Tempus 2007 v 49

Tidskriften

tidigare veckor:  01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35  36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48

Venezuelas väljare trampade på bromsen

President Hugo Chávez nederlag i söndagens folkomröstning betyder inte nödvändigtvis att hans stöd bland de fattiga sviktar. De ville kanske bara få honom att skynda långsamt. Mycket hänger nu på om den tidigare mycket splittrade oppositionen förmår utnyttja medvinden och presentera trovärdiga alternativ till det sittande styret.

SIMON ROMERO
Caracas
President Hugo Chávez överraskande nederlag i folkomröstningen om ändringar i författningen, som skulle ha underlättat Chávez socialistiska revolution, gav den venezolanska oppositionen välbehövlig uppmuntran.
Hur länge oppositionen orkar hålla humöret oppe beror emellertid på om oppositionsledarna förmår behålla de väljare, som tillfälligt svek Chávez för att rösta nej till hans förslag.

I nio år har en kombination av populism och stigande oljepriser hjälpt Hugo Chávez att driva på sitt socialistiska program för Venezuela med god fart. Men i söndags trampade väljarna på bromsen.
Resultaten av folkomröstningen gav plötsligt oppositionen lite medvind och bekräftade att de venezolanska institutionerna har god motståndskraft. De visade också att Chávez förr totalt lojala anhängare har påverkats av stigande priser och brist på vissa livsmedel, företeelser som har ackompanjerat revolutionen trots regeringens löften att hjälpa de fattiga.
Av intervjuer i fattiga områden och stadsdelar, där Chávez har ett starkt stöd, förstår man att många nejröster i folkomröstningen var lika mycket ett uttryck för otålighet med regeringens styre som en varning till Chávez om att hans föreslagna författningsändringar var lite väl magstarka. Om de hade godkänts av väljarna skulle han ha kunnat sitta kvar som president på livstid och hans makt skulle också ha utökats markant.

Nejresultatet tolkas som en skarp tillrättavisning för att få Chávez att förstå att väljarna inte är beredda att sluta upp bakom den socialistiska revolutionen om inte deras behov tillgodoses.
Det som står på spel nu är en stor andel av väljarna. Chávez blev omvald i fjol med 63 procent av rösterna jämfört med bara 49 procent, som i söndags godkände hans förslag till författningsändringar. Oppositionen, som aldrig har fått mer än 41 procent i allmänna val sedan Chávez blev president, fick 51 procent i söndagens folkomröstning, vilket speglar kapacitet att erövra väljare, som brukar rösta på Chávez.
Den verkliga utmaningen för oppositionen är nu att presentera alternativa program, som vinner väljarnas stöd. Det blir inte lätt.
Chávez och hans anhängare kontrollerar fortfarande nationalförsamlingen, Högsta domstolen, nästan alla delstatsregeringar och hela den federala byråkratin. Oppositionen håller också på att hämta sig från år av taktiska misstag och marginalisering i det politiska livet.

En oväntad utmaning för Chávez är emellertid att de nya oppositionsledarna har sina rötter i missnöjesfalangen inom hans egen rörelse. De har vänsterpolitiska ideal, men de är djupt missnöjda med statens kontroll över ekonomin och med personkulten runt Chávez.
”Presidenten såg det som folkets plikt att acceptera detta projekt”, sade general Raúl Isaías Baduel, en pensionerade militärledare som bröt med Chávez för en månad sedan. General Baduel, som höll en presskonferens i måndags efter folkomröstningen, påpekade att ”folket hade satt punkt för Chávez förslag, som skulle ha lett till en socialistisk stat”. Baduel föreslog att man nu skulle sammankalla en konstitutionell församling för att skriva om Venezuelas författning.
Utöver general Baduel finns ytterligare några ledare, vars stjärnor stiger just nu. De är Ismael García, som är ledamot av nationalförsamlingen, och Ramón Martínez, guvernör i delstaten Sucre i östra Venezuela. Båda har tidigare stött Chávez men tagit bestämt avstånd från honom de senaste månaderna.

