Tempus 2007 v 44

Tidskriften

tidigare veckor:  01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35  36 37 38 39 40 41 42 43

Ayatollan håller ett öga på presidenten

President Ahmadinejad utmanar etablissemanget i Iran, men än så länge har han den högste ledarens förtroende.

Under sina åtta år vid makten kämpade Irans förre president, Mohamed Khatami, för att befästa sin auktoritet under ständigt hård press från regimens hårdföra falang. Han avgick djupt frustrerad från presidentposten 2005 när också många av hans anhängare hade blivit desillusionerade.
Hans efterträdare, Mahmoud Ahmadinejad, har haft det mycket lättare. Stärkt av höga oljepriser och stödd av en mer enad regim har han haft mycket bättre kontroll över inrikespolitiken, vilket är presidentens huvudsakliga uppgift i det iranska systemet. De senaste månaderna har han avsatt två ministrar och centralbankschefen för att de motsatte sig hans ekonomiska politik.
Men Ahmadinejad har också försökt få större inflytande i utrikespolitiken och atomprogrammet, vilket i praktiken resulterade i att han tvingade bort sekreteraren i Nationella säkerhetsrådet, Ali Larijani, som var en inflytelserik konservativ politiker, med vilken Ahmadinejad har haft flera kontroverser.

Iranska politiker och bedömare varnar emellertid för att Ahmadinejad, trots sina uppenbara segrar, riskerar att framkalla ett bakslag i sina försök att konsolidera makten, eftersom han i processen skaffar sig många fiender.
Faktum är att Larijanis överraskande avgång i en känslig period i Irans atomdispyt med västmakterna och det faktum att han ersattes av en av presidentens allierade har mött så starka protester från hela det politiska spektrumet att Larijani förmodligen får behålla en viktig roll i säkerhetsrådet.
Ayatolla Ali Khamenei, Irans högste ledare, lär ha insisterat på att Larijani åtminstone behåller rollen som regimens företrädare i förhandlingarna med EUs utrikespolitiske chef, Javier Solana.
Ahmadinejad har ännu så länge tämligen starkt stöd bland fattiga iranier, men konservativa och reformsinnade politiker och många ledamöter i parlamentet är missnöjda med hans politik, och det religiösa etablissemanget visar tecken på olust inför det som många betraktar som vidskeplighet i presidentens religiösa tro. Först i mars, i samband med parlamentsvalen, avslöjas om väljarna delar detta missnöje.
”Larijanis avgång betyder att han och ett mäktigt konservativt nätverk kommer att ansluta sig till oppositionen i nästa val”, tror en politisk bedömare.

Bråket mellan Ahmadinejad och Larijani orsakade stor politisk uppståndelse, och det kom kritik mot presidenten till och med från Ali-Akbar Velayati, den högste ledarens utrikespolitiska rådgivare, vilket antyder att Khamenei godkände personbytet i säkerhetsrådet högst motvilligt.
Ahmadinejad, som kom in som en outsider i presidentvalet och som medvetet vände sig direkt till de iranska väljarna över huvudet på landets traditionella politikerelit, har starkt stöd i Revolutionsgardet, den elitstyrka vars inflytande har stärkts på bekostnad av det religiösa etablissemangets. Men Ahmadinejads största tillgång har dock varit det kontinuerliga stödet från ayatolla Khamenei, som länge har betraktats som en pragmatiker.
”Ahmadinejad har uppträtt som om ingenting kan hota honom, och regimen gör ingenting för att styra in honom mot mitten”, konstaterar en västerländsk diplomat i Teheran. ”Detta är lite underligt, eftersom den grundläggande hypotesen att den högste ledaren skall vara den mest konservative inte håller längre. Ahmadinejad bör faktiskt ses som ett hot mot regimen”.

Iranska politiker, inklusive oppositionella, påpekar dock att Khamenei har goda skäl att betrakta Ahmadinejads trotsiga politik som en succé. Det var, när allt kommer omkring, Khamenei som före presidentvalet 2005 hade slagit fast att Irans överläggningar med Europeiska unionen om det iranska atomprogrammet inte ledde någon vart. Han beordrade ett slut på den frivilliga, tvååriga suspenderingen av urananrikningen och gav grönt ljus till full fart på atomexperimenten.
FNs säkerhetsråd kräver att de känsligaste delarna av atomprogrammet skall suspenderas, men regimen i Teheran verkar övertygad om att den kan undergräva de internationella påtryckningarna. Den iranska regeringen räknar med att höga oljepriser förtar effekten av ekonomiska sanktioner och att militära attacker från USA är osannolika med tanke på Irans förmåga att hämnas mot amerikanska mål i Mellanöstern.
”Den högste ledaren tycker att Ahmadinejad är en bra ledare. Hans utrikespolitiska uttalanden har tagits på stort allvar runt om i världen; fientligheten mellan Iran och USA har förstärkts, vilket har gjort presidenten mer populär och i förlängningen även den högste ledaren”, säger en reformsinnad politiker.

Khamenei berömde regeringen i augusti för dess revolutionära värderingar ”i ord och handling” och för att den inte förhöll sig ”passiv gentemot den globala arrogansens överdrivna krav”.
Att Ahmadinejads revolutionära slagord har givit eko i den islamiska världen och ställt det shiitiska Iran i positiv dager bland de sunnitiska massorna är viktigt för Khamenei.
”En av de viktigaste orsakerna till Khameneis stöd är Ahmadinejads utrikespolitik, som har gjort Iran populärare i islamiska länder”, säger en f d regeringsrepresentant. ”Under den förre presidenten, Khatami, fick radikala sunniter en mer framskjuten roll än radikala shiiter, men Ahmadinejad har ändrat på detta”.
Den högste ledarens fortsatta stöd är dock inte garanterat, och Khamenei kan eventuellt tröttna på presidentens ständiga bråk och hans försök att placera sina egna män på nyckelposter.
De flesta förståsigpåare i Teheran är emellertid eniga om att Ahmadinejads försvagning kommer att ske via de allmänna valen.
”Om Ahmadinejads chanser att vinna presidentvalet (2009) försvagas kommer ledaren att ta sin hand ifrån honom, eftersom han inte tänker falla tillsammans med honom”, säger reformpolitikern.
© 2007 TEMPUS/Financial Times