Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
UWE KLUSSMANN
Genève
Från kontoret på Avenue de la Paix har den schweiziska
diplomaten utsikt över den botaniska trädgården
i det fredliga Genève. Det är en välkommen distraktion,
därför att på Heidi Tagliavinis skrivbord ligger
dokumenten i staplar, och de handlar uteslutande om krig och krigsskulder.
I dokumenten finns svaren på alla de frågor som EUs
undersökningskommission har ställt angående femdagarskriget
till parterna i konflikten, Ryssland, Georgien, Sydossetien och
Abchazien. Där finns också protokoll över kommissionens
resor till Moskva, Tbilisi och huvudstäderna i Abchazien
och Sydossetien. Där finns expertutlåtanden samt utskrifter
av förhör med diplomater, militärer och civila
krigsoffer.
Kaukasusexperten Tagliavini, som på hemmaplan kallas
”Madame Courage” (Neue Zürcher Zeitung), anses
vara mycket duktig på känsliga, diplomatiska uppdrag.
Uppdraget, som hon har nu, är det hittills svåraste.
I slutet av juli ska hon till EUs ministerråd lämna
över resultatet av kommissionens arbete. Det ska klarlägga
hur en långvarig, pyrande, regional konflikt om den georgiska
utbrytarregionen Sydossetien plötsligt kunde trappas upp
till ett krig mellan Georgien och stormakten Ryssland. Vem bar
skulden till den våldsammaste konfrontationen mellan öst
och väst sedan det kalla krigets slut?
Diplomaten Tagliavini har två nära medarbetare vid
sin sida plus ytterligare tio specialister - militärer, statsvetare,
historiker och folkrättsexperter – samt en budget på
1,6 miljoner euro.
Mycket hänger på undersökningskommissionens
slutsatser. Är den f d sovjetrepubliken Georgien efter 18
års självständighet en seriös aspirant på
medlemskap i Nato, eller har landet hamnat i händerna på
en hasardspelare? Var det ryska ledarskapets agerande bara ett
sätt att försvara den ryssvänliga, georgiska utbrytarrepubliken
mot Georgien, eller underblåste Ryssland en världskris
när dess soldater kortvarigt ockuperade centrala Georgien?
Underlagen till kommissionens slutsatser visar att det har varit
lika svårt för kommissionens medlemmar att enas om
vem som bar skulden till kriget som det var för det internationella
samfundet. Majoriteten av medlemmarna lutar emellertid åt
uppfattningen att det var Georgiens president, Michail Sakaasjvili,
som startade kriget genom att angripa Sydossetien 7 augusti.
Samlade fakta på Tagliavinis skrivbord vederlägger
Sakaasjvilis påstående att hans land denna dag blev
ett oskyldigt offer för ”en rysk aggression”.
Kommissionsmedlemmen Christopher Langton, som är överste
i den brittiska armén, beskriver det militära äventyrets
fiasko med orden: ”Georgiens dröm krossades, och Georgien
självt bär hela skulden”. Langtons kommissionskollega,
statsvetaren Bruno Coppieters från Bryssel, undrar om inte
den georgiska regeringen hade medhjälpare: ”Västmakternas
uttalade eller outtalade stöd till Sakaasjvili, speciellt
på det militära området, ledde oavsiktligt till
att Georgien slog in på en konfrontationskurs”.
Publicisten Jörg Himmelreich i Berlin resonerar dock helt
annorlunda. Han pläderar för att Georgien ska antas
som medlem i Nato och förklarar ”Georgiens kortvariga
ockupation av den sydossetiska huvudstaden, Tschinvali” med
att president Sakaasjvili stod under enormt hård press från
det georgiska folket att göra framsteg i fråga om utbrytarrepublikerna.
Sakaasjvili har flera gånger utlovat ”återförening”
med utbrytarrepublikerna.
Himmelreich beskriver Rysslands agerande som ”aggressivt”
och ett brott mot folkrätten. Kommissionsmedlemmen Otto Luchterhandt,
folkrättsexpert från Hamburg, har ytterligare en tolkning
av det inträffade: eftersom Georgien angrep den ryska fredsstyrkans
fäste i den sydossetiska Tschinvali kunde Ryssland luta sig
mot rätten till självförsvar enligt artikel 51
i FNs stadgar.
De ryska styrkorna var stationerade i Sydossetien enligt ett folkrättsligt
bindande avtal 1992 mellan Ryssland och Georgien, påpekar
Luchterhandt. Georgiens angrepp var ett brott mot detta avtal,
vilket gav Ryssland rätt att reagera. Men Kremls övermäktiga
intervention i västra Georgien var ändå ”överdriven”
och ”överdimensionerad”.
Det finns inga belägg för den georgiske statschefens
påstående att en rysk enhet ska ha trängt in
i Sydossetien på kvällen 7 augusti. Enligt samstämmiga
rapporter och vittnesmål kom ryssarna först 8 augusti.
Kommissionens medlemmar pekar emellertid på att Sakaasjvili
redan på morgonen 7 augusti mobiliserade 12 000 soldater
och 75 pansarvagnar till gränsen mot Sydossetien. I utredningen
om vad som egentligen hände har kommissionen stött på
flera uttalanden från Sakaasjvili som antyder att han sedan
länge hade planer på att lösa Ossetienfrågan
militärt. ”Om man frågar vilken georgisk soldat
som helst varför han tjänar i armén svarar han
att han gör det för att återupprätta Georgiens
territoriella integritet”, sade Sakaasjvili i en tv-intervju
i våras.
Högt uppsatta personer i tyska UD i Berlin erinrar sig att
den f d tyske ambassadören Uwe Schramm för flera år
sedan varnade för Sakaasjvilis böjelse för krig.
Idag är Schramm Tagliavinis ställföreträdare
i kommissionen.
I början av kriget sade den georgiske generalen, Mamuka Kurasjvili,
i ett tv-anförande att ”den författningsmässiga
ordningen ska upprättas i hela regionen”.
En sak som kommissionens medlemmar är helt eniga om är
att både georgier och ryssar bröt mot Genèvekonventionen
om skydd av civilbefolkningen i krig. Båda arméerna
använde t ex splitterbomber, som dödade och sårade
många civila. Georgien erkänner att sådana vapen
användes, medan Ryssland nekar till att ha använt dem.
Kommissionen fördömer också de sydossetiska milisstyrkornas
många övergrepp mot civila georgier. Den schweiziske
juristen Théo Boutruche har för kommissionens räkning
dokumenterat att sydossetiska fristyrkor, bestående av framför
allt unga män, plundrade och brände flera byar med georgiska
invånare och mördade ett dussintal civila georgier.
Den ryska ockupationsmakten svarade enligt krigslagarna för
att ordningen återställdes, men ryssarna gjorde ingenting
för att hindra milisstyrkornas framfart, vilket av kommissionen
betecknas som ”krigsförbrytelse”.
Kommissionens slutrapport skrivs av Tagliavini personligen. Hennes
kolleger i kommissionen räknar med att hon kommer att rekommendera
att Georgien erbjuds medlemskap i Nato på sikt trots att
presidenten är ett brushuvud. Så sent som i början
av juni talade han åter om att hans land fortfarande befinner
sig i krig mot ”den ryska fienden”.
En fråga lär hur som helst förbli obesvarad:
vilken roll spelade världsmakten USA i konflikten mellan
Georgien och Ryssland? George Bushs regering gav starkt militärt
stöd till den georgiska regeringen i flera år, och
USA skickade 150 militära utbildare till Georgien.
Flera av kommissionens medlemmar vill gärna veta om USAs
ambassadör i Tbilisi, John Tefft, kände till Sakaasjvilis
planer på att gå in i Sydossetien. De undrar varför
ingen på UD i Washington lyfte luren när Rysslands
vice utrikesminister, Grigorij Karassin, försökte få
tag i sin amerikanske kollega sent på kvällen 7 augusti,
när det fortfarande var eftermiddag i Washington.
Några i kommissionen skulle också vilja prata med
Daniel Fried, som då var den statssekreterare i UD som hade
hand om Georgienärenden. För en tid sedan sade Fried,
utanför protokollet, till en tysk diplomat att Sakaasjvili
”var okontrollerbar” i augusti förra året.
Men Tagliavinis kommission kommer inte att förhöra några
amerikaner. ”Det vågar varken ”Madame Courage”
eller EU”, säger en kommissionsmedlem.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel
