Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
SARAH LYALL
London
Det är inte lätt att distansera sig så totalt
från en person som man har arbetat för i tio år,
som Brown hade gjort för Blair. Först verkade det som
om den nye premiärministern skulle lyckas med tricket. Han
mötte en rad kriser, inklusive ett avvärjt terrorattentat
och allvarliga översvämningar, som han hanterade oväntat
flinkt under det att han utstrålade stor värdighet
i sin nya premiärministerroll.
Men några få månader kan vara en evighet i brittisk
politik, där intryck spelar lika stor roll som verklighet.
Efter den korta smekmånaden har Browns regering inte haft
särskilt mycket tid för att regera, utan den har gått
ur den ena knipan in i nästa. Opinionsmätningarna ger
Labour ungefär tio procentenheter mindre än de konservativa,
vilket skall jämföras med att Labour hade ett betryggande
försprång så sent som i september. Browns regering
har upplevt en omsvängning i opinionen som måste
vara bland de värsta i modern politik, skrev Brian
Wilson, som var minister i Blairs regering, i tidningen The Sunday
Telegraph nyligen.
Det är fortfarande i början av Browns period, han behöver
inte utlysa val förrän 2010. Men det muttras att han
redan är så svårt skadeskjuten att regeringen
har börjat likna John Majors under dess sista år, som
kännetecknades av vanstyre och personskandaler.
Brown, som leder Labourpartiet, har onekligen haft otur i fråga
när det gäller både antalet kriser och det faktum
att de var högst oväntade. Kriserna inkluderar banken
Northern Rocks nära kollaps (banken är en stor kreditgivare
på bostadsmarknaden och den hålls under armarna med
hjälp av drygt 47 miljarder dollar i kredit från Bank
of England), skatteverkets bortslarvande av två ej kodifierade
datordisketter innehållande adresser och uppgifter om banktillgångar
till 25 miljoner människor, avslöjandet nyligen att
Labourpartiet tog emot 1,2 miljoner dollar från en stor
fastighetsägare, som illegalt använde andra människors
namn när han donerade pengar.
Premiärministern har försökt beskriva dessa skandaler
som en rad oturliga händelser utanför hans kontroll.
Men vilka orsakerna än är framstår hans hantering
av kriserna som klumpig och inkompetent. Man anar egenskaper som
arrogans och frånvändhet, d v s just de karaktärsdrag,
som Browns motståndare i Blairs läger brukade hävda
skulle få Brown på fall.
Han är en inbunden person, men det fungerar väl
när allt går sin gilla gång. Inte när bekymren
hopar sig, säger Anthony Seldon, författare till
Blair Unbound, en redogörelse för de sista
åren med Blair som premiärminister. Då
tänker han inte rationellt och han uppträder inte särskilt
trevligt mot människorna runt honom.
Seldon anser att Brown än så länge har misslyckats
med det han ville göra, d v s bevisa att han är en bättre
premiärminister än Tony Blair. Problemets kärna
är att han i flera år kämpade för att ta
över efter Blair, vars kompetens, enligt Brown, inskränkte
sig till ett snyggt ansikte och vackert tal, säger
Seldon. Många trodde att Brown faktiskt hade en sammanhängande
handlingsplan, men han hade inte det.
Browns sätt att hantera de senaste två problemen
förvärrar hans sits. Han har gjort sig själv sårbar
för anklagelser om att hans regering tenderar att begå
samma misstag som Blairs. När Brown till exempel red på
en våg av popularitet i september uppmuntrade han spekulationer
om att han kanske skulle utlysa nyval. Men sedan dalade populariteten,
och Brown beslöt att strunta i nyval, vilket bekräftade
intrycket av att han vänder kappan efter vinden. Själv
hävdade han att opinionsmätningarna inte hade ett dugg
med beslutet att göra. Bara ytterligare ett exempel
på slarvig Labour-taktik, skrev tidningarna.
Ingen enda människa trodde på hans förklaring,
säger Julia Clark, chef för politisk forskning vid opinionsinstitutet
Ipsos MORI.
Den senaste krisen, som handlar om partibidrag, erinrar också
om ett lågvattenmärke under Blairs tid, när misstankar
om att Labour olagligt hade bett om pengar av potentiella donatorer
i utbyte mot platser i överhuset blev föremål
för en utredning.
Inga åtal väcktes, men affären fläckade Labour
med misstankar om politiskt dubbelspel och tvivelaktiga finansieringsmetoder.
Brown skulle sätta punkt för allt sådant. Men
hans regering verkar hantera illaluktande nyheter lika illa som
företrädaren. Partiet kokar av beskyllningar om vem
som visste vad och när, medan Brown gör sitt bästa
för att minimera skadan och se ut som om han styr.
Det fungerar inte, vilket delvis beror på att Brown,
till skillnad från Blair, hatar huggvärjorna i den
parlamentariska debatten, speciellt när det hettar till och
oppositionen gör sarkastiska kommentarer, som avser att såra
och locka till skratt. Blair kunde spela munter likgiltig inför
sådana attacker, men Brown blir bara sur, stött och
defensiv, som för ett par veckor sedan när liberaldemokraternas
ledare, Vincent Cable, jämförde honom med tv-personligheten
Mr. Bean.
Blair var duktig på att ge igen, men Brown gillar
inte konfrontation och den rådande debattstilen, säger
Clark. Han blir tillknäppt, och har svårt för
att ta ett skämt.
Brown har fortfarande tid på sig att rätta till saker
och ting. Men just nu har hans motståndare massor av tillfällen
att angripa honom.
Jag påminns tyvärr av den märkliga paradoxen
under John Majors sista tid: maktlöshet kombinerad med hybris,
säger Matthew DAncona, redaktör för The Spectator.
Lukten av död, långsam död kanske, går
inte att miste på.
© 2007 TEMPUS/The New York Times