Tempus 2007 v 49

Tidskriften

tidigare veckor:  01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35  36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48

Det räcker inte med välmenande symboler

Kyotoprotokollets brister ligger som ett mörkt moln över de nya klimatförhandlingarna.

ALAN ZAREMBO
Bali
I Kyotoprotokollets redogörelse för växthusgasutsläpp framstår de forna östblocksländerna som succéer.
Ryssland har minskat sina koldioxidutsläpp med 29 procent sedan 1990. Rumänien uppvisar 43 procents minskning, Lettland hela 60 procent. Sådana minskningar runt om i Östeuropa var huvudorsaken till att FN nyligen kunde rapportera om 12 procents utsläppsminskning i protokollets undertecknarländer under perioden 1990-2005.
Men det är en illusion. Framstegen beror inte på att världen övergår till grön energi utan på att Sovjetunionen upplöstes 1991, vilket ledde till att mängder med rökspottande fabriker lades ned i hela regionen. ”Utsläppen började minska redan före Kyotoprotokollets existens”, säger klimatforskaren Michael Gillenwater vid Princeton University.

En illusion
Kyotoprotokollet från 1997 ses som ett flaggskepp i kampen mot klimatförändringen, men det har misslyckats med det svåra, kostsamma arbetet att i praktiken reducera växthusgasutsläppen. Protokollets restriktioner har manipulerats till den grad att bara 36 länder måste reducera sina utsläpp. Drygt en tredjedel av dessa – länder i det forna östblocket – får släppa ut som de vill, därför att deras gränser lades över den verkliga utsläppsnivån. Kina och Indien, vars snabbt ökande utsläpp lätt kompenserar för reduktioner i andra länder, tillåts att fortsätta släppa ut koldioxid utan restriktioner.
Och den största utsläpparen av alla, USA, har vägrat att underteckna protokollet.
Det betyder att Västeuropa, Kanada, Japan och Nya Zeeland åtar sig hela det tunga arbetet. Deras utsläpp ökar trots ambitionen att från och med nästa år reducera utsläppen med i genomsnitt åtta procent från 1990 års nivåer.

Inga nya frister
Det brådskar att rätta till bristerna i Kyotoprotokollet nu när förhandlingarna på Bali i Indonesien har börjat om ett efterföljande avtal till Kyoto, som löper ut i slutet av 2012. Förhandlingarna beräknas pågå i två år.
Den här gången, understryker experterna, finns det inte utrymme för halvhjärtade åtgärder. Känslan av brådska bygger på flera rapporter från FNs klimatpanel, som har dragit slutsatsen att utsläppen av växthusgaser måste börja minska inom tio år för att förhindra en farlig temperaturhöjning. Panelen, som delar Nobels fredspris i år med USAs förre vicepresident, Al Gore, har presenterat ett ramverk för utsläppsreduktioner, som kan kosta biljoner dollar de kommande två decennierna.
Frågan är om länderna som sitter och förhandlar på Bali är beredda att acceptera de mycket drastiska åtgärderna.
”Världens länder måste ta det här på allvar”, varnar den amerikanske energi- och miljöexperten Mark Bernstein.

Industriländerna fick bära bördan
Kyotoprotokollet är trots sina brister ett uppmuntrande avtal, som kom till i en tid när det fortfarande rådde utbredda tvivel på om den globala uppvärmningen var oroväckande eller ens existerade. För allmänheten var klimatförändringen mest en exotisk vision om miljösammanbrott, som av många tolkades som science fiction. Men forskare, som förstod faran av kontinuerligt stigande temperaturer, var oroade.
Delegater, som samlades i Kyoto i Japan, formulerade ett avtal som skulle vara i 15 år. Det fastlade en baslinje för utsläppsnivåer någon gång i det förflutna och ålade protokollets undertecknare att reducera sina utsläpp till bestämda mål.
Eftersom industriländerna bär ansvaret för den största mängden ackumulerade växthusgaser under de senaste 150 åren, skulle de också bära större delen av reduktionsbördan.
En viktig faktor i Kyotoprotokollet var att så många som möjligt av världens länder enades om att göra någonting åt saken.
Det stod ganska snart klart att det skulle bli mycket svårt att reglera utsläppen från kolväten, som är världsekonomins blod. Utvecklingsländerna, med Kina och Indien i spetsen, vägrade att gå med på obligatoriska utsläppstak med argumentet att deras ekonomier inte borde straffas för industriländernas synder.
Kyotoprotokollets undertecknare gick med på att utvecklingsländerna undantogs från utsläppsbegränsningarna.
Idag tillhör de nio länder, vars utsläpp ökar mest, utvecklingsländerna. Tio utvecklingsländer har tillsammans ökat sina årliga utsläpp med drygt fem miljarder ton, vilket motsvarar 75 procent av den globala ökningen av koldioxidutsläpp mellan 1990 och 2005, enligt en uträkning av det amerikanska energidepartementet.
Kinas utsläpp ökade med 138 procent under denna period, vilket gör att de har kommit i kapp USAs nivåer och förmodligen kommer att fördubblas inom mindre än tio år. ”Alla i Kina kommer att behöva bära munskydd”, säger klimatforskaren John Weyant vid Stanford University.

Få ljuspunkter, många bakslag
När man låter utvecklingsländerna slippa utsläppstak läggs hela bördan på 38 industriländer – USA, de flesta europeiska länder, Kanada, Japan, Australien och Nya Zeeland.
Ett problem med Kyoto var att välja vilket år som skulle vara basår. Ett sent år skulle vara mindre smärtsamt för länder med sunda ekonomier, men det skulle innebära en enorm nackdel för länderna i Östeuropa, eftersom deras ekonomier hade kraschat och deras baslinje därför skulle vara för låg. Basåret bestämdes slutligen till 1990 för de flesta av länderna – en tidpunkt när de östeuropeiska ekonomierna fortfarande var någotsånär intakta.
Resultatet blev att 13 länder i det forna östblocket i praktiken inte ålades något tak. Om man inte inkluderar deras falska reduktioner har de totala koldioxidutsläppen från länder, som binds av utsläppstak, ökat med drygt åtta procent.
Det finns några ljuspunkter: fyra procents utsläppsminskning i Danmark och sju procents minskning i Sverige. Men bakslagen är många, många fler.

Stigande koldioxidnivåer
I Japan har utsläppen ökat med 13 procent sedan 1990, i Kanada med 27 procent och i Spanien med 61 procent.
Utanför östblocket är det bara sex av de 23 industrialiserade Kyoto-länderna som har minskat sina koldioxidutsläpp sedan 1990, vilket gör att mycket få länder har en chans att uppnå reduktionsmålen för nästa år.
Men även om alla industriländer lyckas nå målen, framstår dessa mål, som man enades om för tio år sedan, som ganska tama jämfört med den 50-procentiga reduktion på 40 år, som är nödvändig enligt FNs experter.
”Det låg inte mycket vetenskap bakom Kyotoprotokollets mål”, hävdar Nathan Hultman vid Georgetown University. ”Man liksom drog nummer ur en hatt och gissade om hur mycket man skulle kunna åstadkomma på 10-15 år”.
Stanfordforskaren Michael Wara, som är expert på de ekonomiska konsekvenserna av växthusgasutsläpp, är ännu mera rakt på sak: ”Kyotoprotokollet skrapar bara på ytan på de reduktioner som behövs”.

Succé eller fiasko?
Alla dessa problem bleknar i jämförelse med det största av alla: världens snabbast växande nedsmutsare, USA, har vägrat att underteckna Kyotoprotokollet. Australien vägrade också, men dess nya regering har ändrat på detta.
Clintons administration undertecknade protokollet, men den bad aldrig senaten ratificera det, eftersom senaten enhälligt hade godkänt en resolution, som motsatte sig varje överenskommelse, som kunde misstänkas skada den amerikanska ekonomin eller undvek att fastslå tidtabeller och tak för utsläppsreduktion i utvecklingsländerna.
USA svarar idag för omkring en femtedel av världens koldioxidutsläpp. Amerikas utsläpp ökade med 20 procent mellan 1990 och 2005, enligt FNs statistik.
Annie Petsonk, som är internationell rådgivare hos Miljöförsvarsfonden i Washington, tycker att Kyotoprotokollet, trots sina brister, är ett viktigt första steg. Men miljöexperten Steve Rayner vid Oxford understryker att det är dags att kalla saker och ting vid dess rätta namn: ”Kyoto var en diplomatisk succé men ur miljösynpunkt var det ett totalt fiasko”.
Förhandlingarna om nästa fas har fördelen av att äga rum i en tid när både vanligt folk och forskare inser att det behövs drastiska åtgärder för att stoppa den globala uppvärmningen.
Om Kyoto II skall bli effektivt måste det angripa tidigare misstag med full kraft. Det måste inkludera USA och det måste tvinga utvecklingsländerna att kontrollera sina utsläpp.
”Det blir inte lätt att få fram ett nytt avtal, men vi kan inte sitta här och bara se koldioxidnivån växa”, säger Annie Petsonk i Washington.
© 2007 TEMPUS/Los Angeles Times