Tempus 2009 v 27

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19  20 21 22 23 24 25 26 27

Berlin och Paris strävar mot samma mål

Dragkampen mellan Frankrike och Tyskland är en bluff.

TONY BARBER
Bryssel
Ibland verkar det som om Tyskland och Frankrike har totalt motsatta idéer om hur man bäst bekämpar den ekonomiska krisen och om hur EUs valutaunion ska styras.
Berlin anser att krisens ursprung är de engelsktalande ländernas syndiga lånekarusell, som smittade av sig på det dygdiga Tyskland. Morgondagens frestelser är inflation och alldeles för stora budgetunderskott.
För att stöta bort farorna har de tyska lagstiftarna ändrat den tyska författningen så att det, med undantag för extrema omständigheter, från 2016 kommer att vara olagligt för den federala regeringen att under en ekonomisk konjunkturcykel orsaka ett budgetöverskott som överstiger 0,35 procent av BNP.

I Paris finns en liknande instinkt att lägga skulden på ”ultraliberal, anglosaxisk kapitalism”. Men till skillnad från tyskarna finns det ingen risk att fransmännen blandar ihop moralism och ekonomi när de bemöter krisen. Balanserade budgetar har låg prioritet för president Nicolas Sarkozy och finansminister Christine Lagarde. Lagarde säger till och med att Europeiska unionen bör använda sitt regelverk, den s k stabilitets- och tillväxtpakten, lite mer kreativt så att krisorsakade underskott behandlas separat.

Skillnaderna i fransmännens och tyskarnas attityder märks i Europeiska centralbanken. För ett år sedan lanserade Sarkozy det franska EU-ordförandeskapet med en attack mot ECB för att den satte prisstabilitet framför tillväxt. Tidigare i juni kritiserade även förbundskansler Angela Merkel ECB, men hennes utgångspunkt var en helt annan. Hon tillrättavisade banken för att den ”ger vika för internationella påtryckningar” – hon nämnde inte vem – vilket ska ha lett till bankens beslut att köpa säkerställda obligationer för 60 miljarder euro.
Okonventionell penningpolitik, som översvämmar ekonomin med likviditet, kommer obönhörligen att sluta i tårar, varnade Merkel.
Detta får en att undra vad hon tycker om ECBs beslut i förra veckan att pumpa in 442 miljarder euro i eurozonens banksystem till en ränta av en procent. Sarkozy tyckte nog att det var en mycket god idé.

Som motståndarna i en dragkamp drar Tyskland och Frankrike i var sin enda av valutaunionens rep. Båda hoppas att motståndaren ska släppa taget av utmattning. Så verkar det i alla fall, men i verkligheten är det något helt annat som pågår.
Ta Tysklands författningstillägg om balanserade budgetar. Skenet bedrar alltid när det gäller utbrott av moralisk panik. Lagens cykliska komponent ger inte bara regeringen stort handlingsutrymme, utan parlamentet kan också suspendera tillägget i händelse av ”naturkatastrofer eller andra extrema nödsituationer”.
Men behöver inte vara ett geni för att förstå att vilken tysk regering som helst, som står inför en ekonomisk nedgång (och kanske även federala- eller viktiga regionala val) kommer att utnyttja kryphålen maximalt. Det är på sin plats att komma ihåg att det var Gerhard Schröder, Merkels företrädare, som – tillsammans med fransmännen – insisterade på att regelverket i EUs stabilitetspakt skulle suspenderas i november 2003.
Trots den stränga retoriken i Berlin är det troligt att Frankrikes och Tysklands positioner avseende budgetdisciplin ligger ganska nära varandra när allt kommer omkring.

På samma sätt är det lätt att göra sig löjlig över Frankrikes syn på makroekonomisk politik och ECB. Men fransmännen är inte så ansvarslösa som kritikerna påstår. Sedan 1983, när den förre presidenten François Mitterrand satte punkt för ett ödesdigert socialistiskt experiment, som hade varat i två år, har Frankrike lärt sig älska fördelarna med prisstabilitet och en stabil växelkurs. Visst blir Tyskland misstänksamt mot fransmännens önskan om en intensiv dialog mellan ECB och eurozonens regeringar, men när det gäller vikten av en stark valuta, stödd av en stark centralbank, är Berlin och Paris nog mer eniga än det verkar utåt.
Harmonin skulle kunna vara ännu större, om de kom överens om vart eurozonen ska rikta sina krisbekämpande insatser. Frågan är inte så mycket hur man så snart som möjligt sätter punkt för de ekonomiska stimulanserna för att korrigera kortsiktiga budgetunderskott, utan hur man rensar upp och förser bankerna med nytt kapital. Enligt ECB måste bankerna skriva ned sina tillgångar i år och nästa år med runt 283 miljarder dollar.
Ingenstans brådskar nytt kapital till bankerna så mycket som i Tyskland. Jovisst, krisen uppstod till stor del i USA, men som den tyske EU-kommissionären, Günter Verheugen, nyligen medgav, de tyska bankerna var ”världsmästare på riskfyllda transaktioner”.
© 2009 TEMPUS/Financial Times