Tempus 2009 v 25

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19  20 21 22 23 24 25

Det räcker inte med en fred

Motsättningarna mellan israeler och palestinier är välkända, men fredsprocessen kompliceras ytterligare av interna klyftor mellan palestinier och palestinier och israeler och israeler.

ETHAN BRONNER
Jerusalem
Samtidigt som president Barack Obama för en tid sedan talade till arabvärlden och muslimer överallt om fred och försoning var militanta Hamasmedlemmar i staden Qalqilya på Västbanken involverade i väpnade strider mot den palestinska myndighetens styrkor. Tre män dödades i sammanstötningen. Den israeliska radion rapporterade samtidigt att extremistiska bosättare hade skickat hotbrev till en israelisk general, vars barn hotades. I brevet jämförde bosättarna israeliska soldater som verkställer rivning av s k utposter med de judar, som tvingades samarbeta med nazisterna i deras utrotningsläger.

Det spelar ingen roll hur energiskt och klokt Obama trycker på för att få israeler och palestinier att sluta fred med varandra, om man inte först löser ett annat problem. Det handlar om de stenhårda, ofta explosiva motsättningar som finns internt bland både israeler och palestinier. Skiljelinjen går mellan dem som vill ha ett fredsavtal och dem som inte vill ha det.
Redaktören Yisrael Wolman vid tidningen Yediot Aharonot skrev: ”Det är oklart om den nya amerikanska regeringens aggressiva initiativ stärker utsikterna till fred i regionen, men det leder otvivelaktigt till en ful intern konfrontation i Israel”.
Faktum är att en sådan konfrontation alltid finns strax under ytan i båda samhällena, och de dyker alltid upp så fort kompromisser i samlevnadens namn kommer upp på agendan. Detta beror på att konceptet ”alla vinner” är främmande för stammentaliteten som råder i regionen, det spelar ingen roll att Obama påstår att alla parter skulle gynnas av fred. I Mellanöstern vinner man när motståndaren förlorar.

Israels president, Shimon Peres, var utrikesminister i Israel 1993, när Israel och Palestinska befrielseorganisationen (PLO) enades i Oslo om ömsesidigt erkännande och fredlig samexistens. Två år senare, när arbetet med att realisera överenskommelsen började gå snett, berättade Peres för en grupp utländska korrespondenter att utmaningen att få avtalet att fungera försvårades av det faktum att bara ena halvan av en nation hade accepterat att diskutera fred med halva den andra. Att det gnisslade i maskineriet var alltså inte så konstigt.
Det finns slående paralleller mellan de hårda motståndarna till fred på vardera sidan. De drivs i allmänhet av tron på en lag, som står över den som människan stiftar; de är väldigt motiverade; och de är mycket välorganiserade.
”Det är den religiösa glöden som gör fredsmotståndarna så mycket effektivare och bättre organiserade på båda sidor”, säger Yossi Alpher, israelisk samordnare hos bitterlemons.org, en webbsida, som försöker stimulera den israelisk-palestinska dialogen. Alpher var tidigare rektor för center för strategiska studier vid universitetet i Tel Aviv. ”Se bara hur bosättarna ber rika judar och protestantiska kristna om pengar och hur Hamas har tillgång till välfyllda islamistiska kistor”, säger Alpher.
De som går i spetsen i kampen emot ett fredsavtal är rebeller, medan de som eftersträvar fred söker normalitet och tar avstånd från bildäcksbränning och våldsamma protestaktioner. Detta är till deras nackdel.

Det finns en annan parallell. Både sionismen och den palestinska nationalismen föddes i kampen mot utländskt styre. Sionisterna gjorde uppror mot britterna med invandring i smyg och bosättningar samt i väpnad kamp. Palestinierna har bekämpat de israeliska ockupanterna. En följd är att det bland de största palestinska och israeliska hjältarna finns våldsamma lagbrytare, som utmanade makten.
Det har inte varit lätt att utplåna föreställningen att det är hedervärt att trotsa lagen. Bosättarna på Västbanken har något gemensamt med de sionistiska bosättarna för hundra år sedan. De planterar fakta i jorden, ofta i strid mot myndigheternas förbud.
Problemet är ännu större bland palestinierna. Hamas har utökat både makt och popularitet, medan inflytandet från Israels religiösa partier har varit relativt konstant. Men den religiösa högerns makt är och har varit oproportionerlig, vilket beror på Israels politiska system. ”De har hamnat i fel viktklass”, påpekar Gerald Steinberg, statsvetare vid Bar Ilanuniversitetet. ”Och genom att hota med våld har en liten andel bosättare fått mycket större makt än vad som är befogat”.
Steinberg avfärdar det som han kallar för ”artificiell symmetri” mellan israeliska och palestinska fredsmotståndare. Han säger att 15 procent av israelerna motsätter sig ett fredsavtal av ideologiska skäl, medan andelen fredsmotståndare bland palestinierna är mycket större, kanske en majoritet med tanke på Hamas styrka.

I Israel råder utbredd besvikelse över de misslyckade fredsförhandlingarna, säger Steinberg. Besvikelsen har praktiska orsaker, inte ideologiska. Den stora oron nu, säger han, är att palestinierna inte skulle kunna leva upp till en eventuell överenskommelse på grund av interna dispyter och Hamas stora inflytande. Dessutom gör Irans växande inflytande i regionen att israelerna befarar att en reträtt från ockuperad mark skulle placera Israel inom raketräckhåll för fientliga styrkor, som kanske inte vill att palestinierna ska leva i fred med Israel, även om palestinierna vill.
Palestinierna lyfter fram fyra decennier av bosättningsbyggande och militära aktioner, som den i Gaza i januari i år, som bevis för att Israel inte menar allvar med två stater. Samtidigt är palestinierna mer splittrade än någonsin internt. De slits inte bara mellan Hamas styre i Gaza och Fatahs dominans på Västbanken, utan inom Fatah finns också djupa sprickor.
”Fatah praktiserar den gamla sovjetstilen med en politbyrå, som försöker fatta beslut i samförstånd, men det går inte alls”, berättar en västerländsk demokratiutbildare, som har arbetat med Fatah i fyra år. Han vill vara anonym för att kunna tala öppet om en grupp som han är rådgivare till.
Han säger också att överläggningarna mellan Fatah och Hamas i Kairo ingår i ett dubbelspel. Palestiniernas president, Mahmoud Abbas, är personligen emot försoning och skulle föredra att krossa Hamas, men han skickar ändå iväg förhandlare, som har uppdraget att komma till en uppgörelse.
En opinionsmätning nyligen fann att majoriteten av palestinierna tvivlar på att Fatah och Hamas någonsin försonas, och en majoritet oroar sig för att de själva eller någon familjemedlem kommer att skadas av andra palestinier.

Den israeliska regeringen har lovat att riva olagliga utposter, men en grupp ultrakonservativa rabbier har uppmanat israeliska soldater och poliser att trotsa varje order om att de ska riva utposter.
Rabbiernas deklaration påstår att regeringens beslut att verkställa israelisk lag genom att riva bosättningarna är ”en handling som ytterligare skärper schismen mellan folket och armén”.
Om Barack Obama till slut får som han vill, d v s en palestinsk stat i områden där det idag bor bosättare, finns risk för att klyftan vidgas till en avgrund.
© 2009 TEMPUS/The New York Times