Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
CLIFFORD J LEVY
Moskva
Författaren Dostojevskij sade en gång att det ryska
folket hyser så stor tilltro till en allsmäktig tsar
att detta ideal ”av nödvändighet kommer att påverka
hela vår framtida historia”. Arvtagaren till detta
arv, president Vladimir Putin, ställde sig för en tid
sedan inför kamerorna för att visa att han hade brutit
med det gamla och var minst lika progressiv som någon ledare
i väst. Men intrycket blev ett helt annat.
Ledarna för fyra politiska partier (som antas vara oberoende
men som egentligen är skapelser av Kreml) satt framför
Putin och berättade för honom vem de ville ha som president.
Putin accepterade deras val (det var ju trots allt hans eget)
. Han berömde kandidaten (en trogen medarbetare) och påstod
att nomineringen speglade viljan hos en majoritet av ryssarna
(varav ingen hade fått ett ord med i leken).
Tricks och knep ingår i all politik, men i Ryssland verkar
man ha antagit ett slags imitation av demokrati. Det är som
om man i flera århundraden har lagt en fernissa av legitimitet
på variationer av autokratiskt styre – under Peter
den store, Lenin eller Putin själv.
I början av december hölls ett parlamentsval i vilket
många partier deltog, men bara Putins eget parti, Enade
Ryssland, backades upp av medierna och andra institutioner. Partiet
vann en jordskredsseger. I den exekutiva makten nominerades några
dagar senare Putins medarbetare, Dimitrij Medvedev, till presidentkandidat,
och han kommer garanterat att vinna valet i mars.
Med Medvedev som president kan Putin hävda att han rättar
sig efter författningens föreskrifter om mandattider,
precis som vilken amerikansk president som helst. Men när
Medvedev meddelar att han vill ha Putin som premiärminister
vaknar misstanken om att Putin tänker behålla kontrollen
utan att bryta mot reglerna.
Bakom alla dessa händelser finns frågan om Putin
och andra i Kreml ens bryr sig om att låtsas demokrati.
Med tanke på att Putin är mycket populär och den
ryska allmänheten gillar att hålla fast vid en stark
man kunde man väl lika gärna skicka hem parlamentarikerna,
ändra författningen och låta Putin sitta en period
till?
Det verkar som om Putin motiveras av en önskan att bli betraktad
som en legitimt vald ledare på världsscenen, lika genuin
som sina partners i G8. Det finns ett inslag av rysk stolthet
i denna önskan. Efter att ha påstått sig anamma
demokrati kan Kreml inte tåla beskyllningar om att hålla
mindre demokratiska val än västländerna. Putin
vill inte heller placeras i samma liga som ett antal livstidspresidenter
i andra f d sovjetrepubliker.
”Han vill bli betraktad som en civiliserad rysk moderniserare”,
säger Lilja Sjevtsova, som är analytiker hos Carnegie
Endowment for Peace i Moskva. ”Rysslands politiska elit,
inklusive Putin, vill bli personligt integrerad i den västerländska
strukturen, den västerländska gemenskapen”.
(Det är ingen ny önskan. Dostojevskij, som hyllade ryssarnas
kärlek till tsaren, beklagade också det som han ansåg
vara den ryska elitens längtan efter västs beundran).
Putin kan också ha dragit slutsatsen att han kan tänja
lagens andemening till en viss gräns innan regerandet förvandlas
till en huggsexa, som skulle göra honom sårbar för
de rivaliserande Kremlklanernas nycker.
En del bedömare misstänker att Putin och hans trognaste
medarbetare är rädda att vidta öppet autokratiska
åtgärder, som kan locka västmakterna att hämnas
på sätt som missgynnar Rysslands ekonomiska utveckling.
Denna misstanke verkar lite långsökt, eftersom amerikanska
och europeiska företag gör stora affärer med Saudiarabien,
Kina och andra auktoritära länder.
Det kan emellertid finnas en personlig anledning till att eliten
i Kreml försöker måla bilden av en demokrati:
kanske är de oroliga för att det blir svårare
för dem att få inresetillstånd i väst eller
för att deras personliga ekonomier äventyras.
Det ryska folket har inte visat någon större aptit
på demokrati av västerländsk typ. Opinionsmätningar
visar att få skulle protestera om Putin satt kvar som president
ännu en mandatperiod, han skulle snarare tas emot med lättnad
och applåder.
Det vore emellertid också fel att påstå att
ryssarna vill ha auktoritärt styre eller att landet generellt
återfaller i sovjetiskt förtryck. Kreml må dominera
tv-utbudet och trakassera oppositionen, men det hörs många
olika röster i tidningarna, där det är vanligt
med kritik mot Putin, för att inte tala om internet.
Man skulle kunna hävda att Putin genom att avstå från
rollen som en fullvärdig, författningsvidrig autokrat
demonstrerar att han är mer demokratiskt sinnad än majoriteten
av ryssarna. Denna kontrast har noterats av en av Putins ärkefiender,
Michail Chodorkovskij, miljardären som fängslades efter
att ha utmanat Kreml. I ett brev, som Chodorkovskij skickade från
sitt fängelse 2004, klagar han: ”Putin är verkligen
ingen demokrat eller liberal, men han är ändå
liberalare och mer demokratisk än 70 procent av landets befolkning”.
Tumultet efter kommunismens kollaps verkar ha stärkt ryssarnas
svaghet för en stark ledare, vilket antyder att Ryssland
lider av ett slags posttraumatisk stressåkomma. Dagens ryssar
kräver stabilitet, produkter att konsumera och frihet att
resa – saker som de inte hade under sovjettiden.
Vijateslav Nikonov, som är chef för forskningsinstitutet
Politika Foundation i Moskva, påpekar att de politiska strukturerna
är under utveckling, att rättsstaten är skakig
och att ryska makthavare aldrig har ställts till svars. Resultatet
är att regeringens form och karaktär till stor del formas
av ledarens uppfattning om vad folket förväntar sig
och accepterar.
”Alla länder har en genetisk kod. I många samhällen
varar regeringsmodellen i sekler eller tusen år, och i Ryssland
följer allt samma gamla mönster. Här finns en stark
tradition av odelad makt. Det enda ryssarna ogillar hos sina ledare
är svaghet”, säger Nikonov. ”Institutionerna
är inte redo ännu, de är omogna. Men för att
vara 15 år gammal klarar sig den ryska demokratin bra. I
Tyskland valde man Hitler efter exakt 15 års demokrati”.
Putin brukar regelbundet berömma det som han kallar Rysslands
stora framsteg de senaste åren, men ibland verkar det som
om han vädjar om tålamod, som om han indirekt erkänner
att den ryska demokratin inte är riktig demokrati.
”Vi måste se till att vår ekonomiska utveckling
leder till en stor och stark medelklass, som i grunden är
den demokratiska ideologins bärare. Detta tar tid att åstadkomma,
det sker inte över en natt”, har Putin sagt.
© 2007 TEMPUS/International Herald Tribune
