Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
ELAINE SCIOLINO
Paris
President Nicolas Sarkozy har kallats för ett vitaminpiller,
ett hyperaktivt statsöverhuvud, som kritiseras för att
han tar jobben ifrån sina ministrar, ockuperar etermedierna
och vägrar att vila och reflektera.
Men när en storstrejk i de allmänna kommunikationerna
hade pågått i nästan en vecka och anställda
inom andra offentliga sektorer förberedde sig för att
också gå ut i strejk låg Sarkozy lågt
någonstans inne i Elyséepalatset och räknade
med att en lågmäld hållning skulle visa sig effektiv
i hans första inrikespolitiska kris, som kom ett halvår
efter det att han tog över makten.
Sarkozy har inte hållit något tal till nationen,
inte framträtt i någon intervju i tv eller radio utan
han har i stället låtit sin premiärminister och
sin arbetsmarknadsminister gå ut i frontlinjen och fungera
som måltavlor för arbetarnas, fackförbundens,
studenternas och den politiska oppositionens attacker.
När presidentens rådgivare i samhällsfrågor,
Raymond Soubie, fick frågan häromdagen varför
presidenten har varit så ovanligt tyst försvarade Soubie
Sarkozys taktik: Presidenten följer utvecklingen personligen,
kontinuerligt och ingående. När det handlar om sociala
frågor är det ibland bättre att stanna i kulissen
än att gå upp på scenen, speciellt om man vill
arbeta effektivt och få igång en dialog.
Orsaken till strejkerna är att de franska konsumenterna känner
sig fattigare än någonsin förr, eftersom priserna
stiger snabbt inför den kommande julhelgen. Detta trots Sarkozys
vallöften om att stimulera tillväxten och skapa nya
jobb med hjälp av ekonomiska reformer.
Frankrike hamnar på 18:e plats på listan över
världens konkurrensstarkaste länder; den statliga skulden
har vuxit snabbare än i andra europeiska länder; arbetslösheten
har stagnerat vid 8,4 procent, men den uppgår till 22 procent
bland dem under 25 och till 50 procent i vissa problemtyngda förorter.
Landet stod i början av veckan inför kaos och förlamning
när många lärare, sjukvårdspersonal, skatterevisorer,
banktjänstemän, postanställda, telekom- och flygplatspersonal
samt anställda i ytterligare några sektorer, förberedde
sig för en endagsstrejk i protest mot lönenivåer
och nedskärningar.
Franska advokater och domare planerar att strejka näsa vecka
i protest mot strukturförändringar, som kan leda till
att 200 domstolar läggs ned. Tobakshandlare planerar att
protestera mot en ny lag om rökförbud.
Strejkerna målar dock en svårtolkad bild, som kanske
speglar en växande insikt om att ekonomiska reformer faktiskt
är nödvändiga.
Transportarbetarna har strejkat i drygt en vecka i protest mot
regeringens planer på att eliminera speciella pensionsprivilegier,
som inte finns i den privata sektorn. Många anställda
har i och för sig återvänt till sina jobb vid
det här laget, men protestaktionen kostar den franska ekonomin
mellan 440 miljoner dollar och 586 miljoner dollar per dag, enligt
det franska finansministeriet.
Sju av åtta järnvägsförbund beslöt under
det gångna veckoslutet att fortsätta strejken ännu
en vecka, men sex av dessa gick senare med på att delta
i förhandlingarna mellan regeringen och tågföretagen.
Universitetsstudenterna arrangerar också strejker. Paradoxalt
nog protesterar de mot en lag som ger underfinansierade statliga
universitet mera autonomi och tillgång till privata pengar.
Universitetskurser blockeras vid ett par dussin av Frankrikes
80 universitet.
En strejk bland gas- och elverksarbetare har däremot kollapsat.
Sarkozys plan att sätta punkt för ett system, som
tillåter en del anställda att gå i pension med
full ersättning vid 50 års ålder är inte
särskilt omvälvande. Men den slår mot ett viktigt
arbetarprivilegium, och han visste att han skulle möta en
våg av vrede från dem som berörs.
En del av de mer radikala arbetarna och studenterna ser kampen
som ett korståg mot Sarkozys hela ekonomiska reformprojekt.
Vi skall inte underskatta klassfrågans betydelse.
I arbetarklassen identifierar många sig med sitt yrke,
påpekar Jacques Capdeville, som är forskningschef vid
Center för politiska studier i Paris. Det verkar som
om Sarkozy eftersträvar ett samhälle av amerikansk typ,
där man kan tjäna pengar utan att det är en synd.
Men jag är inte säker på att man kan ändra
hundraåriga vanor över en natt. Sarkozy spelar högt,
och det är ett farligt spel.
Sarkozy ser striden som en ideologisk kamp mellan regeringen och
de militanta fackliga ledarna, en kamp som ställer det nya
Frankrike, som vill arbeta mera och tjäna mera pengar, mot
det gamla Frankrike, som vill behålla kostsamma och ofta
opraktiska sociala förmåner.
En dag efter strejkernas början sade Sarkozy i några
korta uttalanden till EU-parlamentariker i Strasbourg att han
tänkte driva igenom reformerna helt och fullt.
Han tillade: Ingenting kan få mig att ändra kurs.
Han påminde sina åhörare om att han bara gjorde
exakt vad han hade blivit vald att göra. Det franska
folket har godkänt dessa reformer. Jag berättade om
dem före valet för säkerhets skull.
Sedan han framträdde i Strasbourg har han inte yttrat
ett ord om saken. I måndags tog Sarkozy emot drottning Margarethe
av Danmark och hennes make, prins Henrik. Han hade också
ett möte med Centralafrikanska republikens president, François
Bozizé och med ledaren för den högerextrema Nationella
fronten, Jean-Marie Le Pen.
Det kommande veckoslutet reser han till Kina.
Det rimmar illa med Sarkozys personlighet att vara tyst och statisk,
men kanske misstänker han att en hög profil just nu
bara skulle orsaka ännu fler strejker och protester.
Hans lågmälda strategi speglar möjligen en uppfattning
att den allmänna opinionen inte nödvändigtvis står
på de strejkandes sida. Han räknar förmodligen
med den tysta majoritetens stöd. Hans popularitetssiffror
har sjunkit flera steg den gångna månaden, men han
har fortfarande majoritetens stöd.
Regeringens strategi är smartare än att anklaga
folk för att vara lata, säger historieprofessor
Christian Chevandier vid Sorbonne. Det är intelligent
av Sarkozy att vara diskret just nu även om vi alla är
lite överraskade av det.
© 2007 TEMPUS/The New York Times