Bakom sig har dessa ledare en studentrörelse, som inför folkomröstningen arrangerade gatudemonstrationer i Caracas och andra storstäder. Till skillnad från en del traditionella oppositionspartier beskriver sig studentledarna inte som konservativa regimkritiker utan snarare som företrädare för en annan sorts progressiva ideal än presidentens. En del studerande var lika överraskade som vanligt folk över folkomröstningens resultat. ”Jag trodde aldrig att vi skulle vinna”, sade Diana Cocho, en av flera hundra ungdomar som samlades på Altamiratorget i Caracas klockan två på måndagsmorgonen för att fira segern.
Människor spelade trummor, dansade, kramades och sjöng regimkritiska slagord. De flesta var studerande, och många drack rom. ”Jag tyckte att Chávez såg rädd ut, som om han hade väntat sig något annat”, sade Cocho med hänvisning till presidentens kommentarer i tv efter det att resultaten hade tillkännagivits.

Chávez såg verkligen ovanligt ödmjuk ut, men han och hans supportrar försökte göra bästa möjliga av nederlaget, som de beskrev som ett bevis för att demokratin lever i Venezuela. ”Alla venezolaner kan efter det här lita helt och fullt på våra institutioner”, sade presidenten.
Efter veckor av föga försonliga uttalanden från Chávez, som har kallat sina motståndare för förrädare och kritiserat sina kritiker i andra länder, dök det tidigt på måndagsmorgonen upp ett mobiltelefonmeddelande, som cirkulerade i hela landet. Det löd: ”God morgon Venezuela! Vi har fått en ny president!”.
Faktum är att valresultaten visar att Venezuelas institutioner än så länge har kvar sin motståndskraft och tål även de orkanvindar, som karaktäriserar det politiska klimatet i Venezuela.

Resultaten av folkomröstningen har accepterats av alla parter. ”Chávez motståndare har hävdat att han är en diktator, men han har bevisat att han är en demokrat genom att acceptera nederlaget”, konstaterar Bart Jones, som har skrivit en ny biografi om Chávez med titeln ”Diktatorer accepterar inga nederlag”.
Bedömare anser att Chávez kanske begick ett strategiskt misstag genom att försöka påskynda författningsändringarna utan att ge tillräckligt med utrymme för debatt. Det var i så fall ett resultat av hans överdrivna tro på sin egen förmåga att väcka folkets lojalitet.
”Chávez nederlag uppmuntrar säkert till lite självrannsakan i hans läger och till en kritisk debatt, vilket borde ha skett för länge sedan”, säger Steve Ellner, statsvetare vid Orienteuniversitetet i östra Venezuela. ”Det som skadade Chávez mest var att han blundade för konkreta problem och ägnade för mycket uppmärksamhet åt högtflygande ideal”, säger Ellner, som refererar till brådskande problem som bristen på baslivsmedel och den utbredda korruptionen inom regering och byråkrati.

Bland Chávez anhängare har nederlaget tvingat en del att ifrågasätta lojaliteten mot ledaren. Den 33-årige Pedro Luis Urbina, som är busschaufför i det fattiga distriktet El Valle, beskriver sig själv som lojal ”Chavista”. Han röstade ja till förslagen trots att han inte gillade dem. Orsaken till att han ändå röstade ja var att han var rädd att gå miste om ett statligt lån, som han har fått för att kunna starta ett eget transportföretag.
Det fanns många exempel på liknande motiv utanför vallokalerna i söndags, men det behöver inte betyda att Chávez stöd bland landets fattiga håller på att försvagas. Urbina uttryckte kanske mångas känslor: ”Jag är glad att nej vann och att jag fortfarande har en president som heter Hugo Chávez”, sade han.
© 2007 TEMPUS/The New York Times