Tempus 2009 v 22

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19  20 21 22

Kriget är slut, dags att erövra freden

De etniska grupperna i Sri Lanka måste försonas efter 25 års inbördeskrig. Rädslan för bakslag är stor.

MARK MAGNIER
Colombo
Sri Lanka vann det 25 år långa kriget mot de upproriska Tamilska tigrarna till priset av en miljard dollar, hårt åtgången ekonomi och drygt 70 000 liv.
En central fråga i det blodiga landet är om det kan erövra freden genom att stimulera försoning mellan den singalesiska majoriteten och den tamilska minoriteten och därmed överbrygga en klyfta, som har invaderat nästan vartenda litet hörn i samhället.

President Mahinda Rajapaksa tog i förra veckan ett första steg genom att inkludera några meningar på tamilska i sitt segertal, vilket var en mycket symbolisk handling i den såväl språkligt som etniskt delade nationen. Han uppmanade också sina landsmän att skilja på Tamilska tigrar och andra tamiler. Nu när tigrarna är borta, sade han, ”ska vi leva som jämlikar i ett fritt land”.
När armén utropade seger över rebellerna uppgav den att den hade krossat de upproriska, erövrat alla tigerkontrollerade områden, som när de var som störst omfattade en tredjedel av territoriet, och dödat flera av ledarna, inklusive grundaren, Velupillai Prabhakaran. Den statliga televisionen visade en grotesk video med det som påstods vara Prabhakarans lik.
Krigets sista månader dödades tusentals civila, som satt i kläm mellan en armé som beskylls för att ha skjutit urskillningslöst, och en rebellstyrka, som använde civila som mänskliga sköldar. Båda sidor har förnekat anklagelserna.

Tamilerna utgör tolv procent av Sri Lankas befolkning på 20 miljoner, enligt en folkräkning från 2001. Även om många tamiler hemma och i förskingringen motsatte sig Prabhakarans brutala metoder i kampen för ett tamilskt hemland, inklusive självmordsbomber och narkotikasmuggling, befarar många av dem nu att den singalesiska majoriteten ska hämnas på tamilerna.
”Vi blev ledsna över nyheten om Prabhakaran”, säger Suren Surendiren, som är talesman för Tamilskt forum i Storbritannien, som påstår sig ha 100 000 medlemmar. ”Vi misstänker att tusentals landsmän är skadade och inte får någon vård”.

President Rajapaksa, som valdes 2005, är väl positionerad för att driva på försoningen mellan de etniska grupperna. Som hårdför ledare, som gjorde vad som krävdes för att vinna kriget, har han den trovärdighet som krävs för att sträcka ut en hand till andra sidan utan att riskera att beskyllas för att vara för eftergiven mot de militanta.
Han saknar inte goda råd från asiatiska och västerländska sändebud, som uppmanar honom att vara storsint i segern. ”Den stora frågan är om han lyssnar på råden”, säger en sydasiatisk diplomat. I sitt segertal varnade Rajapaksa uttryckligen utlänningar för att blanda sig i Sri Lankas interna angelägenheter.
Ett brobyggande steg, enligt bedömare, vore att påskynda och utöka den humanitära hjälpen och hjälpa tamilerna att snabbt återvända till sina hem från interneringslägren. Det skulle skingra misstankar om att de kommer att hållas inspärrade i flera år och om att deras land delas ut till singaleser.
”Att äga mark är extremt viktigt för tamiler”, säger en religiös ledare, som inte vill bli namngiven på grund av rädsla för repressalier från myndigheterna.
Ett annat steg vore att ge större makt till de lokala regeringarna. Det lagstiftades om större lokal autonomi 1987, men lagen har aldrig implementerats. Att ge distrikten större befogenheter skulle ge tamilerna ett visst mått av självbestämmande i landets norra och östra delar, där de är i majoritet.

Tamilen Mohan Tangarajah, som är börsmäklare i Colombo, tyckte att presidentens tv-tal var försonligt och en god början på fredsprocessen. Men han tillade att Rajapaksa kanske tvekar att stärka den lokala autonomin, eftersom det skulle kunna underblåsa kraven på att hans egen makt ska begränsas.
Ett annat positivt steg i försonlig riktning vore att åtgärda de orättvisor som tamilerna utsätts för och som får dem att känna sig som andra klassens medborgare. Singalesiska och tamilska är enligt författningen officiella språk, men i praktiken talas det nästan bara singalesiska hos myndigheterna, vilket orsakar stora problem för dem som bara talar tamilska.
”Om ens bil blir stulen eller man tappar plånboken går man till polisstationen, men det är inte säkert att det finns någon där som begriper vad man säger”, säger Pradeep Jeganathan, som arbetar för en hjälporganisation. ”Ibland måste man skriva under papper som man inte förstår”, tillägger han.
Många tamiler känner sig också orättvist övervakade och kontrollerade. Ofta måste de identifiera sig och visa att de inte är terrorister, vilket kan kännas mycket förödmjukande.
Regeringsrepresentanter förnekar att det finns några problem. ”Det förekommer ingen diskriminering vid kontrollposter, och ingen protesterar förutom eventuellt en och annan bråkmakare”, säger Laksham Hulugalle, som är generaldirektör för Mediecenter för Nationell säkerhet. ”Det finns ingen språkdiskriminering alls”, påstår han också.

Rajapaksa uppfattas som en pragmatiker, vilket kan resultera i försoning eller motsatsen. Han kanske väljer att stryka den singalesiska majoriteten medhårs i stället för att sträcka ut handen till de defensiva och besegrade tamilerna.
Han skulle också kunna använda en del av sitt politiska kapital från krigssegern till att arbeta för försoning, vilket skulle ge honom statsmannastatus.
”Detta är ett historiskt tillfälle”, säger Jehan Perera, vd för den ideella organisationen Nationella fredsrådet. ”Men det finns hinder att övervinna”.
Ett är den singalesiska nationalismen, som regeringen har underblåst för att vinna kriget och rättfärdiga det stora antalet döda. Ett annat är säkerhetsstyrkornas dominerande ställning efter den långvariga konflikten. Armé, polis och paramilitära enheter har under det långa kriget fått mängder av nya rekryter. Att integrera dessa utbildade dödsmaskiner, varav många tycker att de förtjänar ökat politiskt inflytande, i ett ekonomiskt svagt samhälle, är ingen lätt uppgift.
En annan orosfaktor är farhågor att spillror från Tigrarna, som beblandar sig med samhället, kommer att användas av säkerhetsapparaten som en ursäkt för att dess mandat bör utvidgas.

Singaleserna har överhanden nu, men på britternas tid anlitade de tamilerna som administratörer av majoriteten. Denna orättvisa kunde singaleserna inte göra något åt förrän efter självständigheten, då förhållandet blev det omvända.
Misstron mellan folkgrupperna har ibland tagit brutala former, som under de tamilfientliga upploppen 1958, 1977 och 1983, då tusentals tamiler tros ha dödats. 1985 angrep Tamilska tigrarna ett buddistiskt tempel och dödade 146 civila singaleser.
”Den etniska klyftan är mycket djup”, konstaterar G Parthasarathy, som var rådgivare om Sri Lanka till den förre indiske premiärministern, Rajiv Gandhi och som nu arbetar för en politisk tankesmedja i New Delhi. ”De båda folken har historiska motsättningar med flera hundra år på nacken. Det är en mycket stor utmaning att försona dem med varandra”, säger Parthasarathy.
© 2009 TEMPUS/Los Angeles Times