Tempus 2007 v 50

Tidskriften

tidigare veckor:  01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35  36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49

Strålglansen runt Gordon Brown har slocknat

När premiärminister Gordon Brown tillträdde sitt ämbete i somras framställde han sig själv som motsatsen till Tony Blair: färglös men kompetent, tråkig men pålitlig. Tanken var att han skulle uppfattas som en frisk fläkt av skotsk rättframhet efter hyckleriet som många kopplade till Blairs utslitna regering.

SARAH LYALL
London
Det är inte lätt att distansera sig så totalt från en person som man har arbetat för i tio år, som Brown hade gjort för Blair. Först verkade det som om den nye premiärministern skulle lyckas med tricket. Han mötte en rad kriser, inklusive ett avvärjt terrorattentat och allvarliga översvämningar, som han hanterade oväntat flinkt under det att han utstrålade stor värdighet i sin nya premiärministerroll.
Men några få månader kan vara en evighet i brittisk politik, där intryck spelar lika stor roll som verklighet. Efter den korta smekmånaden har Browns regering inte haft särskilt mycket tid för att regera, utan den har gått ur den ena knipan in i nästa. Opinionsmätningarna ger Labour ungefär tio procentenheter mindre än de konservativa, vilket skall jämföras med att Labour hade ett betryggande försprång så sent som i september. Browns regering har upplevt en omsvängning i opinionen som ”måste vara bland de värsta i modern politik”, skrev Brian Wilson, som var minister i Blairs regering, i tidningen The Sunday Telegraph nyligen.
Det är fortfarande i början av Browns period, han behöver inte utlysa val förrän 2010. Men det muttras att han redan är så svårt skadeskjuten att regeringen har börjat likna John Majors under dess sista år, som kännetecknades av vanstyre och personskandaler.

Brown, som leder Labourpartiet, har onekligen haft otur i fråga när det gäller både antalet kriser och det faktum att de var högst oväntade. Kriserna inkluderar banken Northern Rocks nära kollaps (banken är en stor kreditgivare på bostadsmarknaden och den hålls under armarna med hjälp av drygt 47 miljarder dollar i kredit från Bank of England), skatteverkets bortslarvande av två ej kodifierade datordisketter innehållande adresser och uppgifter om banktillgångar till 25 miljoner människor, avslöjandet nyligen att Labourpartiet tog emot 1,2 miljoner dollar från en stor fastighetsägare, som illegalt använde andra människors namn när han donerade pengar.
Premiärministern har försökt beskriva dessa skandaler som en rad oturliga händelser utanför hans kontroll. Men vilka orsakerna än är framstår hans hantering av kriserna som klumpig och inkompetent. Man anar egenskaper som arrogans och frånvändhet, d v s just de karaktärsdrag, som Browns motståndare i Blairs läger brukade hävda skulle få Brown på fall.
”Han är en inbunden person, men det fungerar väl när allt går sin gilla gång. Inte när bekymren hopar sig”, säger Anthony Seldon, författare till ”Blair Unbound”, en redogörelse för de sista åren med Blair som premiärminister. ”Då tänker han inte rationellt och han uppträder inte särskilt trevligt mot människorna runt honom”.
Seldon anser att Brown än så länge har misslyckats med det han ville göra, d v s bevisa att han är en bättre premiärminister än Tony Blair. ”Problemets kärna är att han i flera år kämpade för att ta över efter Blair, vars kompetens, enligt Brown, inskränkte sig till ett snyggt ansikte och vackert tal”, säger Seldon. ”Många trodde att Brown faktiskt hade en sammanhängande handlingsplan, men han hade inte det”.

Browns sätt att hantera de senaste två problemen förvärrar hans sits. Han har gjort sig själv sårbar för anklagelser om att hans regering tenderar att begå samma misstag som Blairs. När Brown till exempel red på en våg av popularitet i september uppmuntrade han spekulationer om att han kanske skulle utlysa nyval. Men sedan dalade populariteten, och Brown beslöt att strunta i nyval, vilket bekräftade intrycket av att han vänder kappan efter vinden. Själv hävdade han att opinionsmätningarna inte hade ett dugg med beslutet att göra. ”Bara ytterligare ett exempel på slarvig Labour-taktik”, skrev tidningarna.
”Ingen enda människa trodde på hans förklaring”, säger Julia Clark, chef för politisk forskning vid opinionsinstitutet Ipsos MORI.
Den senaste krisen, som handlar om partibidrag, erinrar också om ett lågvattenmärke under Blairs tid, när misstankar om att Labour olagligt hade bett om pengar av potentiella donatorer i utbyte mot platser i överhuset blev föremål för en utredning.
Inga åtal väcktes, men affären fläckade Labour med misstankar om politiskt dubbelspel och tvivelaktiga finansieringsmetoder.
Brown skulle sätta punkt för allt sådant. Men hans regering verkar hantera illaluktande nyheter lika illa som företrädaren. Partiet kokar av beskyllningar om vem som visste vad och när, medan Brown gör sitt bästa för att minimera skadan och se ut som om han styr.

Det fungerar inte, vilket delvis beror på att Brown, till skillnad från Blair, hatar huggvärjorna i den parlamentariska debatten, speciellt när det hettar till och oppositionen gör sarkastiska kommentarer, som avser att såra och locka till skratt. Blair kunde spela munter likgiltig inför sådana attacker, men Brown blir bara sur, stött och defensiv, som för ett par veckor sedan när liberaldemokraternas ledare, Vincent Cable, jämförde honom med tv-personligheten Mr. Bean.
”Blair var duktig på att ge igen, men Brown gillar inte konfrontation och den rådande debattstilen”, säger Clark. ”Han blir tillknäppt, och har svårt för att ta ett skämt”.
Brown har fortfarande tid på sig att rätta till saker och ting. Men just nu har hans motståndare massor av tillfällen att angripa honom.
”Jag påminns tyvärr av den märkliga paradoxen under John Majors sista tid: maktlöshet kombinerad med hybris”, säger Matthew D’Ancona, redaktör för The Spectator. ”Lukten av död, långsam död kanske, går inte att miste på”.
© 2007 TEMPUS/The New York Times