Tempus 2009 v 16

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16

Pojkar har blivit en stöldbegärlig handelsvara i Kina

Kinesisk tradition värderar söner högre än döttrar.

ANDREW JACOBS
Shenzhen, Kina
Tjuvarna slår ofta till i skymningen, när barnen leker utomhus och föräldrarna är trötta och ouppmärksamma. Deng Huidong miste sin nio månader gamla son i ett obevakat ögonblick, när en man slet honom ur hans sjuåriga systers armar alldeles utanför deras bostad. Bilen, som mannen satt i, stannade inte ens, utan ett par armar sträckte sig bara ut genom rutan och grep tag i gossen.
Den livlige Sun Zuo, 3,5 år, lurades bort av någon som lockade med en skiva mango och en leksaksbil. Händelsen fångades på en övervakningskamera. Peng Gaofeng var upptagen med kunder när en man stal hennes fyraårige son från torget utanför hans butik, där många fabriksarbetare uppehöll sig för att njuta av en ovanligt varm vårkväll. ”Jag vände mig bort en kort stund, och när jag ropade på honom var han försvunnen”, berättar Peng.

En son är en försörjningsgaranti

Dessa och ytterligare flera tusen barn har stulits från sina familjer i de stora industristäderna i Pärlflodens delta i Kina. De blir aldrig återfunna av sina föräldrar eller polisen, men det finns tecken på att de inte förs särskilt långt bort. En del säljs till köpare i Singapore, Malaysia och Vietnam, men de flesta av pojkarna säljs till kinesiska familjer, som när en desperat önskan om en manlig arvinge.
Det är åtminstone vad föräldrarna till några av de kidnappade barnen och även polisen tror.
Efterfrågan är speciellt stor i vissa landsbygdsområden i södra Kina, där man sedan gammalt föredrar pojkar framför flickor och där landets strikta familjeplaneringslagar har gjort försäljningen av stulna barn till en blomstrande verksamhet.
Teodlaren Su Qingcai från den bergiga kusten i Fujianprovinsen förklarar varför han förra året betalade 3 500 dollar för en femårig pojke. ”En flicka är inte lika bra som en son”, sade Su, som har en 14-årig dotter men vars biologiska son dog vid bara tre månaders ålder. ”Det spelar ingen roll hur rik man är om man inte har en son. Då är man inte lika mycket värd som den som har en son”.
Den månghundraåriga traditionen att prioritera pojkar – en sed som också dikterar att en gift kvinna ska flytta in hos sin mans familj – underblåses av en modern realitet: Kina saknar ett effektivt, socialt skyddsnät, vilket gör att många föräldrar är oroliga för att inte kunna försörja sig och klara sig själva när de blir gamla.

Nålar i en höstack

Problemets omfattning är omtvistad. Den kinesiska regeringen påstår att det förekommer färre än 2 500 fall av människohandel per år, en siffra som inkluderar både kvinnor och barn. Men de kidnappade barnens förkämpar hävdar att det rör sig om hundratusentals barn.
Sun Haiyang, vars son försvann 2007, har samlat in en lista på 2 000 försvunna barn i och runt Shenzhen de senaste två åren. Han säger att inget av barnen i hans databas har återfunnits. ”Det är som att försöka hitta nålen i en höstack”.
Peng, som bildade en grupp för föräldrar till bortrövade barn, säger att en del av de kidnappade flickorna har sålts till barnhem. De är de lyckligt lottade, eftersom de har stor chans att hamna i USA eller Europa, där barnlösa par gärna betalar runt 5 000 dollar för att få en dotter.
De olyckligt lottade, speciellt lite äldre barn, är inte så efterfrågade, och de riskerar att sluta som prostituerade eller slavarbetare. En del av de barn som tigger eller säljer blommor på gatan i Kinas stora städer är anställda av de kriminella gäng, som rövade bort dem. ”Jag vill inte ens prata om vad som händer med dessa stackars barn”, säger Peng med gråten i halsen.

Polisen är likgiltig

I Shenzhen och dess många industristäder, som är packade med kringvandrande arbetare, får familjer vars barn rövas bort nästan ingen hjälp av den lokala polisen. I fall efter fall insisterar polisen på att vänta i 24 timmar innan den gör något, och sedan hävdar den att det har gått för lång tid för att man ska kunna göra en effektiv utredning.
Många föräldrar har tack vare uthållighet och envishet letat fram bilder från övervakningskameror och på så sätt tagit reda på hur bortförandet gick till. Men inte ens det räcker alltid för att polisen ska engagera sig. ”De sade att det inte räcker med ett ansikte, de måste ha ett namn också”, berättar Cai Xinqian, som fick en butik att lämna ut en övervakningsfilm, där man ser en kvinna leda bort hennes son. ”Om jag visste vad hon hette skulle jag själv kunna hitta honom”, säger Cai.
Chen Fengyi, vars femårige son rövades bort utanför bostaden i Huizhou, berättar att hon ringde polisen direkt när hon förstod att sonen var borta. ”De lovade att komma direkt, men de kom aldrig”.
När hon inte går runt på gatorna och letar efter sin son går Chen och hennes man till polisstationen och faller ner på knä. ”Vi bönar och ber och gråter”, säger hon. ”De frågar oss varför vi är så besatta av att hitta honom”.
En del föräldrar tar saken i egna händer. De sätter upp fotografier på platser där man vet att det handlas med barn, och de reser runt och spanar utanför lekskolor och daghem. Några har butiker, vars skyltfönster har förvandlats till affischtavlor för försvunna personer. ”Vi använder alla våra sparpengar, vi lånar pengar, vi gör allt för att hitta vårt barn”, säger Peng. ”Det finns ett stort sår i hjärtat som aldrig kommer att läka”.

Polisen vill inte ta i problemet

Polisens ovilja att utreda kidnappningsfallen har många orsaker. Kidnappare inriktar sig ofta på barn till migrerande arbetare, eftersom de kanske inte har arbetstillstånd och därför är rädda för polisen, som hur som helst inte prioriterar denna grupp.
Därtill kommer att den kinesiska polisen sällan belönas för att lösa brott mot vanliga medborgare, som inte har något politiskt inflytande. Enligt Peng föredrar polisen att inte ens starta utredningar om försvunna personer, därför att olösta fall får polisen att framstå som ineffektiv, vilket reducerar de årliga bonusarna.
Men det finns undantag. I ett antal mycket uppmärksammade fall har polisen slagit till mot människohandel och offentliggjort resultaten. Men den sortens hjälp är ovanlig, klagar många förtvivlade föräldrar.

Vad gör Beijing?

Peng säger att bortförandet av pojkar är ett växande problem, som bara centralmakten i Beijing kan angripa. Han och andra förordar att man skapar en DNA-databas för barn och skärper straffen för dem, som befinns skyldiga till människohandel. ”Regeringen kan skjuta upp satelliter och fånga spioner, och då borde den kunna hitta bortrövade barn”, säger Peng, som har en hemsida med adressen Baby Come Home.
Chen Shiqu, chef för en myndighet med säte i Beijing som bekämpar trafficking, hävdar att problemet med stulna barn överdrivs. Tvärtemot föräldrar och nyhetsrapporter hävdar han att antalet fall minskar, vilket han dock inte kan styrka med statistik. ”Låt oss säga att antalet kidnappningar minskar med runt tio procent per år”, säger han och tillägger att föräldrar som är missnöjda med polisens insatser bör ringa 110, det kinesiska larmnumret.
Lagstiftaren Yang Jianchang i Shenzhen berättar att han utan framgång försöker få centralregeringen att uppmärksamma problemet. För två år sedan försökte, enligt Yang, en grupp lokala affärsmän bilda en stiftelse, som skulle bekosta sökandet efter försvunna barn. Men i Kina måste privata organisationer godkännas av myndigheterna, och dessa har ännu inte givit stiftelsen grönt ljus.
I juni förra året började Yang att varje månad skicka en kopia av sin kidnappningsrapport till socialdepartementet för att få regeringen att ta tag i problemet. ”Jag begriper inte varför ingen angriper problemet”, säger han. ”Det krävs att någon i centralregeringen tar upp kampen för medborgarnas rättigheter – någon som har samvete”.
Bland föräldrar som har förlorat ett barn har sorgen och frustrationen i flera fall förvandlats till vrede. Förra hösten reste ett fyrtiotal familjer till huvudstaden för att lyfta fram de bortförda barnens hemska öde. De iscensatte en demonstration på den statliga televisionens huvudkontor, men det dröjde bara några minuter innan polisen körde bort dem.

Ångerköp

I Anxi, som är ett bördigt och lummigt län i Fujian, där man misstänker att några av de pojkar som har stulits i Shenzhen har hamnat, är människorna mer bekymrade över det lidande, som det innebär för en familj att inte ha någon son, än över smärtan hos de föräldrar, vars söner har rövats bort.
Zhen Zibao, som har en butik i Kuidou, berättar att det är allmänt accepterat i regionen att man köper en son och att det finns stulna barn i nästan alla städer och byar. Hon och andra invånare påpekar att många äldre blir helt utan försörjning när deras dotter gifter sig och flyttar hem till makens familj. Dessutom måste döttrar medföra hemgift i äktenskapet, vilket är en tung börda för brudens föräldrar. ”Den som bara har flickor mår inte bra”, säger Zhen, som har ett barn, en elvaårig son. ”En son ger högre status”.
Många kineser föredrar av gammal vana manliga arvingar, men kommunistpartiet har i stort sett lyckats eliminera den traditionella könsuppfattningen. I de stora städerna, där ett-barns-familjen har blivit norm, är det många som är glada att de har en dotter och inte en son.
I många regioner på landsbygden, bl a Anxi, är det tillåtet att skaffa två barn om det första är en flicka. Men den som skaffar ett tredje barn riskerar att betala böter på motsvarande nästan 50 000 kronor eller straffas på annat sätt, till exempel berövas jobbet.

Köpte en ny

En pojke kan ofta köpas för ungefär halva detta belopp, och myndigheterna kanske blundar om barnet inte behöver registreras som nyfött i kommunen. Ibland händer det att lokala myndighetspersoner rekommenderar par att köpa en son. Efter det att Zhou Xiuqins tre månader gamle son hade dött kom byns familjeplaneringsfunktionär hem till henne och försökte trösta henne och hennes man. Han sade: ”Gråt inte, ni kan alltid köpa en ny son”, berättar Zhou.
Zhou och hennes man, teodlaren Su, hade fortfarande sorg i oktober 2007 när de fick syn på ett barn i ett buddistiskt tempel i byn där de bor. Orten har 800 invånare och ligger vid foten av ett brant berg. ”Pojken åt godis som om han var utsvulten, och allt han hade på sig var för litet”, berättar Su.
En man, som var tillsammans med pojken, påstod att han var pappa till honom och ytterligare två pojkar och att han behövde pengar för att ta sin fru till sjukhuset. Su frågade vad pojken kostade och prutade ned priset till 30 000 kronor.
Zhou och Su gav pojken namnet Jiabao, och de älskade honom gränslöst. De funderade inte så mycket på att Jiabao inte förstod dialekten i denna del av Fujian och verkade obekant med den lokala maten. Su påstår att misstanken att pojken var stulen aldrig slog honom.

Dubbel föräldrauppsättning

Men i augusti förra året fick Su veta sanningen efter det att polisen i Sichuan hade gripit mannen som hade sålt Jiabao. Mannen tillhörde ett gäng, som hade fört bort sammanlagt elva barn och sålt fyra av dem till familjer i Sus hemtrakt.
När Zhou och Su kom hem en dag hade polisen redan hämtat pojken.
En liten tröst var att en vänligt inställds polisman i Sichuan, pojkens egentliga hemprovins, hjälpte Su och Zhou att komma i kontakt med pojkens riktiga föräldrar. De båda paren har god och regelbunden kontakt, och pojkens föräldrar hyser inget agg, eftersom Zhou och Su tog väl hand om deras pojke. Hans far är så tacksam att han nu hjälper Su att leta efter en ny son bland fattiga familjer, som inte har råd med mer än ett barn. ”Nästa gång ska det hela gå rätt till”, säger Su.

© 2009 TEMPUS/The New York Times