Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
DAVID STERN
Makeevka, Ukraina
I Donetskregionen, där det bor 4,6 miljoner människor,
är 80 procent av ekonomin knuten till metallindustrin. I
januari, när industriproduktionen minskade med en tredjedel
i hela Ukraina, halverades den i Donetsk jämfört med
samma månad förra året.
Det är alltså inte så underligt att Sergej Jeryomin
letar efter ett sätt att få utlopp för vrede och
besvikelse. Jeryomin och hans fru, Tatjana, och flera tusen andra
förlorade 1 januari sina jobb vid jättelika Kirovs metallurgiska
fabrik i staden Makeevka.
Om vi bara hade en ledare som kunde gå i spetsen för
oss i en demonstration skulle vi marschera direkt, säger
han i en intervju i parets bostad. Jeryomin vet inte hur han ska
försörja fru och två barn i fortsättningen.
Här i Makeevka var alla knutna till fabriken. Om inte
pappan arbetade där, så gjorde sonen det.
Frånvaron av en kraft, som samlar arbetarna, eller av en
politiker, som för deras talan i Kiev, har fått Jeryomin
och många andra att börja fundera över östra
Europas gränser, som har flyttats hit och dit i oräkneliga
krig under seklernas gång. Det är med stolthet
jag ser på Ryssland, säger Jeryomin , som bodde
i Ryssland som pojke och räknar sig själv som etnisk
ryss, något han delar med 40 procent av invånarna
i Donetskregionen. Vi borde dela Ukraina i två delar
och ge hälften till Polen och hälften till Ryssland,
säger han.
Denna del av östra Ukraina har alltid känt mera släktskap
med Ryssland än med västra Ukraina eller grannlandet
Polen. För många i Donetsk kopplas den ekonomiska nedgången
till en känsla av att politikerna i Kiev, där regeringen
förlamas av inre stridigheter, har lämnat det ukrainska
folket åt sitt öde.
För bara knappt två veckor sedan samlades drygt tio
tusen demonstranter i Kiev med krav på regeringsskifte,
vilket fick president Viktor Jusjtjenko att överraskande
meddela att han faktiskt överväger att tidigarelägga
president- och parlamentsvalen.
Men det är osäkert om det finns någon politiker,
som förmår hantera både de globala ekonomiska
problemen och den ukrainska metallindustrins bekymmer.
Den nationella valutan har förlorat 40 procent av sitt värde
gentemot dollarn jämfört med högsta kursen i fjol,
och reformerna, som har beordrats av Internationella valutafonden
som villkor för ett livsuppehållande lån på
16,4 miljarder dollar, är föremål för ändlösa
diskussioner i det mycket stökiga parlamentet.
Iljitj Metallurgiska Kombinat, Ukrainas näst största
stålproducent, symboliserar senaste tidens återfall
i fattigdom. Till och med enligt den postsovjetiska metallindustrins
maximalistiska standard är företaget enormt: 50 000
anställda, produktionsanläggningar utspridda över
13 kvadratkilometer i Mariupol, som ligger ca tolv mil söder
om Makeevka, flera dotterbolag som sysslar med allt från
fiske till flyg.
Idag kör företaget med halv kapacitet. Orderingången
för mars var minimal, och det ser inte bättre ut i april.
Arbetarna har accepterat i genomsnitt 30 procents lönesänkning
för att undvika uppsägningar. Av de sex smältugnarna
kör bara en på heltid. En av ugnarna har monterats
ned, och lager som var fulla för bara ett halvår sedan
i väntan på frakt är tomma. Stora delar av produktionen
har upphört; tidigare gick 80 procent på export.
Mängden stålorder i världen till bilar,
fartyg, bygge och verkstadsmaskiner minskade till nästan
noll i höstas, enligt experterna. Priset på ett ton
halvfabrikat stål sjönk från runt 1 000 dollar
till 250 dollar.
Det räcker inte för att täcka de relativt höga
produktionskostnaderna 360 dollar per ton i Iljitjs
stålverk. Stålverksägare, som lade beslag på
de statliga företagen när kommunismen kollapsade, har
inte satsat tillräckligt på modernisering, enligt industriexperter
i Kiev, och nu tvingas de sota för det.
Samtidigt har verken haft alldeles för många anställda,
vilket är ett arv från sovjettiden, när full sysselsättning
var regeringens mål och löfte. Iljitj skulle
lätt kunna skära ned personalen med 20 000-25 000 och
producera lika mycket ändå, säger stålanalytikern
Sergej Gaijda.
Men vart ska arbetarna ta vägen?
Ingen vill se okontrollerbara massor invadera gator och
torg, påpekar ordförande för den regionala
landsorganisationen i Donetsk.
I staden Donetsk har arbetslösheten nästan fördubblats
de senaste två månaderna, enligt inofficiella siffror.
Myndigheterna misstänker att upp emot en tredjedel av 1,2
miljoner löntagare sliter för en bråkdel av den
nominella lönen.
Statistiken i Ukraina är lika dunkel som framtidsutsikterna.
En del bedömare hävdar att senast tidens nedgång
har hjälpt den ukrainska stålindustrin att bli mer
konkurrenskraftig på grund av valutans fall. Förra
året noterade en del företag vinster på upp emot
60 procent. Iljitj Stål, som är största aktieägare
i Iljitjs Metallverk, delade ut 31,3 miljoner dollar till aktieägarna
för 2008.
Läget är inte så dåligt som folk säger,
tror metall- och gruvindustriexperten Eugene Tjerviatjenko. Ukraina
har enorma tillgångar, allt som behövs för att
producera stål.
I Makeevka, som har 400 000 invånare strax utanför
Donetsk, sade Kirovfabriken upp nästan alla arbetare i december
och januari. Nu finns det i genomsnitt fyra sökande till
varje jobb. I närliggande städer har andelen sökande
per jobb ökat till 70 eller 80, uppger myndigheterna.
Jeryomin och hans fru accepterade ett avgångsvederlag på
motsvarande 7 000 dollar 31 december. Sedan dess har han fått
en månads arbetslöshetsunderstöd, motsvarande
240 dollar, men han har inte fått tag i ett nytt jobb trots
dagliga försök.
Det enda jag kan är att arbeta med tackjärn,
suckar han.
© 2009 TEMPUS/The New York Times