Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
DIETER BEDNARZ och ERICH FOLLATH
Wien
FRÅGA: Ni har varit IAEAs generaldirektör i elva år, och i november går ni i pension när er tredje mandatperiod löper ut…
SVAR: Pension är det knappast tal om. Kärnvapenhotet är alldeles för stort för att jag ska kunna lämna det i fred. Jag kommer att vara fortsatt engagerad och involverad.
Ni tillträdde med ambitioner att göra världen säkrare. Men nu verkar faran större än någonsin: i Pakistan kan kärnvapen hamna i händerna på talibanerna; Nordkorea har utfört ytterligare ett kärnvapenprov; och i Iran är president Ahmadinejad stolt över att snart kunna fullborda det nukleära kretsloppet. Har ni misslyckats?
Nej, det tycker jag inte. Vi har gjort vad vi har kunnat. IAEA är bara ett redskap, som inte är effektivare än vad medlemsstaterna tillåter. Vi får varken fatta politiska beslut eller verkställa dem. Vi har inte rätt att marschera in någonstans. Det är andra som har misslyckats.
Vem menar ni?
Det internationella samfundet. Världen har struntat i våra varningar. Ta fallet Irak till exempel. Trots att vi inte hade några bevis för förekomsten av massförstörelsevapen legitimerade man ett krig med dessa vapen. Det var det farligaste ögonblicket under hela min ämbetsperiod. Eller ta Pyongyang. Det lyckades inte att knyta Nordkorea till fortlöpande nedrustningsförhandlingar. Dialogen med Teheran kopplades till villkor som var oacceptabla för iranierna.
Den sortens bedömningar gjorde att Bushs regering beskyllde er för att vara blåögd.
Det var orättvist. I fallet Nordkorea pekade vi 1992 till exempel på brott mot ickespridningsavtalet, och hos iranierna krävde vi ständigt att ännu ej besvarade frågor rörande atomteknikprogrammet skulle besvaras. Nästan allt som världen vet om de kärntekniska framstegen i Iran kan den tacka IAEA för.
Urananrikningsanläggningen i Natanz upptäcktes förstås tack vare upplysningar från oppositionen i exil.
Vi har inga egna spaningssatelliter, vilket många stater har. Ibland får vi upplysningar när det tillgodoser någon stats egna intressen, ibland undanhåller man viktig information för oss.
Bushs regering misstrodde er till den grad att era telefoner avlyssnades av den amerikanska underrättelsetjänsten.
Det störde mig inte särskilt mycket, eftersom jag inte hade något att dölja. Tvärtom blev det ett viktigt energitillskott, eftersom jag visste att jag gjorde det rätta. Men min dotter blev mycket upprörd, eftersom även privata konversationer hade avlyssnats.
Misstänkte ni någonsin Bushs administration för den sortens spionage?
Jag blev inte särskilt överraskad. Vad kan man inte vänta sig av en regering, som med en kombination av ignorans och arrogans missar oändligt många diplomatiska tillfällen att inleda en dialog med Teheran? Hela Mellanöstern förvandlades till en hög av skärvor. På grund av de växande hoten i regionen krävde jag att IAEAs budget skulle utökas med 20 procent.
Den nya amerikanska regeringen har signalerat en kursändring.
Ja, faktiskt. Barack Obama har svängt 180 grader. Han har till exempel sagt att han vill fördubbla IAEAs budget inom fyra år. Européerna vill frysa budgeten, vilket jag finner mycket upprörande.
2005 fick ni och IAEA Nobels fredspris, vilket måste ha känts som en välkommen upprättelse?
Ja, det stämmer. Det var ett förtroendebevis för
organisationen som också stärkte mitt immunsystem mot
nya angrepp – framför allt därför att erkännandet
inte hade med de mäktiga ländernas politik att göra.
Det var vi som lyckades göra organisationen, vars bokstavsförkortning
brukade kastas om av politikerna, till ett allmänt känt
begrepp.
Det gläder mig också att kärnvapennedrustningen
har kommit upp på dagordningen igen efter två förspillda
decennier sedan det kalla kriget. Nu finns insikten om att risken
för en kärnvapenattack har ökat och att bomber
kan hamna i fel händer.
I händerna på fanatikern i Iran?
Vi har inget slutgiltigt bevis för ett militärt kärnvapenprogram i Iran, vi har bara en hel del obesvarade frågor.
Ni formulerar er extremt försiktigt. Iranierna har själva sagt – liksom IAEA i den senaste rapporten – att de har uppnått s k Breakout Capacity, de förfogar med andra ord över tillräcklig mängd anrikat uran för att inom några månader ha en fungerande bomb.
Jag har sagt till iranierna att de måste redogöra för oklarheter och besvara obesvarade frågor för att återupprätta förtroendet i omvärlden.
Men rätten att anrika uran har iranierna väl ändå förverkat på egen hand? Under de gångna åren har de dragit IAEA vid näsan med upprepade tricks och vilseledande manövrer.
Det stämmer att iranierna har givit oss falska uppgifter och underlåtit att redogöra för material, som de borde ha visat upp. Det ledde till ett stort förtroendeunderskott. Men att kräva att all anrikning skulle avslutas som villkor för förhandlingar var ett misstag från amerikanernas sida. Detta krav borde ha ställts vid förhandlingarnas avslut. Därför lyckades Washington aldrig ens närma sig förhandlingsbordet…
… och iranierna fortsatte att utveckla tekniken och spela på tiden medan de förde halvhjärtade samtal med européerna.
Amerikanerna trodde att de skulle kunna tvinga Teheran till underkastelse med en tjock påk. Men arrogansen att behandla ett land som Iran som om det vore en åsna ledde bara till ännu större trots. Två gånger var vi nära en lösning tack vare stater, vars namn jag inte får nämna.
Ni menar kanske ryssarnas och schweizarnas hemliga planer…?
… det kan jag inte kommentera. Ett av förslagen innebar
att iranierna skulle nöja sig med 31 centrifuger för
urananrikning, vilket är tillräckligt många i
forskningssyfte men långt ifrån tillräckligt
för att producera atombomber. De har redan expertisen som
behövs.
Det som oroar mig mera är när ett land uppnår
industriell kapacitet, som gör det möjligt att omsätta
expertisen i vapenproduktion. USA avfärdade förslaget
omedelbart med argumentet att Iran inte skulle få ha några
centrifuger alls. Senare, 2005, när iranierna hade kommit
mycket längre presenterades ytterligare ett förslag,
som innebar att Iran skulle begränsa sitt innehav av centrifuger
till 360.
Var ni involverad i förhandlingarna?
Jag var i Nordkorea när den iranske förhandlaren Ali Larijani ringde mig och sade att han hade fått ett mycket bra underlag till förhandlingar. Men Washington sade nej igen. Nu, när Iran har 5 000-6 000 centrifuger verkar det som om Obama är beredd att förhandla förutsättningslöst, därför att han vet att det bara finns en politisk lösning.
Ni är en av få som har träffat den iranske revolutionsledaren personligen. Hur gick det till, och vad är ert intryck av ayatolla Khamenei?
Jag överraskades av hur väl han kände till tekniska detaljer och förhandlingarnas förlopp, men i samtalet med honom förstod jag också att han hyser mycket djup misstro mot väst i allmänhet och Amerika i synnerhet.
Lyckades ni skingra hans skepsis gentemot er egen organisation?
Jag tror att han förstod att vi inom IAEA bemödar oss om att hitta en lösning, som är acceptabel för alla parter. Däri ingår emellertid också förtroendebyggande åtgärder från iraniernas sida. Jag skulle vilja att Teheran ratificerar det s k tilläggsprotokollet till ickespridningsavtalet och därmed gör det möjligt för oss att göra omfattande och tidsmässigt obegränsade kontroller. Nu råder jag mina iranska förhandlingspartner att gripa Barack Obamas utsträckta hand.
Vad betyder det konkret?
Jag anser att frysning i utbyte mot frysning är nästa realistiska steg. Iranierna installerar inga fler centrifuger, och väst avstår från nya sanktioner. Under denna tid bör man förhandla intensivt. Och eftersom problemet har många skikt måste förhandlingarna få ta den tid de tar.
Det verkar som om just tiden kan bli ett bekymmer.
Det är viktigt att förstå att det finns en skillnad mellan det som iranierna kräver offentligt och hur pragmatiskt de agerar. Motparten i det här fallet är tusen års erfarenhet från basaren: iranierna vet hur man dividerar om priset, men de vet också att man måste slå till vid en viss tidpunkt.
Vilket bör vårt pris vara?
Det ska bestämmas öga mot öga, och det måste inkludera säkerhetsgarantier. Total kunskap om kärntekniken är iraniernas medel för att nå målen. Jag är dock lite osäker på hur stor deras kompromissvilja är.
Israelerna kan aldrig acceptera så vaga förhoppningar. Den israeliska tidningen Haaretz skrev nyligen att premiärminister Netanyahu har bestämt sig för att inom några månader bomba de iranska atomanläggningarna.
Det vore vansinnigt att angripa Iran. Det skulle förvandla hela regionen till ett stort eldklot, och iranierna skulle omedelbart sätta i gång att tillverka kärnvapen – och då skulle de ha hela den islamiska världens stöd.
Den nya amerikanska regeringen fjärmar sig lite från Israel. För första gången har en amerikansk regeringsrepresentant kallat Israel för kärnvapenmakt och krävt att Israel redogör för sin arsenal. Är detta klokt?
Ja, vi måste sluta upp med att använda olika måttstockar i Mellanöstern. Det är denna dubbelmoral som irriterar araberna. På sikt måste Mellanöstern bli en kärnvapenfri zon.
Tror ni på allvar att Israel någonsin ger upp sina kärnvapen?
Inte i morgon. För fem år sedan påpekade jag för premiärminister Sharon att kärnvapen må ha varit ett effektivt avskräckningsmedel förr, men sedan terrorattackerna 11 september 2001 har terrorismen antagit helt andra dimensioner. Om terrorister lägger vantarna på kärnvapen kommer de att använda dem. Jag tror att Sharon förstod vad jag menade.
Israelerna beskyller er för att vara partisk, därför att ni kritiserade den israeliska regeringen för dess bombanfall mot en syrisk militäranläggning i september 2007. Tyckte inte IAEA att det var intressant att få veta att syrierna höll på att bygga en atomanläggning där?
Israel bröt mot folkrätten. Om israeler och amerikaner hade uppgifter om en olaglig atomanläggning borde de ha informerat oss omgående. Faktum är att jag inte fick veta något förrän aktionen redan var över. När allt var över skulle vi ingripa och söka bevis – vilket var en näst intill omöjlig uppgift.
Men era inspektörer reste till Syrien och hittade något misstänkt…
…. Ja, spår av uran. Varifrån uranet härstammade är oklart. Många frågor är obesvarade. Syrien är inte så öppet som vi kräver.
Är det inte en evig katt-och-råtta-lek vi ser i Nordkorea, som körde ut era inspektörer i april?
Nordkorea är besatt av rädsla för att amerikanerna tänker störta regimen med militärt våld. Redan 1992 höll landets utrikesminister ett två timmar långt föredrag för mig om amerikanernas förmodade attackplaner. När sedan George Bush utnämnde Nordkorea till en av ”ondskans axelmakter” blev nordkoreanerna ännu mer besatta. Då bestämde sig Pyongyang för att tillverka kärnvapen.
Avhoppet från ickespridningsavtalet var ett sätt att utöva utpressning mot världen. Om Nordkorea fick ekonomisk hjälp skulle regimen kanske avstå från kärnvapen. Kan man tillåta att utpressning lönar sig?
Det är ett moraliskt dilemma. För att hjälpa den hungrande befolkningen stöder vi kanske en rutten, orättfärdig regim, men jag tycker ändå inte att man kan koppla livsmedelshjälp till politiska villkor.
Sant är emellertid också att den av västmakterna stärkta regimen säljer kärnteknisk knowhow på den svarta marknaden.
Detta är mycket bekymmersamt. Det största hotet mot världen är att terrorister får tillgång till kärnvapen. Bara förra året upptäckte vi 200 fall av förbjuden handel med kärnladdade och radioaktiva substanser.
Har ni någonting som tyder på att al-Qaida agerar på den svarta marknaden?
Jag har inga bevis för att al-Qaida har övergivit ambitionen att skaffa en s k smutsig bomb eller till och med en atombomb.
Om inte talibanernas frammarsch i Pakistan stoppas kommer fundamentalister att för första gången förfoga över en kärnvapenarsenal. Amerikanerna anser att detta är ett reellt hot.
Utvecklingen är verkligen mycket oroväckande.
President Obama förde i sitt tal i Prag för några veckor sedan fram tanken på en kärnvapenfri värld. Är det realistiskt?
Världen står vid ett vägskäl – och samtidigt pågår en kapplöpning mot tiden. Som tur är stöder många idén att eliminering av alla kärnvapen inte är en utopi utan fullt möjligt och nödvändigt. Det är uppmuntrande att president Obama har pekat ut målet klart och tydligt.
Tror ni han kan infria sina löften?
Det är en miljondollarfråga. Man skulle enligt min
mening lätt kunna reducera de ca 27 000 stridsspetsarna,
varav amerikaner och ryssar kontrollerar 95 procent, till runt
tusen eller till och med 500.
I djupet av mitt hjärta önskar jag en värld utan
en enda atombomb, men jag kan också tänka mig att några
få vapen överlever. De ska i så fall övervakas
internationellt av exempelvis FNs säkerhetsråd.
Är det ett naivt eller visionärt förslag?
Om Henry Kissinger hade föreslagit det hade det varit visionärt; när jag föreslår är det naivt. Så är det bara.
Anar vi ett uns bitterhet så här i slutet av er ämbetstid?
På den här posten kan man aldrig göra rätt,
och kanske ska man inte ens försöka. I arabvärlden
sågs jag av många som västs springpojke, och
i väst kritiserade man mig för överdriven eftergivenhet
gentemot muslimerna. Jag har emellertid ingen anledning att beklaga
mig. Detta är ett viktigt arbete, och jag har faktiskt åstadkommit
en hel del.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel
