Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
ANDREW JACOBS
Shenzhen, Kina
Tjuvarna slår ofta till i skymningen, när barnen leker
utomhus och föräldrarna är trötta och ouppmärksamma.
Deng Huidong miste sin nio månader gamla son i ett obevakat
ögonblick, när en man slet honom ur hans sjuåriga
systers armar alldeles utanför deras bostad. Bilen, som mannen
satt i, stannade inte ens, utan ett par armar sträckte sig
bara ut genom rutan och grep tag i gossen.
Den livlige Sun Zuo, 3,5 år, lurades bort av någon
som lockade med en skiva mango och en leksaksbil. Händelsen
fångades på en övervakningskamera. Peng Gaofeng
var upptagen med kunder när en man stal hennes fyraårige
son från torget utanför hans butik, där många
fabriksarbetare uppehöll sig för att njuta av en ovanligt
varm vårkväll. Jag vände mig bort en kort
stund, och när jag ropade på honom var han försvunnen,
berättar Peng.
Dessa och ytterligare flera tusen barn har stulits från
sina familjer i de stora industristäderna i Pärlflodens
delta i Kina. De blir aldrig återfunna av sina föräldrar
eller polisen, men det finns tecken på att de inte förs
särskilt långt bort. En del säljs till köpare
i Singapore, Malaysia och Vietnam, men de flesta av pojkarna säljs
till kinesiska familjer, som när en desperat önskan
om en manlig arvinge.
Det är åtminstone vad föräldrarna till några
av de kidnappade barnen och även polisen tror.
Efterfrågan är speciellt stor i vissa landsbygdsområden
i södra Kina, där man sedan gammalt föredrar pojkar
framför flickor och där landets strikta familjeplaneringslagar
har gjort försäljningen av stulna barn till en blomstrande
verksamhet.
Teodlaren Su Qingcai från den bergiga kusten i Fujianprovinsen
förklarar varför han förra året betalade
3 500 dollar för en femårig pojke. En flicka
är inte lika bra som en son, sade Su, som har en 14-årig
dotter men vars biologiska son dog vid bara tre månaders
ålder. Det spelar ingen roll hur rik man är om
man inte har en son. Då är man inte lika mycket värd
som den som har en son.
Den månghundraåriga traditionen att prioritera pojkar
en sed som också dikterar att en gift kvinna ska
flytta in hos sin mans familj underblåses av en modern
realitet: Kina saknar ett effektivt, socialt skyddsnät, vilket
gör att många föräldrar är oroliga för
att inte kunna försörja sig och klara sig själva
när de blir gamla.
Problemets omfattning är omtvistad. Den kinesiska regeringen
påstår att det förekommer färre än
2 500 fall av människohandel per år, en siffra som
inkluderar både kvinnor och barn. Men de kidnappade barnens
förkämpar hävdar att det rör sig om hundratusentals
barn.
Sun Haiyang, vars son försvann 2007, har samlat in en lista
på 2 000 försvunna barn i och runt Shenzhen de senaste
två åren. Han säger att inget av barnen i hans
databas har återfunnits. Det är som att försöka
hitta nålen i en höstack.
Peng, som bildade en grupp för föräldrar till bortrövade
barn, säger att en del av de kidnappade flickorna har sålts
till barnhem. De är de lyckligt lottade, eftersom de har
stor chans att hamna i USA eller Europa, där barnlösa
par gärna betalar runt 5 000 dollar för att få
en dotter.
De olyckligt lottade, speciellt lite äldre barn, är
inte så efterfrågade, och de riskerar att sluta som
prostituerade eller slavarbetare. En del av de barn som tigger
eller säljer blommor på gatan i Kinas stora städer
är anställda av de kriminella gäng, som rövade
bort dem. Jag vill inte ens prata om vad som händer
med dessa stackars barn, säger Peng med gråten
i halsen.
I Shenzhen och dess många industristäder, som är
packade med kringvandrande arbetare, får familjer vars barn
rövas bort nästan ingen hjälp av den lokala polisen.
I fall efter fall insisterar polisen på att vänta i
24 timmar innan den gör något, och sedan hävdar
den att det har gått för lång tid för att
man ska kunna göra en effektiv utredning.
Många föräldrar har tack vare uthållighet
och envishet letat fram bilder från övervakningskameror
och på så sätt tagit reda på hur bortförandet
gick till. Men inte ens det räcker alltid för att polisen
ska engagera sig. De sade att det inte räcker med ett
ansikte, de måste ha ett namn också, berättar
Cai Xinqian, som fick en butik att lämna ut en övervakningsfilm,
där man ser en kvinna leda bort hennes son. Om jag
visste vad hon hette skulle jag själv kunna hitta honom,
säger Cai.
Chen Fengyi, vars femårige son rövades bort utanför
bostaden i Huizhou, berättar att hon ringde polisen direkt
när hon förstod att sonen var borta. De lovade
att komma direkt, men de kom aldrig.
När hon inte går runt på gatorna och letar efter
sin son går Chen och hennes man till polisstationen och
faller ner på knä. Vi bönar och ber och
gråter, säger hon. De frågar oss
varför vi är så besatta av att hitta honom.
En del föräldrar tar saken i egna händer. De sätter
upp fotografier på platser där man vet att det handlas
med barn, och de reser runt och spanar utanför lekskolor
och daghem. Några har butiker, vars skyltfönster har
förvandlats till affischtavlor för försvunna personer.
Vi använder alla våra sparpengar, vi lånar
pengar, vi gör allt för att hitta vårt barn,
säger Peng. Det finns ett stort sår i hjärtat
som aldrig kommer att läka.
Polisens ovilja att utreda kidnappningsfallen har många
orsaker. Kidnappare inriktar sig ofta på barn till migrerande
arbetare, eftersom de kanske inte har arbetstillstånd och
därför är rädda för polisen, som hur
som helst inte prioriterar denna grupp.
Därtill kommer att den kinesiska polisen sällan belönas
för att lösa brott mot vanliga medborgare, som inte
har något politiskt inflytande. Enligt Peng föredrar
polisen att inte ens starta utredningar om försvunna personer,
därför att olösta fall får polisen att framstå
som ineffektiv, vilket reducerar de årliga bonusarna.
Men det finns undantag. I ett antal mycket uppmärksammade
fall har polisen slagit till mot människohandel och offentliggjort
resultaten. Men den sortens hjälp är ovanlig, klagar
många förtvivlade föräldrar.
Peng säger att bortförandet av pojkar är ett
växande problem, som bara centralmakten i Beijing kan angripa.
Han och andra förordar att man skapar en DNA-databas för
barn och skärper straffen för dem, som befinns skyldiga
till människohandel. Regeringen kan skjuta upp satelliter
och fånga spioner, och då borde den kunna hitta bortrövade
barn, säger Peng, som har en hemsida med adressen Baby
Come Home.
Chen Shiqu, chef för en myndighet med säte i Beijing
som bekämpar trafficking, hävdar att problemet med stulna
barn överdrivs. Tvärtemot föräldrar och nyhetsrapporter
hävdar han att antalet fall minskar, vilket han dock inte
kan styrka med statistik. Låt oss säga att antalet
kidnappningar minskar med runt tio procent per år,
säger han och tillägger att föräldrar som
är missnöjda med polisens insatser bör ringa 110,
det kinesiska larmnumret.
Lagstiftaren Yang Jianchang i Shenzhen berättar att han utan
framgång försöker få centralregeringen att
uppmärksamma problemet. För två år sedan
försökte, enligt Yang, en grupp lokala affärsmän
bilda en stiftelse, som skulle bekosta sökandet efter försvunna
barn. Men i Kina måste privata organisationer godkännas
av myndigheterna, och dessa har ännu inte givit stiftelsen
grönt ljus.
I juni förra året började Yang att varje månad
skicka en kopia av sin kidnappningsrapport till socialdepartementet
för att få regeringen att ta tag i problemet. Jag
begriper inte varför ingen angriper problemet, säger
han. Det krävs att någon i centralregeringen
tar upp kampen för medborgarnas rättigheter någon
som har samvete.
Bland föräldrar som har förlorat ett barn har sorgen
och frustrationen i flera fall förvandlats till vrede. Förra
hösten reste ett fyrtiotal familjer till huvudstaden för
att lyfta fram de bortförda barnens hemska öde. De iscensatte
en demonstration på den statliga televisionens huvudkontor,
men det dröjde bara några minuter innan polisen körde
bort dem.
I Anxi, som är ett bördigt och lummigt län i
Fujian, där man misstänker att några av de pojkar
som har stulits i Shenzhen har hamnat, är människorna
mer bekymrade över det lidande, som det innebär för
en familj att inte ha någon son, än över smärtan
hos de föräldrar, vars söner har rövats bort.
Zhen Zibao, som har en butik i Kuidou, berättar att det är
allmänt accepterat i regionen att man köper en son och
att det finns stulna barn i nästan alla städer och byar.
Hon och andra invånare påpekar att många äldre
blir helt utan försörjning när deras dotter gifter
sig och flyttar hem till makens familj. Dessutom måste döttrar
medföra hemgift i äktenskapet, vilket är en tung
börda för brudens föräldrar. Den som
bara har flickor mår inte bra, säger Zhen, som
har ett barn, en elvaårig son. En son ger högre
status.
Många kineser föredrar av gammal vana manliga arvingar,
men kommunistpartiet har i stort sett lyckats eliminera den traditionella
könsuppfattningen. I de stora städerna, där ett-barns-familjen
har blivit norm, är det många som är glada att
de har en dotter och inte en son.
I många regioner på landsbygden, bl a Anxi, är
det tillåtet att skaffa två barn om det första
är en flicka. Men den som skaffar ett tredje barn riskerar
att betala böter på motsvarande nästan 50 000
kronor eller straffas på annat sätt, till exempel berövas
jobbet.
En pojke kan ofta köpas för ungefär halva detta
belopp, och myndigheterna kanske blundar om barnet inte behöver
registreras som nyfött i kommunen. Ibland händer det
att lokala myndighetspersoner rekommenderar par att köpa
en son. Efter det att Zhou Xiuqins tre månader gamle son
hade dött kom byns familjeplaneringsfunktionär hem till
henne och försökte trösta henne och hennes man.
Han sade: Gråt inte, ni kan alltid köpa en ny
son, berättar Zhou.
Zhou och hennes man, teodlaren Su, hade fortfarande sorg i oktober
2007 när de fick syn på ett barn i ett buddistiskt
tempel i byn där de bor. Orten har 800 invånare och
ligger vid foten av ett brant berg. Pojken åt godis
som om han var utsvulten, och allt han hade på sig var för
litet, berättar Su.
En man, som var tillsammans med pojken, påstod att han var
pappa till honom och ytterligare två pojkar och att han
behövde pengar för att ta sin fru till sjukhuset. Su
frågade vad pojken kostade och prutade ned priset till 30
000 kronor.
Zhou och Su gav pojken namnet Jiabao, och de älskade honom
gränslöst. De funderade inte så mycket på
att Jiabao inte förstod dialekten i denna del av Fujian och
verkade obekant med den lokala maten. Su påstår att
misstanken att pojken var stulen aldrig slog honom.
Men i augusti förra året fick Su veta sanningen
efter det att polisen i Sichuan hade gripit mannen som hade sålt
Jiabao. Mannen tillhörde ett gäng, som hade fört
bort sammanlagt elva barn och sålt fyra av dem till familjer
i Sus hemtrakt.
När Zhou och Su kom hem en dag hade polisen redan hämtat
pojken.
En liten tröst var att en vänligt inställds polisman
i Sichuan, pojkens egentliga hemprovins, hjälpte Su och Zhou
att komma i kontakt med pojkens riktiga föräldrar. De
båda paren har god och regelbunden kontakt, och pojkens
föräldrar hyser inget agg, eftersom Zhou och Su tog
väl hand om deras pojke. Hans far är så tacksam
att han nu hjälper Su att leta efter en ny son bland fattiga
familjer, som inte har råd med mer än ett barn. Nästa
gång ska det hela gå rätt till, säger
Su.
© 2009 TEMPUS/The New York Times