Tempus 2009 v 20

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19  20

Att skrota kärnvapen är lättare sagt än gjort

Att skrota all världens kärnvapen har sina problem, men de kan övervinnas.

PHILIP TAUBMAN
Washington
Nästan ända sedan den första atombomben detonerades i New Mexico i juli 1945 har kärnvapenålderns hotfulla aura inspirerat till visioner om en kärnvapenfri värld. Hoppet om total nedrustning har aldrig varit så starkt som nu, när det finns risk för att talibanerna kanske tar kontroll över Pakistans kärnvapen, att Nordkorea bygger kärnladdade stridsspetsar och att Iran inom kort har kapacitet att bygga en bomb.
Ett växande antal nedrustningsförespråkare, som befarar att spridningen av kärnvapen kan ta fart när som helst, propagerar för saken, ledda av Barack Obama, den förste amerikanske presidenten som har gjort kärnvapenavveckling till en prioritet i amerikansk försvarspolitik.

För en tid sedan försökte Obama med lämpor locka Pakistans president Asif Ali Zardari och hans afghanske kollega, Hamid Karzai, att bli lite mer samarbetsvilliga och föra en mer målmedveten kamp mot talibanerna och al-Qaida. Men Washingtons talesmän lät inte särskilt hoppfulla, och mötet i Vita huset väckte kanske Obamas längtan efter en mer löftesrik långsiktig strategi i försöken att hindra talibanerna från att få tag i kärnvapen.
Men samtidigt som en kärnvapenfri värld verkar allt mer lockande tycks hindren för att komma dit bli allt svårare att övervinna. Att nolla arsenalen är en förrädiskt enkel tanke; alla som vet något om kärnvapen håller med om att det skulle vara otroligt svårt att göra.
Det beror på att det skulle krävas en fullständig förvandling i en lång rad försvarsfrågor – från kärnan i försvarspolitiken till tekniska vapenprogram. För att förstå de politiska och militära följderna kan man jämföra med vad som hade krävts för att få stormakterna på 1800-talet att skrota allt krut.
Obama erkänner att det är svårt att eliminera alla kärnvapen. ”Målet kommer inte att nås snabbt – kanske inte ens i min livstid”, deklarerade han på ett möte i Prag. ”Det behövs tålamod och uthållighet”.

Den nya lockelsen i en gammal tanke, som länge framstod som naiv, beror på uppkomsten av nya kärnvapenhot, som på sätt och vis gör hela kärnvapenekvationen mer hotfull och explosiv än under det kalla kriget, trots att det finns färre vapen nu. I Prag påpekade Obama att hotet om kärnvapenkrig har minskat samtidigt som risken för en kärnvapenattack har ökat.
En kärnvapenkonflikt mellan USA och Sovjetunionen var ett så skrämmande hot att amerikanska och sovjetiska ledare enades om att det var oförsvarligt samtidigt som deras generaler planerade för Harmagedon. Tillsammans förfogade de på 1980-talet över runt 70 000 kärnladdade stridsspetsar, men vapnen var väl kontrollerade och ingendera sidan vågade angripa först av rädsla för vedergällningen. Terrorbalansen gjorde i praktiken kärnvapnen oanvändbara.
Dagens dynamik är mindre stabil och svårare att hantera, vilket turbulensen i Pakistan visar. I takt med att kärnvapenklubben växer avtar säkerheten runt vapen och teknik. Terrorister skulle inte dra sig för att använda kärnvapen, och för deras måltavlan vore det svårt att slå tillbaka mot en svårfångad, statslös grupp.

Dessa faror har fått Obama att slå sig ihop med kolleger som president Dimitrij Medvedev i Ryssland och den brittiske premiärministern Gordon Brown för att driva igenom en rad åtgärder som syftar till att minska kärnvapenhoten på kort sikt och jämnar marken för total kärnvapennedrustning på längre sikt.
Obamas administration och andra nedrustningsförespråkare söker en reducering av de amerikanska och ryska arsenalerna, som sedan ska följas av förhandlingar, som inkluderar länder med mindre arsenaler, som exempelvis Kina.
De vill att den amerikanska senaten ska ratificera 1996 provstoppsavtal, stärka 1968 års ickespridningsavtal och söka en uppgörelse om verifierbart förbud mot produktion av klyvbart material, som avses för vapenbruk.
Sam Nunn, f d ordförande i senatens försvarsutskott, jämför sådana åtgärder med att ”bygga ett basläger”, som erbjuder en utgångspunkt varifrån bergstoppen är synlig och gör den sista etappen upp till toppen genomförbar.
Det är en ambitiös agenda, men i takt med att farhågorna runt kärnvapen växer tycks också utsikterna till en lyckosam nedrustning bli bättre, åtminstone en bit på vägen.

Tidigare försök har gått om intet. En plan 1946 uppkallad efter den amerikanske finansmannen Bernard Baruch misslyckades därför att lösningen med ett mäktigt internationellt kontrollorgan krävde att de fem permanenta medlemmarna i FNs säkerhetsråd skulle ge upp sin vetorätt i vissa kärntekniska frågor. Ickespridningsavtalet, som nu h ar 41 år på nacken, har varit ineffektivt som nedrustningsverktyg.
Ronald Reagan och Michail Gorbatjov pratade på 1986 års toppmöte i Reykjavik om att skrota sina kärnvapen. Idén dog när Reagan vägrade att ge upp sitt missilförsvarsprogram.
Gorbatjov, som fortfarande, 23 år senare, kämpar för kärnvapenavveckling, var en av värdarna på en konferens om atomfrågor i Rom för några veckor sedan, ett par veckor efter Obamas besök i Prag. Gorbatjov påpekade att nedrustningen av kärnvapen är otänkbar för många länder om Amerika behåller sin överväldigande överlägsenhet när det gäller konventionella styrkor. Just detta är en av de stora, potentiella tvistefrågorna.

Kärnvapennedrustning skulle också kullkasta decennier av amerikanska försvarsstrategier. Sedan i början av det kalla kriget har de byggt på det skrämmande konceptet av en kärnvapenattack mot USA, och kanske skulle en kemisk eller en biologisk attack besvaras med ett ödesdigert kärnvapenanfall.
Att montera ned Amerikas avskräckningskapacitet förefaller oklokt eller till och med självdestruktivt, enligt många försvarsexperter. De anser ärligt att innehav av kärnvapen har reducerat risken för ett globalt krig. Den f d försvarsministern Harold Brown och f d CIA-chefen John Deutch – som båda tjänade under demokratiska presidenter – hävdar att Amerika kommer att behöva kärnvapen som avskräckningsarsenal i många år framöver.
De anser också att målet total eliminering avleder uppmärksamheten från mer blygsamma åtgärder, som syftar till att reducera kärnvapenhoten. Som svar på den sortens argument lovade Obama i Prag att Amerika kommer att ”behålla en säker, kontrollerad och effektiv arsenal för att avskräcka eventuella fiender och försvara allierade” så länge som det finns andra kärnvapen i världen.

Hur mycket kan man reducera arsenalen utan att den förlorar sin avskräckningspotential? USA och Ryssland inleder samtal, som sannolikt kommer att leda till att antalet strategiska stridsspetsar på vardera sidan reduceras från nuvarande 2 200 till 1 500 eller möjligen 1 000.
Detta antal anses vara tillräckligt för att fungera som avskräckning. Men antalet måste kanske krympa till 500 eller färre för att kärnvapenländer med mindre arsenaler, inklusive Kina, vill börja skära ned sina arsenaler. Dessutom måste också tusentals amerikanska och ryska taktiska kärnvapen, avsedda för närstrid, elimineras. När det gäller den sortens vapen diskuteras det intensivt om inte den amerikanska säkerheten skulle försämras radikalt.
En lösning, som förespråkas av nedrustningsanhängare, är ett slags latent eller virtuell avskräckningsmetod, som inte bygger på avskjutningsklara vapen utan på förmågan att snabbt bygga dem.

Om arsenalerna reduceras drastiskt blir nästa steg ännu krångligare. Eftersom vetenskaplig och teknisk kunskap inte kan suddas bort från människans minne existerar förmågan att bygga kärnvapen för all framtid. Försök att gömma undan ett antal vapen är svåra att upptäcka och förhindra. Och varje land som kan anrika uran för bruk i kärnkraftverk, som Iran t ex, har kapacitet att framställa höganrikat vapenuran. Kärnvapenexperter har analyserat dessa frågor i grunden och presenterat förslag om hur man hanterar dem. Bland åtgärderna finns bättre redskap för övervakning och verifiering av att avtal följs och nya sätt att hindra avtalsbrott, inklusive mer inkräktande inspektioner.
Anrikningsproblemet skulle kunna lösas genom att man begränsar produktionen av anrikat uran till internationellt kontrollerade bränslebanker, som förser kärnreaktorer i länder som Iran med bränsle, vilket undanröjer behovet av nationella anrikningsanläggningar.

Tanken på kärnvapennedrustning växte i trovärdighet för några år sedan när fyra veteraner från det kalla kriget – två f d utrikesministrar, George Schultz och Henry Kissinger, samt f d försvarsministern William Perry och Sam Nunn – slätade över sina inbördes politiska motsättningar för att argumentera för nedrustning i en artikel i Wall Street Journal. Nu när deras idéer har anammats av presidenterna Obama och Medvedev har idén lämnat fantasins värld och tagit plats i politikens svårbearbetade värld.
I vilken mån idén blir verklighet beror på vad världens ledare och folk tycker om förslaget. Sam Nunn säger ibland att ”vi deltar i en tävling mellan samarbete och katastrof”.
© 2009 TEMPUS/The New York Times