Tempus 2009 v 25

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19  20 21 22 23 24 25

Ayatollan står inför ett omöjligt val

Det är omöjligt att gissa hur efterspelet till presidentvalet i Iran slutar. Det enda som är säkert är att motsättningarna mellan olika fraktioner högt upp i ledarskapet aldrig har varit så tydliga och offentliga som nu.

NEIL MacFARQUHAR
Teheran
Ayatolla Khamenei har i två decennier suttit som en lite overklig hövding på maktens tinnar i Iran. Han har varit mycket sparsam med offentliga framträdanden och uttalanden. Via sin kontroll över militären, rättsväsendet och alla etermedier har den högste ledaren kontrollerat alla nivåer som behövs för att kunna hålla den Islamiska republiken i ett diskret men ändå järnhårt grepp.
Men efter förra fredagens presidentval bröt han sin vanligtvis försiktiga hållning och välsignade öppet Mahmoud Ahmadinejads valseger och uppmanade iranierna att sluta upp bakom den sittande presidenten, trots att de officiella valresultaten inte hade presenterats ännu.

När sedan upprörda, arga massor drog ut på gator och torg i Teheran och andra stora städer tvingades ayatollan backa. I måndags meddelade han att Väktarrådets tolv ledamöter arrangera en omräkning av en del röster. Det är Väktarrådet som granskar val och nya lagar och har makt att stoppa kandidater.
”Att först gratulera nationen för en helig seger och sedan medge att det kanske förekom valfusk är ett stort nederlag för honom”, säger Abbas Milani, som leder det iranska programmet vid Stanford University.
Ingen tror att ayatolla Khameneis maktställning är hotad. Men enligt många bedömare har han åskådliggjort en djup spricka i det islamiska styret, och det är inte säkert att den kan överbryggas, speciellt som den bittra dispyten om valet har brutit ut mellan elitveteraner från revolutionen 1979. Det är inte ens säkert att ayatollans starka band till det mäktiga Revolutionsgardet – ett slags livförsäkring för ledaren – är garanterade om konfrontationen i Iran fortsätter.
”Khamenei brukade alltid säga åt oss att hålla tyst, eftersom det var hans ord som gällde”, berättar Azar Nafisi, författare till två memoarböcker om Iran, däribland ”Att läsa Lolita i Teheran”. ”Alla brukade också böja sig för ledarens ord. Men nu har myten om att ledaren på tronen är oantastlig krossats”.

De som anar att stora förändringar står för dörren är snara att varna för att ayatolla Khamenei, som var med i revolutionen som störtade shahen från makten, fortfarande kan ta till övervåld för att krossa demonstrationerna.
När han ger Väktarrådet uppdraget att utreda valet ger han sig själv tio dagars respit, kanske i hopp om att våldet och ursinnet ska ebba ut, påpekar experter.
Utgången av Väktarrådets utredning kan förmodligen förutspås. Väktarrådets ordförande, ayatolla Ahmed Jannati, är en av Khameneis allra trognaste allierade i landets mäktiga prästerskap. Dessutom utser ayatolla hälften av rådets medlemmar, medan den andra hälften nomineras av rättsväsendets chef, som också har utnämnts av ayatolla Khamenei.
”Utredningen är ett spel för galleriet för att dämpa proteststormen”, tror Irankännaren och fredsforskaren Karim Sadjadpour, hos Carnegie Endowment for International Peace.

Ayatolla Khamenei var egentligen en osannolik efterträdare till revolutionens patriark, ayatolla Ruhollah Khomeini, och hans upphöjelse till posten som Irans högste ledare 1989 kan ha sått frön till den politiska kris som nu har landet i sitt grepp.
Han är son till en religiös ledare i staden Mashhad, och från början var han känd som en fördomsfri, men inte särskilt liberal mulla. Han hade vacker sångröst, spelade det traditionella iranska instrumentet tar och skrev poesi. Hans vänkrets inkluderade några av Irans främsta poeter.
I våldsamheterna omedelbart efter det att shah Mohammed Reza Pahlavi hade störtats, skadades Khameneis högra arm permanent av en bomb, som var gömd i en bandspelare. 1981 blev han president efter det att en annan bomb hade dödat den sittande presidenten. En gång ådrog han sig ayatolla Khomeinis vrede genom att offentligt ifrågasätta strukturen med en högsta ledare.
Han hamnade också i flera bråk med Mir Hussein Moussavi, som var mäktig premiärminister på den tiden.
Efter att ha besegrats av Ahmadinejad i presidentvalet, utmanade Moussavi, det reformsinnade lägrets presidentkandidat, ayatolla Khamenei på det enda område där denna alltid har varit sårbar, hans religiösa meriter.
Moussavi skrev ett öppet brev till prästerskapet i den heliga staden Qom och protesterade mot valresultaten. Genom att vädja direkt till de religiösa ledarna antydde han i praktiken att ayatolla Khameneis ord som högste ledare saknade tyngd.

Ayatolla Khamenei upphöjdes från en religiös mellanställning, hojatolislam, till ayatolla över en natt i vad som var mer ett politiskt än ett religiöst beslut. Han hånades av många av den shiitiska traditionens vårdare, och trots att Irans propagandamaskin snurrade för fullt och producerade ett vittne, som påstod sig ha sett en ljusstråle gå från ayatolla Khomeini till ayatolla Khamenei på det sätt som imamerna korades i äldre tider.
Men Khamenei hade ingen egen politisk bas, och han valde då att i stället skapa sig en militär bas. Det var i slutet av kriget mellan Iran och Irak, och många högt uppsatta officerare kom tillbaka från fronten och krävde belöning för sina insatser i form av poster inom politik eller ekonomi eller som ledare för de mycket stora fonder, som innehöll konfiskerade tillgångar från den förrevolutionära privata sektorn.
”Han fick makt genom att ge dem makt”, säger Mehdi Khalaji vid Washingtoninstitutet för Mellanösternpolitik.

Nu i kölvattnet efter valdebaclet undrar många vem som kontrollerar vem. Under årens lopp har ayatolla Khamenei gradvis motbevisat misstankar om att han med tiden skulle ställas i skuggan. ”Han är en svag ledare, som är extremt duktig på att alliera sig med rätt personer och på att navigera mellan olika maktcentra”, säger en expert vid New York University, som vill vara anonym, eftersom han ofta besöker Iran. ”Han är nog alltjämt den mäktigaste av alla”.
Men många bedömare påpekar att motsättningarna mellan olika fraktioner aldrig har varit så tydliga och offentliga som nu. Den förre presidenten, Ali Akbar Hashemi Rafsanjani, som en gång i tiden var nära allierad med Khamenei och hjälpte honom att bli högste ledare, skickade ett öppet brev till honom strax före valet och varnade för att varje försök till valfusk skulle slå slint. Om ayatollan lät militären ignorera folkets vilja och försökte krossa revolutionens veteraner skulle dessa beslut falla tillbaka på honom själv, varnade Rafsanjani: ”I morgon kan det vara ni!”.
Alla som pratar om ayatolla Khamenei tenderar att använda beteckningen ”försiktig”, en man som inte chansar. Men nu står han kanske inför ett nästan omöjligt val. Om han låter demonstrationerna fortsätta och växa skulle det mycket väl kunna störta präststyret. Om han väljer att krossa demonstrationerna med våld kommer myten om att den Islamiska revolutionen har folkets mandat att dö.
”Den iranska ledningen sitter fast i en paradox”, konstaterar författaren Nafisi.
© 2009 TEMPUS/The New York Times