höjdpunkten av sin karriär. Det är verkligen mycket anmärkningsvärt, påpekar Rachat Alijev och plockar fram en brun mapp från sovjettiden. Den innehåller, enligt Alijev, upplysningar om den f d KGB-medarbetaren Abdrachmanov, alias ”Danko”, inklusive hans ämbetsed från 30 oktober 1986, då han lovar att bekämpa ”den sovjetiska statens fiender”.
Presidenten, utrikesministern och OSSSE-ambassadören är alla veteraner från den sovjetiska underrättelsetjänsten – frågan är om medlemsländerna i OSSE har en aning om vilka personer det är som under ett helt år ska hålla säkerhetens och samarbetets fana hög i Europa?

Friarresor till Astana

”Kazakstans ivrigaste anhängare var Gerhard Schröder”, säger Alijev. ”USA ogillade tanken, men den tyske kanslern ville uppenbarligen spela rollen som Centralasiens store medlare”.
Tyska intressen i Kazakstan har säkert spelat roll: hittills har drygt 500 tyska företag investerat omkring fyra miljarder euro i Kazakstan. Största investerare är RWE, Thyssen-Krupp och, inte minst, Siemens.
Konkurrensen om Kazakstans naturtillgångar och marknader började strax efter Sovjetunionens upplösning, och kampen om Nazarbajevs gunst har orsakat många bråk.
Bland Nazarbajevs uppvaktare märks framför allt amerikanerna. Dick Cheney, Henry Kissinger, CIA-chefen George Tenet och expresident Bill Clinton har alla besökt Astana för att ställa sig in hos Nazarbajev.
Clintons stiftelse belönades med 31,3 miljoner dollar ur reskamraten kanadensaren Frank Giustras plånbok som tack för att han fick hjälp med att köpa in sig i kazakiska urangruvor.

PR och angivelse

Amerikanernas konststycke att kritisera sittande makthavare för brott mot mänskliga rättigheter och dåligt rättsväsen (amerikanska UD) och samtidigt bedriva pr-kampanj för Nazarbajev via pensionerade Washingtonpolitiker tycks vara dokumenterat i Alijevs papperssamling.
Dessutom finns lobbyisterna – högt uppsatta veteraner från CIA och militär – namngivna i en rapport från 2003, sammanställd av konsultfirman Global Options Management (GOM).
GOM engagerades av Nazarbajevklanen i syfte att snygga till presidentens image. När det 2002 blev känt att Schweiz hade frusit runt 80 miljoner dollar, som den amerikanska oljeindustrin hade betalat i mutor till personer i Kazakstan, blev det dags för GOM att göra någonting. (Affären kom att kallas ”Kazakgate” i Washington).
Den bulgariske delägaren i GOM, Alexander Mirtjev, betraktas i Washington som en dörröppnare av högsta rang.
Förutom direkta kontakter med Vita huset, det amerikanska justitiedepartementet och FBI kan han skryta med tillträde hos Kazakstans president.
Nazarbajev informerades, via förteckningar över mobiltelefonsamtal, om den omstörtande verksamhet, som en kazakisk oppositionsledare bedrev med hjälp av medarbetare, som lever i exil i USA. Bland oppositionsledarens kontakter fanns den grävande journalisten Seymor Hersh, högt uppsatta amerikanska ämbetsmän och många kazaker bosatta i hemlandet. De sistnämnda fick besök av Nazarbajevs poliser.

Pengarna är gömda

Nazarbajevs regim har tvingats ge vika på en viktig punkt. För att göra den schweiziska regeringen och det amerikanska justitiedepartementet på gott humör erkände Kazakstan officiellt 2007 att många av miljonerna på de schweiziska bankkontona var mutor från amerikanska företag.
Den summa som nämndes i detta sammanhang utgjorde emellertid bara en bråkdel av alla pengar som Kazakstans president och hans förtrogna har stoppat i egna fickor, hävdar Rachat Alijev.
Under en privat middag med familjen pratade Nazarbajev om 15 miljarder dollar på privata konton, enligt Alijev.
Misstankarna mot Nazarbajev om korruption är inte nya, men omfattningen och beloppen, som Alijev säger sig ha bevis för, överraskar. Bevisen består av kopior av telegram från Interpol i Vaduz till poliskolleger i Washington angående misstänkt penningtvätt, checkar och överföringar på miljonbelopp, och framför allt namn på företag och förvaltare med vars hjälp det har vävts ett nät av oåtkomliga offshorebolag och stiftelser. På detta sätt kommer Kazakstans största företag och banker efter hand att tillhöra hans f d svärfar, misstänker Alijev.
Efter debaclet med de infrusna pengarna i Schweiz har merparten av presidentens tillgångar placerats i Asien, enligt Alijev. Men det finns även ett antal helt vanliga penningsäckar i presidentpalatsets skyddsrum.
Nästan alla påståenden som Alijev gör och alla dokument som han har i sin ägo kan kosta honom livet, enligt honom själv. ”Jag har bevis för varje ord jag säger och varje siffra jag nämner”, säger han och tillägger att hans advokater har granskat och godkänt hans bevis.

En ny tronpretendent

Presidentens kansli i Astana, som inför denna artikel konfronterades med Alijevs anklagelser, ville inte bemöta påståendena.
Man måste emellertid också fråga sig vad det är som driver den utkastade svärsonen.
I ”Projekt Super-Khan”, ett hemligt strategidokument från oktober 2007, talas det om hur man ska säkra den kazakiska härskardynastins maktinnehav fram till 2035. För att detta ska vara möjligt måste man ”förhindra avsiktlig och oavsiktlig inblandning både inifrån och utifrån” i härskarens styre.
”Inblandning” anspelar bl a på ”statens fiende nr. 1”, Rachat Alijev.
Han dementerar bestämt uppgiften att han i januari siktades i London tillsammans med exhustrun Dariga. Men i kazakiska exilkretsar ryktas det att Alijev bedriver ett hemligt dubbelspel tillsammans med presidentens äldsta dotter i syfte att på sikt ta över makten.
Motiv finns onekligen. Sultan Nazarbajev föddes 2 april 2005 i Turkiet, och som Nursultan Nazarbajevs ende son är han en given konkurrent om tronen. Alijev påstår att den lille gossen är ett provrörsbarn, som föddes till världen av Nazarbajevs andra bihustru, Assel Issabajeva, som var Miss Kazakstan 1999.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel