Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
MICHAEL SLACKMAN
Tripoli
Efter decennier av internationell isolering har Libyens starke
man erövrat sin hittills mest trovärdiga plattform för
att göra reklam för sig själv och sina okonventionella
idéer. Han blev aldrig accepterad som den pan-arabiske
ledare han såg sig själv som utan avfärdades eller
till och med hånades ibland för sin excentriska stil
och märkliga uttalanden.
Men nu har han skaffat sig ett visst mått av dragningskraft,
åtminstone i Afrika. ”Detta är rollen som Ghadaffi
har väntat på i 40 år”, sade Wahid Abdel
Meguid, biträdande chef för Egyptens största, statligt
finansierade forskningsinstitut, Ahram Center för politiska
och strategiska studier. ”Han har ändrat kurs och bytt
riktning i sökandet efter denna roll”.
Men Ghadaffis längtan efter rollen har orsakat ekonomiska
och sociala problem i Libyen, som knappt har råd att tillgodose
de egna medborgarnas behov av utbildning och hälsovård.
Medan Ghadaffi framställer sig själv som hela Afrikas
fader blir gränsen i söder allt porösare och kontrollen
över den illegala invandringen allt slappare.
Libyen med runt 5,5 miljoner invånare hyser vid det här
laget upp emot två miljoner illegala invandrare från
andra länder i Afrika. De har tagit sig till Libyen under
förespegling av gott om jobb och en välkomnande attityd.
Men det har aldrig funnits några jobb, och de flesta invandrare
upptäcker att deras situation är desperat.
”Detta är ett stort bekymmer”, säger Ali Abd
Alaziz Isawi, som var ekonomi-, handels- och investeringsminister
i två år fram till en regeringsommöblering i
mars i år. ”Flyktingarna tär på hälsovården,
de sprider sjukdomar och brottslighet. De är illegala”.
För libyerna medför huvudrollen i Afrikanska unionen
också en identitetsfråga. Överste Ghadaffi talar
om ett Afrika, men om man frågar libyer om de identifierar
sig med afrikaner eller araber, svarar de nästan alltid att
de är araber.
”Vi gillar dem inte”, säger Moustafa Saleh, som
bor i huvudstaden Tripoli. ”De smugglar sig själva genom
öknen, och de bemöter oss på ett otrevligt sätt”.
Saleh har tre av sina vänner med sig, och alla håller
med honom med en rad nedsättande omdömen om svarta afrikaner.
Överste Ghadaffis position som ledare för Afrikanska
unionen med 53 medlemsländer sammanfaller med utvecklingen
mot bättre relationer mellan Libyen och västmakterna,
en process som började när Libyen gav upp sitt kärnvapenprogram
och tog på sig skulden för bombattentatet mot PanAm-flighten
103 över Lockerbie i Skottland 1988.
Kombinationen huvudroll i AU och bättre relationer med väst
har gjort att den libyske ledaren, som gärna framställer
sig som ett slags auktoritär filosofkung, har blivit mer
accepterad än någon gång sedan han tog makten
i en kupp för 40 år sedan.
Men det betyder inte att hans idéer är allmänt
accepterade. Han vill ha ett Afrikas förenta stater med ett
pass, en valuta och en arméledning. Han har sagt att han
skulle trycka på för att utkräva skadestånd
från de forna kolonialmakterna, att han vill att länderna
i Karibien ska inkluderas i Afrikanska unionen och att han redan
har övertalat ett FN-organ att undersöka om det går
att välja ett av de afrikanska språken till Afrikas
officiella språk.
Allt handlar emellertid inte om ett enat Afrika. Den diplomatiska
upprättelsen av överste Ghadaffi och hans fokusering
på Afrika har fått konsekvenser för Libyens relationer
med Europa och övriga Afrika. Diplomater i Tripoli säger
att överste Ghadaffi utnyttjar invandrarna, varav de flesta
är outbildade unga män, som påtryckningsmedel.
Om Libyen skulle skicka hem allihop skulle de bli en tung börda
för ännu fattigare afrikanska stater, som måste
ta emot dem och samtidigt mister de pengar som de eventuellt skickade
hem.
Samtidigt har Libyen klargjort för Europas länder, inte
minst Italien, att om Tripoli väljer att blunda kommer de
flesta av de illegala invandrarna att resa vidare till Europa.
”Libyen använder en sorts mjuk makt”, säger
en västdiplomat, som uttalar sig på villkor att han
får vara anonym, eftersom han inte vill irritera de libyska
myndigheterna.
För de afrikanska invandrarna är livet i Libyen ofta
farligt, svårt och en återvändsgränd. ”De
kallar oss djur och slavar”, säger nigerianen Paul Oknonghou,
som delar en halvfärdig bostad utan sanitära utrymmen,
kök och glas i fönstren med ett dussintal landsmän.
”Vi kanske flyttar till ett riktigt hus någon gång”,
tillägger han.
Han och hans vänner kom till Libyen i tron att där fanns
ekonomiska framtidsutsikter. Nu känner de sig lyckligt lottade
över att inte behöva sova på gatan.
Invandrare som Oknonghou finns överallt i Tripoli. De står
i rader vid alla stora genomfartsgator och runt rondeller i hopp
om att erbjudas ett dagsverke. De som har färdigheter att
erbjuda har verktygen med sig. När en bil stannar rusar de
fram i hopp om att få ett jobb, som brukar ge runt fem till
tio dollar per dag.
”Här finns inga pengar att tjäna”, klagar
Thomas Thtakore från Ghana som kom till Libyen för
drygt ett år sedan efter att ha färdats i tre månader
över berg och genom öken. Under färden förlorade
han en yngre bror, som dog. ”Jag har ingen”, berättar
han. ”Jag sover under en bro nära floden. Jag kommer
att dö om jag stannar kvar”.
Thtakore har av Internationella Migrationsorganisationen fått
ett erbjudande om att åka flyg tillbaka till Ghana. Michelle
Bombassei, som arbetar för organisationen, säger att
nästan alla invandrare han har träffat under årens
lopp berättar samma historia. ”Om de hittar jobb kan
de leva riktigt bra, men annars blir livet en mardröm”,
säger han och tillägger att väldigt få får
tag i riktiga jobb.
Denna verklighet står i skarp kontrast mot den bild som
överste Ghadaffi brukar måla upp. Hans huvudstad är
full med stora affischer där Libyen avbildas som ett klart
lysande ljus i en för övrigt mörk världsdel.
På en affisch framställs Ghadaffi som en frälsare
med solstrålar som bryter fram bakom hans axel och en hop
med svarta män och kvinnor som sträcker armarna mot
honom.
Denna oblyga självupphöjelse uppskattas inte alltid
utanför Libyen. ”Ghadaffi menar allvar med sin idé,
men idén måste innehålla mer än politiskt
skådespel”, säger Helmy Sharawy, chef för
den oberoende gruppen Arabiskafrikanskt forskningscenter i Kairo.
En del afrikanska ledare är skeptiska till Ghadaffis idéer,
som de upplever som hot mot deras egen suveränitet, men den
generella uppfattningen om honom är att han är en mäktig
om än oberäknelig ledare med massor av oljepengar att
strö ut.
Det cirkulerar många historier i Tripoli om afrikanska ledare,
som har besökt Ghadaffi i Tripoli och åkt därifrån
med hela koffertar fulla av kontanter. Sådana historier
kan inte bekräftas, men de har berättats så många
gånger att de numera är vedertagen kunskap.
Ghadaffi kommer bara att vara AUs ordförande i ett år,
men hans panafrikanska ambitioner lär leva vidare i många
år.
”Ghadaffi kommer inte att ge upp sin dröm, även
om han en dag kommer till insikt om att den är orealistisk.
Om han ger upp den förlorar han ju den roll som han vill
spela”, påpekar den egyptiske författaren Attia
Essawy.
För tillfället verkar Ghadaffis Afrikapolitik vinna
gehör. I augusti förra året reste 200 kungar och
traditionella hövdingar till Libyen och förärade
Ghadaffi en mer permanent titel genom att kröna honom till
”kungarnas kung”.
© 2009 TEMPUS/International Herald Tribune
