Tempus 2009 v 28

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19  20 21 22 23 24 25 26 27 28

Köpt kärlek varar inte

Tanken var att Ryssland skulle ha överhanden i slaget om ”nära utlandet”. Moskva har under hela året, trots egna ekonomiska bekymmer, öronmärkt stora belopp till de fattiga grannländerna i det forna sovjetblocket för att köpa deras lojalitet på sikt och minska västmakternas inflytande.

ELLEN BARRY
Moskva
Men grannländerna tycks ha andra tankar. Vitryssland, som har lovats två miljarder dollar i hjälp av Ryssland, gör uppror mot Kreml och visar öppet att det föredrar Europa, samtidigt som det tar emot pengar från Internationella valutafonden (IMF). Uzbekistan ställde sig på Vitrysslands sida och vägrade att underteckna en uppgörelse om Kollektiva snabbreaktionsstyrkor, som enligt Moskva ska fungera som ett slags motvikt mot Nato.
Det finns fler exempel, som exempelvis Turkmenistans avtal om utvinning av naturgas med ett tyskt företag, och Armeniens hedersbetygelser till Moskvas fiende, Georgiens president Michail Sakaasjvili.
Det mest flagranta trotset stod dock Kirgisien för. Detta land har löften om att få 2,15 miljarder dollar av Ryssland och ändå har det ändrat sig när det gäller flygbasen Manas, som amerikanerna använder för militärt bruk. I fjol bestämdes att amerikanerna skulle bort, men nu får de stanna.
”Det pågår ett slags hasardspel i den postsovjetiska regionen. Den som är bäst på att lura Kreml vinner”, skrev militäranalytikern Aleksandr Golts, när nyheten om flygbasen i Kirgisien kom ut.

Få saker är viktigare för Ryssland än att återupprätta inflytande och kontroll i de forna Sovjetrepublikerna. Förlusten av dem är alltjämt mycket smärtsam för många i Moskva. Konkurrensen om inflytande i Georgien och Ukraina har gjort att förhållandet mellan Washington och Moskva är spänt, och frågan utgjorde bakgrund till mötet mellan Rysslands president, Dimitrij Medvedev, och president Barack Obama i början av veckan.
Rysslands förmåga att erövra grannländernas varaktiga lojalitet imponerar inte. Kremls metoder har varit reaktiva och ofta mästrande, som att kombinera exempelvis billig energi eller kontanter med hot om handelssanktioner och stoppade gasleveranser.
Kriget i Georgien verkar ha skadat Moskva i detta avseende. Hellre än att kuvas till lydnad, vilket de flesta västerländska observatörer befarade, har de forna sovjetrepublikerna bara blivit ännu mer måna om att hävda sin suveränitet. Dessutom har ledarna i dessa länder vunnit på att spela ut Ryssland och väst mot varandra och, i vissa fall, även Kina, även om detta inte har resulterat i ökad stabilitet eller större välstånd i deras länder.
I Moskvas s k intressezon är Ryssland, med andra ord, bara en av flera aktörer.
”Där finns ingen lojalitet”, säger Oksana Antonenko, som företräder Internationella institutet för strategiska studier med säte i London. ”Rivaliteten är en beständig kraft, och alla som vill ha inflytande måste delta i spelet”.

Kirgisiens omsvängning i fråga om Manas är ett typiskt exempel på slug kohandel i regionen. Ryska regeringsrepresentanter, inklusive Medvedev, har sagt att de stödde beslutet, och det kanske är sant. Men president Kurmanbek Bakijev är den som verkligen fick som han ville. Moskva ville att basen , som är mycket viktig för USAs krig i Afghanistan, skulle stängas; Kirgisien ville ha mera pengar. I februari verkade det som om Moskva hade gjort ett snilledrag: på en presskonferens meddelade Bakijev att hans land hade lovats 2,15 miljarder dollar i stöd av Ryssland och att USA måste utrymma Manas inom sex månader.
Den första ryska utbetalningen (150 miljoner dollar i nödhjälp och 300 miljoner dollar till låg ränta i lån) kom i april, vilket hjälpte Bakijev att betala ut löner och pensioner samtidigt som han lanserade sin omvalskampanj. Men sedan chockerade Kirgisien hela regionen genom att tillkännage ett nytt avtal med amerikanerna. Washington kommer att betala tre gånger så mycket i hyra för basen - som nu kallas för transitcenter i stället – vilket betyder 60 miljoner dollar per år. Det är ännu oklart om Kreml kommer att infria resten av sitt löfte.
”Bakijev drog först ryssarna vid näsan och sedan oss”, säger Alexander Cooley, statsvetare vid Barnard College. ”Allt handlar om att få så många fördelar som möjligt”.

Det borde vara lätt för Ryssland, som är många gånger större än sina grannar vad gäller både yta och tillgångar. Ryssland är militärt närvarande i drygt hälften av de forna sovjetrepublikerna, och stora delar av ländernas befolkningar är beroende av ryska medier för nyhetsinformation. Ryssland kan erbjuda hjälp i val, som i exempelvis Moldavien, som nyligen fick 500 miljoner dollar av Ryssland bara fyra veckor före parlamentsvalet.
Men Rysslands strategi för att konsolidera grannländernas stöd kan knappast kallas strategi. Vitrysslands president, Aleksandr Lukasjenko, som aktivt jagar västerländska partners, har bombarderats med morötter och piskor från Moskva. Först lovades han två miljarder dollar i hjälp, därefter kritiserades han skarpt för sin ekonomiska politik, straffades med ett importförbud på vitryska mejeriprodukter, och sedan belönades han med att importförbudet hävdes. Moskva betraktar Lukasjenkos stridslystnad som en bluff. ”Han låtsas bråka med Ryssland tills väst kräver att hans regim ska ändra sig, och då ger han sig förstås”, säger parlamentarikern Konstantin Zatulin, som är en nitisk försvarare av Rysslands inflytande i forna Sovjetunionen.

Zatulin medger att alla de f d sovjetstaterna för en flerspårig politik i den mån de kan. ”Högmod går före fall”, understryker han. ”Det handlar om svaga, beroende och fattiga länder, som vill väcka uppmärksamhet och locka till sig pengar. Det kan man inte ondgöra sig över, men det finns vissa gränser som inte får överskridas”.
Just där finns problemet. Rysslands locktoner är inte särskilt lockande. Det idealiska vore om Ryssland uppfattades som en attraktiv modell, både politiskt och ekonomiskt. Då skulle dagens unga lära sig ryska, därför att de ville göra det, och det skulle vara eftersträvansvärt att bli medlem i de postsovjetiska allianserna.
Ryssland måste hur som helst använda andra redskap än kontanter om det vill resa sig ur den ekonomiska krisen med ett stabilt politiskt block. ”Kärlek som köps med pengar är alltid kortlivad”, påpekar Alexei Mukhin, som leder den ideella organisationen Center för politisk information. ”Köpt kärlek är inte särskilt pålitlig”.
© 2009 TEMPUS/The New York Times