Tempus 2007 v 51

Tidskriften

tidigare veckor:  01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35  36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50

Det har ljusnat i Bagdad

Färre döda, färre attentat: sedan USA satte in fler soldater i Bagdad har säkerheten förbättrats. Men sunniter och shiiter är fortfarande bittra fiender.

Det händer bara vart 33:e år att de viktigaste kristna och islamiska helgerna ligger så nära varandra i tiden som i år. I onsdags började sunniternas offerfest, och i fredags shiiternas, och sedan kommer julen. Jesusbarnet kommer även till landet mellan de två floderna.

BERNARD ZAND
Bagdad
För sunniter och shiamuslimer ser det ut att bli den fredligaste helgen på länge: butiker och marknader i Bagdad håller öppet till tiotiden på kvällarna i Bagdad, och tusentals människor är ute på gatorna. Mycket pengar är i omlopp, och lastbilar fulla av offerlamm, druvor och mandariner kommer in från landsbygden. Hela familjer är ute och promenerar, vilket var otänkbart för ett år sedan.
De kristnas advent är inte lika hoppingivande. I Basra, där det fortfarande finns ett par dussin kristna familjer jämfört med drygt tusen förut, hittade man för några veckor sedan ett kristet syskonpar avrättat intill motorvägen. De dödade var elektrikern Osama och apotekaren Maisun Farid.
”Vi kommer inte att fira advent utan be för de dödas själar”, säger prästen i syskonens kyrka. Många muslimer kom dock till syskonens begravning, vilket knappast någon hade vågat om tragedin hade hänt för ett år sedan.

Många människor dödas fortfarande i Bagdad, men mycket färre än för ett år sedan. Nästan alla indikatorer bekräftar intrycket att staden har blivit säkrare. Antalet attentat har minskat, antalet dödade och skadade är mindre. De första flyktingkonvojerna kommer tillbaka från Syrien och Jordanien. Oljeexporten ökar. Sophämtningen fungerar, det finns elektricitet elva timmar per dygn i stället för bara två som i våras. Är det värsta över?
Att färre dödas och att det flyter mindre blod beror på att det finns fler amerikanska soldater på plats, vilket överraskar till och med initiativtagarna. Den amerikanske generalen John Keane tycker använder ord som ”fenomenalt”, ”dramatiskt” och ”oerhört” om den ökade säkerheten. Det var han som för ett år sedan övertalade president George Bush att skicka fler soldater. ”Jag tror att den positiva trenden är här för att stanna”, säger en annan general, Walter Gaskin.

Faktum är att antalet attentat per vecka i Gaskins område, den sunnidominerade Anbarprovinsen, på ett år har minskat från 460 till 40. Men det finns ändå risk för att generalen får ångra sina ord.
USAs överbefälhavare i Irak, David Petraeus, är mycket försiktigare: ”Ingen säger att vi har passerat krönet, ser ljuset i tunnelns ände eller hur man nu kan uttrycka det”, säger generalen. Det som han själv kallar ”fullbordat uppdrag” är fortfarande utom synhåll. Generalen manar till tålamod, lugn och ännu mera tålamod.
Ingen, varken generaler eller meniga, vet vad som ligger bakom förändringen. USA har visserligen 160 000 soldater i Irak vilket är fler än någon gång sedan Bagdad föll. I städerna i det sunnidominerade området och i många kvarter i huvudstaden råder numera ett förhållande som den amerikanska militären förgäves begärde före invasionen: en soldat på 20 civila. Till skillnad mot före förstärkningen i början av detta år patrullerar soldaterna numera varje dag till fots och söker kontakt med befolkningen i stället för att jaga terrorister hela tiden.

De två huvudorsakerna till det förbättrade läget är emellertid irakiska. En av orsakerna kunde skönjas redan före Petraeusoffensiven, nämligen att sunniterna i Anbar inte längre tolererade al-Qaidas våldsamma överdrifter. Terrornätverkets bas vacklar.
Den andra orsaken är att shialedaren Muktada al-Sadr av oförklarliga grunder håller sin milis, Mahdiarmén, i mycket korta tyglar. Både sunniternas avståndstagande från al-Qaida och den fredligare Mahdiarmén är viktiga segrar i arbetet att skapa fred i Irak.
”En kombination av tur, motståndarnas misstag och en ny amerikansk strategi har resulterat i en oväntad situation”, säger militäranalytikern Stephen Biddle, som arbetade i Petraeus planeringsstab i många år.
Sunniternas front mot al-Qaida verkar solid. Stora delar av det s k ”nationella motståndet”, som i åratal bekämpade koalitionsstyrkorna, har inlemmats i de s k Sahwaförbanden, som finansieras av amerikanerna och den irakiska regeringen. Taktiken fungerar på samma sätt som under Saddam Hussein: söndra och härska.
På några månader uppstod därmed en sunnitisk milis med drygt 60 000 man, som tar strid mot al-Qaida, svarar för säkerheten i Bagdads sunnitiska områden och till och med aspirerar på en politisk roll.
Shejk Hamid al-Hajis, som är en av milisens ledare, räknar med att tillsammans med några av sina medarbetare fylla fem vakanta poster i regeringen.
Enda frågetecknet är vem denna snabbt växande milis kommer att tjäna när de amerikanska soldaterna drar sig tillbaka och en shiadominerad regering kanske visar sig mindre välvillig.

Den amerikanska offensivens uttalade mål att skapa säkerhet och en fungerande balans mellan sunniter, shiiter och kurder är fortfarande utom synhåll. ”Politiskt händer ingenting här”, konstaterar en resignerad rådgivare till Petraeus.
Inget av de problem, som ligger till grund för konflikten i Irak, har lösts under de senaste tio månaderna: inte fördelningen av statens tillgångar, inte integrationen av hundratusen f d medlemmar i Baathpartiet, inte dispyten om den multietniska staden Kirkuk, där säkerhetsläget försämras tvärt emot den nationella trenden.
Att kurderna har skjutit upp den planerade folkomröstningen, som skulle ha ägt rum i år, kan fortfarande tolkas som ett gott tecken. Det antyder nämligen att deras ledare helst vill undvika en separation. Även om oljeintäkterna från Northern Oil Company skulle räcka för att hålla ett självständigt Kurdistan under armarna ekonomiskt så skulle de politiska kostnaderna bli alldeles för höga.
Den jämförelsevis moderate kurdledaren, Jalal Talabani, som också är den irakiska statens president, motarbetar sin kollega, Massoud Barsani, som har ett mycket radikalare program.

Iraks mäktigaste politiker, den 33-årige Muktada al-Sadr, är och förblir oberäknelig. I förra veckan avslöjades vad han hade sysslat med sedan han senast uppträdde offentligt i maj. Han har varit på ett teologiskt seminarium i den heliga staden Najaf, och hans mål är att bli ayatolla, enligt tre samstämmiga källor.
Al-Sadr härstammar från en av Iraks mest lärda familjer och han använder än så länge bara titeln hojat al-islam. Al-Sadrs anhängare – hundratusentals som kantar gatorna när Mahdiarmén är på marsch – följer honom politiskt, men för religiös vägledning måste de anlita högre auktoriteter. ”Om Muktada lyckas bli ayatolla blir hela hans rörelse med en gång mycket starkare”, säger en av shialedarens förtrogna.
Det motstånd som Muktada al-Sadr bjuder just nu är väldigt kontroversiellt. Han studerar konceptet ”Vilajat al-Faki” (de rättslärdas herravälde). Detta är kärnbegreppet i den iranske revolutionsledaren ayatolla Khomeinis politiska filosofi.
Al-Sadr kan bli ayatolla 2010, och han förbereder sig för tiden efter amerikanerna. Det är han sannerligen inte den ende som gör.
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel