Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
GABOR STEINGART
Washington
Regeringens flygplan lyfte för några veckor sedan utan
att piloten kände till resmålet. 13 timmar senare landade
det på irakiskt territorium.
När flygplansdörren öppnades häpnade soldaterna
på militärflygplatsen. Besökaren bar joggingskor
och keps och under skärmen syntes vicepresident Joe Bidens
vänliga min. Men var fanns utrikesminister Hillary Clinton?
Det korta svaret lyder: hemma i Washington.
Det långa svaret försökte Biden ge redan på
flygplatsen. Han är varken utrikesminister eller försvarsminister
och inte heller nationell säkerhetsrådgivare. Han hade
helt enkelt ombetts att åka till Irak och ”avsluta
saker och ting”. Med orden: ”Joe åk dit och fixa
det”, skickade chefen ut honom på resa.
Det som enligt Biden var ett nyckfullt infall hos presidenten
definierade Vita huset dock omgående som ett nytt ansvarsområde:
Vicepresidenten ska vara den irakiska regeringens högst uppsatta
kontakt i Washington.
Så här pågår det sedan flera månader
i Washington. De strategiska, utrikespolitiska besluten tar presidenten
i samråd med sina närmaste rådgivare. De dagliga
bestyren sköts av speciella sändebud, som outtröttligt
besöker olika krisområden. Det betyder att den amerikanska
utrikespolitiken i mångt och mycket klarar sig utan utrikesministern.
Hillary Clinton verkar lite ensam.
Den mest gångbara valutan i Washington är närhet.
Framgångsrika utrikesministrar har alltid varit de som har
haft mer gemensamt med presidenten än ämbetseden.
Madeleine Albright och Bill Clinton var ett udda par, men ändå
ett par; George Bush d.ä. litade mer på James Baker
än på någon annan minister.
Om det finns något som förenar Hillary Clinton och
Barack Obama så är det ömsesidig misstro. Hennes
inträde i regeringen betydde inte fred utan bara vapenstillestånd.
Den nye, ännu oerfarne presidenten skulle ha fullt upp
med inrikespolitiken i dessa kristider, hoppades Clintonlägret.
Men verkligheten blev annorlunda: Obama är tongivande finansminister,
sin egen krigsminister och regeringens ledande diplomat.
Utrikesdepartementet fråntogs ensamrätten till världens
stora krisregioner redan första dagen. Obama har skapat ”en
krets av speciella sändebud” för att förskjuta
den utrikespolitiska tyngdpunkten från utrikesministeriet
till Vita huset, säger Aaron David Miller, som har tjänstgjort
som Mellanösternexpert för flera utrikesministrar och
numera finns hos tankesmedjan Wodrow Wilsons Internationella Center.
Speciellt sändebud för Pakistan och Afghanistan är
Richard Holbrooke. Han är Amerikas röst vid den hetaste
fronten i kriget mot terrorismen, och han ansvarar direkt inför
presidenten. Hillary Clinton betonar att hon deltar i alla möten
mellan Holbrooke och presidenten i Ovala rummet.
I Mellanöstern ska sändebudet George Mitchell hjälpa
till att stifta fred mellan israeler och palestinier. Veteranen
Mitchell, f d majoritetsledare för demokraterna i senaten,
tas emot i Ovala rummet efter varje viktig resa, och Dennis Ross,
som är UDs man för Persiska viken och Sydvästasien,
flyttar inom kort sitt kontor till Vita huset.
I spelet om tillsättningen av ambassadörer har Hillary
Clinton nog lidit de smärtsammaste nederlagen. Hennes önskan
att skicka ut erfarna diplomater med stor lokalkännedom
i världen noterades, men den har inte uppfyllts.
Till posten som ambassadör i Berlin föreslog Clinton
den kände Tysklandsexperten och ordföranden i Tysk-amerikanska
rådet, William Drozdiak. Till Tokyo ville hon skicka Harvardprofessorn
Joseph Nye, upphovsman till den s k mjuk-maktstrategin, enligt
vilken god utrikespolitik alltid måste förenas med
kulturella och andliga inslag för att en nation ska bli vänligt
sinnad. Men Obamas administration, företrädd av Vita
husets stabschef, Rahm Emanuel, avfärdade alla Clintons kandidater.
”Clinton fick knappt igenom någon kandidat”,
konstaterar en f d ambassadör under Bill Clintons tid.
Obama lovade visserligen i valkampanjen att sätta punkt
för den rådande praxisen, som innebar att politiska
vänner och bidragsgivare belönades med eftertraktade
poster utomlands. Kampen om Vita huset är emellertid över
sedan länge, men kongressvalen i november 2010 står
för dörren, och då behövs friska pengar för
att göra mellanårsvalet till en framgångsrik
folkomröstning om Obama. Därför gjorde den 44:e
presidenten precis som den 43:e och utnämnde lojala anhängare
till nackdel för sakkunniga.
Med hjälp av nya ambassadörer etablerar regimen lätt
ett slags konglomerat. Till London åker Citigroups f d vice
vd, Louis Susman, i Frankrike får den f d trickfilmaren
Charles Rivkin försöka sig på de diplomatiska
konsterna, och i Schweiz har bilhandlaren Donald Beyer sin nya
bostad. I Dublin slår ägaren till fotbollslaget Pittsburgh
Steelers, Daniel Rooney, ned sina bopålar, och ambassaden
vid Brandenburger Tor hyser för närvarande Goldman Sachs
f d Europachef, Phil Murphy.
Dessa herrar har fått sina poster i första hand tack
vare sinne för pengar, inte på grund av utrikespolitisk
expertis. Susman beskrivs av Chicago Tribune som ”en dammsugare”,
därför att han var så duktig på att suga
upp dollarsedlar till Obama. ”Ingen gillar att samla in pengar,
men det verkar som om jag har talang för det”, säger
Susman själv.
Detsamma kan Murphy hävda. Hans politiska ambitioner –
han ville bli guvernör i New York, har han sagt till sina
vänner – infriades inte, men som det demokratiska partiets
ekonomiska expert gjorde han ett strålande jobb.
Pengar från Wall Street hittade tack vare honom till Obama,
och Obama hittade därefter vägen till Murphys villa
i New Jersey. Där togs ett fotografi, som visar den nuvarande
presidenten och Murphys fyra barn på trappan till Murphys
hus. Den blivande ambassadören använde fotot som julkort.
Murphy vet att hans utnämning till ambassadör i Tyskland
är omstridd och ännu inte har godkänts av senaten.
I e-post till vänner och anhöriga skriver han att det
är en uppskakande tid och att han hör av sig igen när
”dammet har lagt sig”.
Hillary Clinton har hållit god min i elakt spel. Hon erkänner
inte att det har skett en maktförskjutning från UD
till Vita huset. ”Vi är ett lag”, understryker
hon. Alltid när Obama håller tal sitter hon i första
raden och klappar händerna – inte för länge
och inte för kort. Motstridiga åsikter i utrikespolitiska
frågor, som togs upp under kampanjen inför demokraternas
nominering, undviker hon nogsamt.
Det enda uppseendeväckande med henne är att hon inte
väcker något uppseende. När hon för en tid
sedan promenerade från Nationella pressklubben till Vita
huset var det ingen som stoppade henne för att skaka hand
eller prata. Frekvensen av hennes namn i medierna slog bottenrekord
i maj, när hon bara nämndes 902 gånger, enligt
databanken Nexis.
När hon i februari 2008 befann sig i valkampanjens hetaste
fas hade hon över 10 000 omnämningar. Den största
uppmärksamheten som utrikesminister väckte hon när
hon bröt armen på väg till Vita huset.
För första gången sedan hon blev utrikesminister
uppträdde hon för en tid sedan i ett populärt tv-program,
som sänds på söndagarna. Den omtyckte programledaren
George Stephanopoulos i ABC frågade henne exakt vilken roll
hon har i regeringen. Enligt Clinton har presidenten bett henne
att bl a engagera sig i kampen för säkra livsmedel i
hela världen. Hon tillade efter lite tvekan att hon dessutom
hade fått Haiti på sitt bord.
Det är tragiskt, tycker hennes vänner. Bara taktik,
säger hennes motståndare. Förmodligen har båda
rätt.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel
