Tempus 2007 v 50

Tidskriften

tidigare veckor:  01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35  36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49

Kongo/Brazzaville sitter verkligen i knipa

Investerare, vars verksamhet går ut på att köpa skulder och sedan driva in dem, orsakar Republiken Kongo stora bekymmer. Men pressen från investerarna är inte bara av ondo, den medverkar också till att kasta ljus på korruption och skumma affärer i det oljerika landet.

LYDIA POOLGREN
Brazzaville
Det största undervisningssjukhuset i Brazzaville är så slitet och förfallet att många patienter betalar en bärare för att få rida på dennes rygg upp och ned för trapporna till röntgenavdelningen. Tjänsten kostar två dollar ner och två dollar upp.
Men varför är sjukhuset och så mycket annat i Republiken Kongo så trasigt, samtidigt som landet säljer olja för miljarder dollar varje år?
Den kongolesiska regeringen framhåller att landet ännu inte har hämtat sig från inbördeskriget och att det står inför ett nytt stort problem i form av västerländska investerare, som stämmer staten för att få betalt för gamla skulder. Sådana investerare, som administrerar det som kritikerna kallar för gamfonder, fördöms av Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) därför att de tvingar fattiga länder att avvärja dyra stämningar i stället för att bygga skolor och vårdcentraler.

Gamla skulder

Men i Republiken Kongo, där ingrodd korruption har ödslat bort mycket av landets tillgångar, har dessa investerare blivit oväntade allierade med antikorruptionsaktivisterna, som säger att stämningar kanske är enda sättet att utkräva ansvar för hur statens pengar används.
”Vi förstår inte själva hur vi kan vara så fattiga när landet är så rikt”, säger doktor Bebene Bondzouzi-Ndamba, som är neurolog vid sjukhuset. Hennes kommentar aktualiseras av striden mellan Republiken Kongo och företaget Elliott Associates, som är kopplat till en amerikansk hedgefond. Företaget köpte för ett okänt pris omkring 31 miljoner dollar i skulder som Kongo tog på 1980-talet och som aldrig betalades tillbaka. Nu stämmer företaget den kongolesiska staten i amerikanska, europeiska och asiatiska domstolar för att få in skulden plus ränta och straffränta, vilket blir drygt 100 miljoner dollar totalt. Elliott Associates har hittills fått in 39 miljoner dollar.

På gott och ont

Personer som kämpar för att tredje världens skulder skall efterskänkas förfäras av sådana här fall, och många efterfrågar en uppförandekod, som hindrar långivare från att sälja obetalda skulder till investerare.
”Jag fördömer de s k gamfondernas arbetssätt, som går ut på att tjäna pengar på de fattigaste ländernas skulder”, sade Gordon Brown i våras, ca en månad innan han blev brittisk premiärminister. ”Jag kommer att göra allt jag kan för att minimera skadan, som sådana fonder åstadkommer”.
Men organisationer, som bekämpar korruption, hävdar att dessa fonder faktiskt ser till att korrupta nätverk i den statliga byråkratin avslöjas, varmed man får insyn i hur mineralrika länder sköter sina ekonomier. Antikorruptionsorganisationerna påpekar också att länder, vars skulder efterskänks villkorslöst, bara fortsätter att upprepa gamla misstag och till slut tyngs av nya skuldbördor.
”Om det inte vore för gamfonderna skulle vi inte ha en aning om vart ländernas pengar tar vägen”, säger Brice Mackosso, som kämpar för större öppenhet i den kongolesiska administrationen. ”Vi sympatiserar inte med gamfondernas mål, men de är de enda som har metoder för att få fram sanningen”.
Skuldinvesterarnas kritiker hävdar att nästan alla fattiga länder använder sina efterskänkta skulder för att hjälpa de fattiga och att gamfonderna tjänar orimligt mycket på sedan länge glömda skulder, vilket i slutänden drabbar världens allra fattigaste människor.

Fonden hann före

Stämningar kan leda till att skurkaktiga penningtransaktioner och skumma affärer avslöjas, men de kan också göra en regering ännu mer hemlighetsfull om den vill avvärja att dess tillgångar beslagtas. ”Stämningar kan få både goda och dåliga konsekvenser”, säger Mark Thomas vid Världsbanken. ”De kan avslöja skumma förhållanden, men de kan också vara orsaken till hemlighetsmakeri och mörkläggning”.
Skulder köps och säljs hela tiden, och västerländska domstolar har dömt ut hundratals miljoner dollar till förmån för skuldinvesterare. Peru är det mest kända exemplet. 2000 tilldömdes Elliott Associates, vars grundare Paul E Singer är donator till det republikanska partiet i USA, 58 miljoner dollar för en skuld, som företaget hade köpt 1996 för 20 miljoner dollar.
Nu har skuldinvesterarna fått upp ögonen för Afrika. 1979 lånade Zambia 15 miljoner dollar från Rumänien för att köpa jordbruksredskap. 20 år senare enades de båda regeringarna om att göra upp den gamla skulden med omkring tre miljoner dollar. Resten skulle efterskänkas. Men en hedgefond, Donegal International, kom emellan och köpte skulden. Senare stämde fonden Zambia, som avkrävdes 55 miljoner dollar. Tidigare i år dömde en brittisk domstol Zambia att betala Donegal 15 miljoner dollar.

Stor fattigdom

Zambias föga avundsvärda situation, ett fattigt land med många aidssjuka, har riktat uppmärksamheten mot gamfondernas verksamhet i Afrika, och biståndsarbetare, en del celebriteter och företrädare för den amerikanska regeringen har lyft fram frågan. De flesta långivare går med på att skriva ned eller av skulder, och Republiken Kongo har enligt internationella program kvalificerat sig för en stor reduktion av de 8,5 miljoner dollar som staten hade i skuld i december 2004.
Zambiska regeringsrepresentanter framhåller en rad projekt, som t ex en vattenkraftsanläggning, hundratals kilometer nya vägar och ett kraftverk att användas i nödfall, som bevis för att det görs stora framsteg i arbetet att bekämpa korruption och ”dåligt styre”.
Men halva befolkningen saknar fortfarande tillgång till rent vatten, enligt Unicef. Risken att dö i barnsäng för kvinnor i Kongo mäts till en av 26, vilket är bland de högsta riskerna i världen. Den förväntade livslängden är 53 år nu jämfört med 55 1990.
Dessa fattigdomstecken existerar trots att landet producerar en stor mängd olja (250 000 fat per dag) i förhållande till befolkningen på 3,8 miljoner.

Korruptionen sticker i ögonen

Stämningarna som har riktats mot Zambia har lyft fram en komplicerad väv av tveksamma aktiviteter, som kan ha tömt statskassan på många miljoner dollar sedan 1997. I intervjuer berättar regeringsföreträdare att avsikten med de komplicerade transaktionerna (inklusive rabatter till företag med goda kontakter) var att undvika det som regeringen betraktade som övernitiska långivare. ”Vi för krig mot gamar, och vi måste försvara oss”, säger Alain Akouala, informationsminister i Kongo/Brazzaville.
Men gruppen Global Witness har fått tag i domstolsdokument, som klargör banden mellan regeringsrepresentanter, privata företag och en fransk bank, som har arrangerat oljeaffärerna.
Dokumenten berättar också om regeringsmedlemmars överdådiga vanor. Enligt hotellräkningar betalade landets president, Denis Sassou-Nguesso, 8 500 dollar per natt för en svit på hotell New York Palace under ett besök 2005. Hans hotellräkningar för vistelser i USA 2005 och 2006 uppgick till flera hundratusen dollar sammanlagt.
Regeringens talesmän hävdar att Sassou-Nguesso bara har bott på hotell, som frekventeras av andra statschefer också.
En annan pinsam upptäckt var kreditkortsräkningar för en av presidentens söner, Denis Christel Sassou-Nguesso, som är chef för det statliga oljebolagets marknadsföringsfirma, Cotrade. Räkningarna berättade om stora inköp hos Christian Dior, Louis Vuitton och Gucci, och spåren i affären antyder att företag, som får göra affärer med det kongolesiska oljebolaget, har betalat inköpen, säger Global Witness.

Jätteklyfta mellan fattiga och rika

Den lyxvärld, som anas bakom kreditkortsräkningarna, speglar den stora klyftan mellan landets elit och fattiga massor.
Republiken Kongos universitetssjukhus i huvudstaden Brazzaville må vara förfärligt förfallet, men dess direktör, Ignace Ngakala, har ett flott kontor med ett stort, dyrbart skrivbord och en skinnstol med hög rygg. Kontoret renoverades nyligen samtidigt som man rustade upp ett förlossningsrum på kvinnokliniken och ett sammanträdesrum, som utrustades med modernaste ljud- och bildanläggning. Ngakala kör en Volkswagen terrängbil, som kostar runt 50 000 dollar i USA.
”Vi har haft krig, och vi är mitt uppe i en kontinuerlig renovering”, säger Ngakala när han skall förklara varför hissen i en av sjukhusbyggnaderna inte har lagats.
President Sassou-Nguesso, regerade först som marxist-leninistisk diktator från 1979 till 1992, och sedan tog han makten igen 1997. Därefter följde ett brutalt inbördeskrig, som lade landet i ruiner. Han valdes till president 2002, men valet gick inte rätt till, eftersom hans starkaste rivaler inte fick delta, enligt internationella observatörer.
Sassou-Nguessos regering har övergivit sitt kommunistiska förflutna till förmån för oljekapitalism. Presidentens medarbetare hävdar att intrycket av en slösaktig kleptokrat är felaktigt. De framhåller att presidenten bor i samma hus i huvudstaden som han bodde i som löjtnant i armén.
Men i Pointe-Noire, centrum för Kongo/Brazzavilles blomstrande oljeindustri, bor Sassou-Nguesso i en jättelik villa vid stranden. På en mottagning i oktober satt presidentens ministrar och drack whisky vid swimmingpoolen medan presidenten själv smuttade på Champagne i ett kristallglas.
I en intervju sade Sassou-Nguesso att han regering eftersträvar öppenhet och redogör för inkomsterna från oljan på regeringens hemsida på nätet. Regeringen anlitar oberoende revisorer i enlighet med IMFs krav, underströk presidenten.

PR-kampanj

Sassou-Nguesso kritiserar privata investerares omoraliska försök att tjäna pengar på den kongolesiska republikens olycka. Han avfärdar påståendet att skuldinvesterarna faktiskt kan spela en positiv roll i försöken att komma till rätta med korruptionen. ”Gamfonderna har ingenting att lära oss”, säger presidenten.
I ett uttalande hävdar emellertid Elliott Associates att det inte har någon skuld för Kongo/Brazzavilles bekymmer. ”De fattiga i utvecklingsländerna är fattiga därför att de ekonomiska och politiska systemen i deras länder har svikit dem”, står det i en kommuniké från Elliott Associates.
Enligt justitiedepartementet i Brazzaville har regeringen spenderat 3,3 miljoner dollar i fjol och i år på lobbyister och jurister, som skall föra regeringens talan i den amerikanska kongressen och i nyhetsmedierna. Bland dem som har anlitats finns tungviktare i Washington som Plato Cacheris och Bob Livingston.
Lobbyisternas och PR-experternas arbete har burit frukt i form av kongressförhör om skuldinvesterarnas roll och nyhetsartiklar om Singers bidrag till Rudy Giulianis presidentkampanj.

Inga pengar från staten

Skolbarn som tioårige Laurent Mbemba i Point-Noire hör till dem som har hamnat mitt i skottlinjen i detta krig. Hans skola har 3 583 elever. Skolans tre toaletter är trasiga, många av lärarna har inte fått någon lön på flera år, de överlever tack vare donationer från elevernas föräldrar.
Regnet dånar mot skolans plåttak, som på vissa ställen läcker som ett såll på barnen nedanför. Klassrummen är så packade – upp emot 200 barn i ett rum – att många barn tvingas sitta på cementgolvet och använda sina magra ben som bokstöd.
”Här finns inte bänkar så att det räcker till alla”, suckar Laurent.
Skolans rektor, Martial Itsouhou, berättar att det knappt kommer några pengar alls till skolan från staten.
”Vårt land exporterar trä, men vi har inga skolbänkar. Vi vet inte vart pengarna tar vägen. Det enda vi kan göra är att be Gud om hjälp”, säger rektorn.
© 2007 TEMPUS/The New York Times