Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
STEVEN ERLANGER
Berlin
Men den globala ekonomiska krisen visar att Europa fortfarande
är mindre än summan av sina delar.
Krisen innebär den hittills största utmaningen för
EU, och många, inklusive EU-entusiaster, anser inte att
unionen lever upp till förväntningarna. Europeiska ledare
koncentrerar sig på inrikespolitiska frågor och är
djupt oeniga om hur krisen ska tacklas. De har bråkat om
hur mycket ekonomin ska stimuleras; de tvistar om huruvida Europeiska
centralbanken ska angripa den djupa recessionen eller risken för
framtida inflation; och de har rusat i väg för att skydda
jobben på sina hemmamarknader på bekostnad av jobben
i andra medlemsländer.
De senaste valen till EU-parlamentet avslutades i söndags,
och de speglade, om inte annat, splittringen i EU.
Bara 43 procent av européerna röstade, vilket var
rekordlågt valdeltagande. Detta trots den ekonomiska krisen
och det faktum att valdeltagande är obligatoriskt i en del
länder. Partier på den yttersta högerkanten, som
i allmänhet är skeptiska mot unionen och mot invandrare
från fattigare medlemsländer, gick starkt framåt
liksom de gröna. De som röstade valde för det mesta
parti och kandidat utifrån nationella frågor, som
inte har med EU-parlamentet att göra.
Krisen slår hårt
Det amerikanska ledarskapet i världen försvagas av kontroversiella
krig i främmande länder, och USAs ekonomiska modell,
som bygger på fria marknader och så få regler
som möjligt, står under hård press, och just
därför är Europa speciellt viktigt.
”Den europeiska modellen” med betydande statlig inblandning
i ekonomin, noggrann kontroll av finanssektorn, industrin och
arbetsmarknaden plus generösa statliga pensioner och gratis
eller nästan gratis sjukvård hyllas i vissa kretsar
som fräscha alternativ till den anglo-amerikanska kapitalismen.
Men trots att bolånekrisen startade i USA verkar krisen
slå hårdare mot Europa. Internationella valutafonden
(IMF) räknar med att de europeiska bankerna har större
dåliga tillgångar än de amerikanska, och de har
skrivit av mycket mindre. Budgetunderskotten växer, och arbetslösheten
är den högsta på tio år, framför allt
bland ungdomar.
Reaktionen på krisen haltar på grund av splittringen
inom unionen, och många ekonomer misstänker nu att
nedgången kommer att hålla i sig längre i Europa
än på andra sidan Atlanten.
”Vi är inne i en mycket allvarlig kris”, säger
Joschka Fischer, som representerar de Gröna i Tyskland och
tidigare var utrikesminister. ”Vi har en traumatisk brist
på ledarskap och slås gula och blå av krisen”.
Nationalismen är trumf
Den stora stötestenen i unionen har alltid varit striden
mellan nationella prioriteter och kollektiva intressen. Att ge
upp nationella rättigheter och befogenheter - avseende valuta,
handel, tullar etc – har aldrig varit lätt, inte ens
i goda tider. I dåliga tider, som nu, trumfar nationell
politik över gemensamma intressen. Ledarna ser om sina egna
industrier, löntagare och väljare på bekostnad
av andras industrier, löntagare och väljare. Många
arbetare tycker att de har gjort stora uppoffringar för den
europeiska integrationens skull.
På Goodyear Dunlops däckfabrik i Amiens i norra Frankrike
kommer Thiery Fagot att förlora jobbet, som han har haft
i 13 år. Han säger att konkurrensen inom EU är
en del av orsaken. ”Jag känner mig lurad. Vi byggde
ett Europa, som skulle skydda oss, och det fungerade i många
år”, säger han och förklarar att Europa etablerade
säkerhetsregler och erbjöd en marknad för fabrikens
däck. ”Nu när vi har konkurrens från länderna
i Östeuropa känns det som om EU har bäddat för
den rådande situationen, när vi förlorar våra
jobb till ett annat EU-land. Hur kan någon hävda att
detta är för allas bästa?”.
Kommissionen får underkänt
Europeiska unionen är inte på väg att kollapsa
på grund av motsättningar, men några av unionens
mest entusiastiska förespråkare är i färd
med att sänka ambitionsnivån. Få talar numera
om ett Europa som ska fungera som politisk och militär motvikt
till Amerika.
De Grönas Fischer är en övertygad europé,
som beklagar att generationen ”efter 1989” är likgiltig
för de europeiska fredsidealen och återfaller till
nationalistiska mål och nationalistisk retorik på
grund av pressen från den ekonomiska krisen.
”Kriser medför alltid sanningens ögonblick, eftersom
de skoningslöst avslöjar både styrkor och svagheter
hos alla involverade aktörer”, säger Fischer, som
kritiserar speciellt den tyska regeringens trångsynta, nationella
vision.
Han tycker att ECB, som fastställer de 16 EMU-ländernas
styrränta, har gjort väl ifrån sig. Men EU-kommissionen,
unionens exekutiva organ, ”har inte gjort något åt
den aktuella krisen trots att denna överskrider gränser.
Kommissionen borde i stället ha varit mycket aktiv”.
De europeiska ledarna fokuserar på det mycket försenade
Lissabonfördraget, som bäddar för en europeisk
president och en utrikesminister och som förenklar beslutsgången
i unionen. Men fördraget har inte mycket att säga om
ekonomiska frågor.
Slitningarna inom unionen märks bl a på det sätt
som flera länder har agerat för att rädda egna
banker och inhemska fabriker, som tillhör globala bilföretag.
Egentligen hade en mer gemensam europeisk policy varit mer logisk.
Men motsättningarna speglas också i oförmågan
att enas om en gemensam Afghanistanpolitik eller en gemensam energipolitik
för att minska Europas beroende av rysk naturgas.
Olika skiljelinjer
Tyskland och Frankrike tillsammans är traditionellt den Europeiska
unionens motor, men relationerna dem emellan är kyliga, och
både Frankrikes president, Nicolas Sarkozy, och den tyska
förbundskanslern, Angela Merkel, sätter nationella intressen
i främsta rummet, oavsett om det gäller sociala förmåner
eller räddning av jobben i den krisande bilindustrin.
Splittring märks också mellan norra och södra
Europa. Ekonomiskt mer ansvarsfulla länder som Tyskland är
mycket motsträviga när det gäller stöd till
djupdykande ekonomier som den spanska eller den grekiska. Solidariteten,
en av grundpelarna i EU, sviktar även i relationerna mellan
öst och väst. Länder som använder euro tvekar
att äventyra valutans stabilitet genom att stötta medlemsländer
utanför den s k eurozonen, exempelvis Bulgarien och Rumänien.
Få vågar ens tänka på vad som händer
i Ukraina, som inte är medlem i EU, men där många
europeiska banker har investerat stora pengar.
Löftet om ”ett Europa utan gränser” har urholkats
av att invandrare från de fattigare länderna möts
med allt större skepsis nu, när det är svåra
tider.
Den enhetliga marknaden äventyras
Före valen till EU-parlamentet skrev Sarkozy och Merkel ett
gemensamt brev: ”Vi vill ha ett starkt Europa, som skyddar
oss; vi tar avstånd från ett byråkratiskt Europa,
som mekaniskt inför en massa petiga regelverk”.
Men de båda ledarna är djupt oeniga om hur offentliga
utgifter ska användas och om hur ECB ska arbeta. Sarkozy
föredrar mera statlig stimulans och större flexibilitet
för ECB att köpa obligationer och offentliga krediter
för att uppmuntra utlåningen. Merkel, däremot,
kritiserar växande budgetunderskott och centralbanken för
att den har sänkt räntorna för mycket, vilket kan
innebära en risk för inflation längre fram.
Men de är överens om att skydda jobben på sina
hemmamarknader. Sarkozy har kritiseras för att ge miljarder
euro till de franska bilföretagen, och Merkel, som går
mot allmänna val i september, har just medverkat till en
mycket dyrbar uppgörelse för Open, som är General
Motors europeiska gren. Huvudsyftet med uppgörelsen om Opel
var att rädda tyska jobb.
Frankrikes förre president, Valéry Giscard d’Estaing,
hävdar att ända sedan fransmännen röstade
nej till Lissabonfördraget har nationalismen haft övertaget
över unionstanken. ”Vi ser en tillbakagång till
det gamla. Kortsiktig krispolicy kan inkludera nationella interventioner
för att skydda medborgarna, men det är ingen policy
utan bara en reaktion. Trenden måste vara att se den europeiska
marknaden som en enhet”, säger Giscard D’Estaing,
som varnar för att den enhetliga marknaden kan upplösas
i annat fall.
Ifrågasätter unionens mening
I Calais i Frankrike tillverkar det tyskägda företaget
Schaeffler Chain Drive Systems komponenter till Opel. En tredjedel
av de anställda sades upp för en månad sedan.
En av dem var förmannen Dany Valcke. Nu har han inget jobb,
”bara tid”, och han tvivlar på att han någonsin
får ett nytt fabriksjobb.
”Europa är bra, det ger alla länder en röst
i vida världen, och unionen betyder fred”, säger
Valcke. ”Men ekonomiskt fungerar den inget vidare. Många
har mist sina jobb till andra europeiska länder, där
arbetskraften är billigare. Dessa länder tillhör
också Europa, men om vi vill ha ett Europa kan vi inte ha
två konkurrerande system”.
Enligt Valcke har EU inte ansträngt sig tillräckligt
för att hjälpa medborgarna genom krisen, och förmodligen
har unionen inte medel att göra det heller. Valcke tycker
däremot att den amerikanska regeringen har reagerat mycket
korrekt på krisen.
I Rumänien, i andra änden av unionen, lider arbetarna
också, men de hämtar viss tröst i att de nu tillhör
ett större, rikare block än det tidigare östblocket.
För det mesta skyller de inte heller bekymren på EU
utan på sina lokala ledare.
Cristina Lincu åkte till Spanien för att söka
jobb 2001. Nu är hon tillbaka i Rumänien tillsammans
med make och liten baby. Krisen slog ut hennes lilla livsmedelsbutik
i Madrid, men den ledde också till lägre huspriser
i Rumänien, vilket gjorde att hon och hennes man kunde köpa
mark och bygga hus när de kom hem.
Hon gillar Europeiska unionen. ”Det är ett under att
Rumänien ens får vara med”, säger hon. ”Vi
har enorma problem med korruption här”.
En starkare union
När det gäller framtiden är åsikterna delade,
men få tror att det europeiska experimentet är över.
Lissabonfördraget träder sannolikt i kraft inom överskådlig
tid, vilket kommer att göra unionen starkare. Och dagens
ledare, hur splittrade de än är, lär sig kanske
att tackla ekonomiska utmaningar kollektivt på samma sätt
som de en gång lärde sig att undvika militära
konflikter.
”Det blir svårt, och bakslag kommer och historiska
brister lägger hinder i vägen, men jag tror att krisen
att skapar nya ledare av rätt sort”, säger Fischer.
”Jag är inte pessimistisk.
© 2009 TEMPUS/International Herald Tribune
