Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
JÜRGEN KREMB
Naypyidaw
Invånarna i Pakokku har alltid varit fattiga stackare, och
därför var deras stad känd som Burmas kyrkogård.
Staden ligger precis där Irrawaddy och Chindwin flyter samman,
och det var det enda som utmärkte staden till för kort
tid sedan. Anonymiteten hör numera till det förgångna.
”Pakokku kommer kanske att skrivas in i historieböckerna
som den plats där kampen för demokrati började”,
säger den gamle munken. ”Det är i alla fall vad
vi drömmer om”, tillägger han. Sedan ser han sig
försiktigt omkring: ”Låt oss prata där ingen
kan se oss, annars hamnar jag i fängelse”.
Utlänningar förirrar sig sällan till Pakokku,
och i dessa tider sker det aldrig. Pakokku var den stad där
polisens brutala behandling av munkarna i början av september
tände gnistan som satte fart på höstens protestvåg,
som drog fram genom hela landet. Munken vill naturligtvis inte
avslöja sitt namn, men han leder ett av stadens viktigaste
buddistkloster, är långt över 60 år, vis,
beläst och talar lite grann engelska. Om han skulle ses tillsammans
med en utlänning skulle han få stora problem.
Generalerna har nämligen åter landet i ett fast grepp.
Den som avslöjas med att lyssna på en utländsk
radiokanal kastas i fängelse; regimkritiker och förmenta
demonstrationsdeltagare hämtas i sina bostäder. I Pakokkus
tre största kloster kamperar soldater och armélastbilar
står uppradade på klostrens innergårdar. Klosterinvånarna
ser magra och sjuka ut, staden har förvandlats till ett stort
fattighus.
Den förr så pampiga ingången till Shwegunitemplet
är förstörd. Templets grannar har rivit loss byggstenar
för att kunna bygga eldstäder, och på dessa steker
de pannkakor tillverkade av billigt riskross – riktigt ris
är alldeles för dyrt.
När regeringen i mitten av augusti höjde bensinpriset
över en natt reagerade stadens invånare omedelbart
och stämningen blev påtagligt spänd. Många
människor kunde inte längre ta sig till sina arbeten,
eftersom bussbolagen tvingades höja biljettpriserna drastiskt.
”Först demonstrerade munkarna bara för att visa
att de var hungriga”, berättar den gamle munken.
Pakokku är näst Mandalay landets viktigaste religiösa
centrum. Noviserna som kommer hit härstammar från Chinstaten,
som är en bergig region i västra Burma. Chinfolket är
eländigt fattigt, och lokala chinrebeller bekämpar militärjuntans
herravälde.
Generalerna försökte skrämma befolkningen genom
att statuera exempel. De skickade in militären i staden,
band fast unga munkar vid elstolpar och slog dem blodiga. ”Detta
stred mot allt som är heligt i vårt land”, säger
munken.
Allt som följde därefter – bildandet av munkalliansen,
upproret i Rangoon, massakrer, gripanden – skakade hela världen.
Hur många offer upproret skördade blir förmodligen
aldrig känt. ”Statsrådet för fred och utveckling”,
som juntan kallar sig, talade om ett tiotal döda och ca 3
000 gripna. Det enda som är alldeles säkert är
att dessa siffror inte stämmer med verkligheten. På
kvällen den dag när militären tillkännagav
antalet offer brändes liken efter 79 ”okända”
i krematoriet i Rangoon på myndigheternas order.
FNs speciella sändebud, Ibrahim Gambari, besökte för
ett par veckor sedan sex asiatiska huvudstäder för att
försöka få juntaledaren Than Shwe att inleda en
dialog med oppositionsledaren Aung San Suu Kyi, som sitter i husarrest.
Gambaris rundresa gav inte resultat. Thailand, som för närvarande
också styrs av en militärjunta, vill inte blanda sig
i; Kina skrev visserligen under den FN-resolution som kritiserade
den burmesiska juntans agerande, men kineserna anser ändå
att lösningen av konflikten är ”en inre angelägenhet”.
Och Indien, den stora demokratiska grannen, håller sig i
bakgrunden för att inte äventyra de lönsamma ekonomiska
förbindelserna med Burma.
Många frågor är ännu obesvarade: varför
den plötsliga höjningen av bensinpriset? Har inte Than
Shwes medarbetare och spioner berättat för honom att
folket hungrar? Och varför så hårdhänt behandling
av munkarna? Trodde generalerna verkligen att de djupt religiösa
burmeserna skulle förlåta tortyr och dödande av
landets buddistmunkar? Hur tänker härskaren i den nybyggda
huvudstaden Naypyidaw, dit juntan drog sig tillbaka 2005?
Det vet, förutom generalerna, bara ett tiotal personer i
hela landet. De ingår i ett expertråd kopplat till
Industri- och handelskammaren i Rangoon. När generalerna
behöver råd anlitar de dessa tio män. Bland de
tio finns två f d ministrar, några affärsmän
och några vetenskapsmän. Bara en av de tio vågar
bryta mot förbudet att tala med utlänningar.
Han är en rik och pensionerad affärsman, och han säger:
”Vad skulle de kunna göra mig vid det här laget?
Jag är en gammal man och sann patriot”. Lite försiktighet
iakttas emellertid, efter den gamle mannens hela familj skulle
kunna råka illa ut. Förföljelse av anhöriga
är mycket vanligt i Burma.
Vid mötet på ett hotellrum i Rangoon kallar sig mannen
Maung Ye, som betyder Herr Rätt.
Han säger: ”Flyttningen till Naypyidaw var början
på slutet för regimen”. Denna fantasiskapelse
mitt i djungeln kostade flera årsbudgetar att bygga. För
att tjänstemännen som måste flytta med skulle
hållas på gott humör tvingades juntan höja
deras löner. För tjänstemän på lägre
nivå innebar det fem gånger högre lön, medan
de högst uppsatta gav sig själva 1 200 procent mer i
lön.
I april 2006 gav juntan expertrådet i uppdrag att utreda
om juntan skulle kunna finansiera de dyra lönerna med hjälp
av högre priser på bensin. Rådet avrådde,
men juntan gjorde det i alla fall. Herr Rätt berättar
att detta lärde honom två saker, för det första
att juntan är totalt likgiltig för landets välgång
och för det andra att det i ledartoppen inte finns någon
rådgivning utan bara allhärskaren Than Shwes befallningar.
”Landet är fullständigt bankrutt”, säger
Herr Rätt. ”Det kan inte leda till något annat
än en krasch”.
Alla ekonomiska indikatorer antyder att Burma står inför
ännu mera hunger och ännu mera elände. Redan idag
använder genomsnittsfamiljen drygt 70 procent av den knappa
inkomsten – som ofta bara motsvarar en dollar per dag –
till mat. Inkomsterna sjunker, inflationen uppskattas till ca
90 procent. Exakta siffror saknas, eftersom den ekonomiska statistiken
i Burma är hemligstämplad sedan 2001.
Landets ledare berikar sig ogenerat, lägger beslag på
landets tillgångar och favoriserar gunstlingar. Than Shwe
eller hans vice, Maung Aye, bestämmer vilka som får
importera nya bilar. Detta gör att marknadsvärdet på
20 år gamla skrotbilar uppgår till vansinniga 50 000
dollar. På samma sätt fungerar tillgången till
internet eller mobilanslutning. Det är vanligt att ministerfruar,
deras chaufförer, officerare och andra juntatrogna får
flera mobiltelefonnummer, som de sedan kan sälja eller hyra
ut.
Landet styrs av ”tämligen enfaldiga generaler”
konstaterade nyligen Singapores f d premiärminister, Lee
Kuan Yew. Han har säkert rätt. Finansväsen, skattepolitik,
sjukdoms- och fattigdomsbekämpning – allt detta är
främmande ord för generalerna. ”Det finns ingen
i Burma som förmår styra landet ens enligt halvmoderna
metoder och principer”, säger expertrådsmedlemmen
Herr Rätt.
Av rädsla för protester har juntan hållit landets
högskolor stängda i åratal av och till. ”Om
det blir ett maktskifte måste landet stå under FNs
eller Internationella valutafondens förmyndarskap i flera
år”, tror Herr Rätt.
Men generalerna hoppas att grannländerna skall hjälpa
dem ur knipan. Hur det skulle kunna gå till demonstreras
i Mandalay, som ligger 60 mil från Rangoon. Trots västmakternas
sanktioner upplever denna miljonstad en ekonomisk boom.
På hotellet Kinesiska muren vimlar det av kinesiska affärsmän.
Två miljoner kineser har på senare år slagit
sig ned i Burma. 32-årige Ma Danxiong säljer billiga
mopeder och elprodukter ”made in China” och driver en
restaurant. På 43:e gatan har han byggt sig ett tjusigt
hus. I likhet med de flesta kineser här bär han ”Longyi”,
den traditionella burmeiska veckade kjolen, och han har fått
burmesiskt medborgarskap.
”Ett pass kan må få för lite drickspengar”,
säger han. Ma bedriver inte affärer i vare sig dollar
eller den burmesiska valutan, kyat, utan i kinesiska yuan.
Det han gillar allra bäst i Mandalay är ”lugnet
och stabiliteten”.
Lugnet i Mandalay återskapades både snabbare och brutalare
än i andra delar av landet. Den 25 september på natten,
när munkarna i Rangoon fortfarande marscherade på gatorna,
släpade den hemliga polisens agenter redan bort den regimkritiske
komikern Par Par Lay från hans teatergrupp.
Kort tid därefter ockuperade poliser de största klostren
i Mandalay. När munkarna vägrade att lämna sina
celler hotade de uniformerade att sticka klostren i brand.
Den enda dissidenten som fortfarande är på fri fot
är Ludu Daw Ahmar, den burmesiska litteraturens Grande Dame.
Vid 91 år är hon förmodligen för gammal för
att spärras in, men fem säkerhetsvakter bevakar ingångarna
till hennes hus på 84:e gatan. Hon sitter djupt nedsjunken
i en stol med en bokhylla bakom sig där hennes drygt hundra
verk står uppradade. Hennes röst är svag men hon
har både skarpsinne och kampvilja i behåll.
”Det här systemet står vid avgrunden”, säger
hon. ”Men vi kan inte störta det förrän vi
tar ifrån generalerna deras vapen. Så länge de
har vapen kommer de inte att ge upp”.
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel
