Tempus 2007 v 15

Tidskriften

tidigare veckor:  19  20  21  22  23  24  25  26  27   28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51  2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14

Chávez satsar högt på oljan

President Chávez använder Venezuelas rikliga oljetillgångar som ett politiskt redskap. Oljepengarna skall bekosta hans sociala reformer, och tillgången på olja skall hjälpa honom att begränsa USAs inflytande i världen.

Venezuelas president Hugo Chávez har bestämt att hans planer på att ta kontroll över flera stora oljeprojekt, som för närvarande kontrolleras av amerikanska och europeiska företag, kommer att verkställas 1 maj. Detta betyder att det stundar en kamp om tillgången till några av de största oljereserverna utanför Mellanöstern.
Företrädare för den venezolanska regeringen har nu övergått från tomma hot om att stoppa all oljeexport till USA genom att öka pressen på oljebolagen, som verkar i regionen, med varningar om att de kanske kommer att sälja amerikanska raffinaderier samtidigt som de söker nya samarbetspartners i Kina och på andra håll i världen.
”Chávez leker katt och råtta med några av världens största oljebolag”, säger Pietro Pitts, som ger ut branschtidningen LatinPetroleum i Venezuela. ”För ögonblicket är det han som har trumf på handen”.

Konfrontationen mellan den venezolanska regeringen och oljeindustrin kan mycket lätt sluta med att alla förlorar. De största energibolagen riskerar att köras bort från de viktigaste oljereserverna i den västra hemisfären, och Venezuela riskerar att undergräva motorn bakom Chávez socialistinspirerade revolution, eftersom landets förmåga att förädla de stora oljerikedomarna äventyras när de utländska bolagen försvinner.
Samtidigt som Chávez ökar kontrollen över Venezuelas oljeindustri börjar landets nationella oljebolag, Petróleos de Venezuela, visa tecken på överansträngning. Företagsledningen har politiserats, och pengar till underhåll och utveckling går i stället till sociala program.

De senaste decennierna har kontrollen över världens oljetillgångar sakta men säkert flyttats från privata företag till nationella oljebolag som Petróleos de Venezuela. Enligt en aktuell undersökning från Rice University kontrolleras 77 procent av världens 1,148 biljoner fat bekräftade reserver av statliga företag; 14 av världens 20 största oljeproducerande företag är statliga.
Följderna av dessa förhållanden är speciellt allvarliga för USA, som importerar 60 procent av sina oljebehov. Statliga företag tenderar att vara mindre innovativa och mer politiserade än privata företag. Ingenstans märks de ombytta ägandeförhållandena så väl som i Venezuela.
”Vi är på kollisionskurs mot Chávez när det gäller oljan”, säger oljekonsulten Michael J Economides i Houston. Economides har skrivit en uppmärksammad essä i vilken han jämför Chávez populistiska lockelse i Latinamerika med överste Muammar Ghadaffis panarabiska rörelse i Libyen för två decennier sedan. ”Chávez är ett mycket större hot mot Amerikas säkerhet än vad Saddam Hussein någonsin var”, säger Economides.

Politik och ideologi ligger bakom konfrontationen mellan Chávez och USA. Chávez försöker begränsa Amerikas inflytande i världen, och han börjar med Venezuelas oljefält. Chávez ser Bushs regering som ett hot, delvis därför att den indirekt stödde en kupp, som avsatte honom under en kort tid för fem år sedan. Men USA är trots allt fortfarande Venezuelas största kund.
Chávez bestämde för en tid sedan via dekret att Venezuela skall ta kontroll över de stora oljefälten i Orinocobältet, en region sydost om Caracas, där potentialen är så stor att där enligt en del experter finns mer olja än i Saudiarabien.
USAs geologiska undersökningar beskriver området som ”den största reserven av kolväten i världen”, vilket gör regionen extremt attraktiv trots Chávez oförutsägbara politik.

Chávez kan med sin politik skrämma iväg företag som Exxon, ConocoPhillips och andra företag, som inte lockas av att ställa sina anställda och investeringar för miljarder dollar under venezolansk kontroll.
Om expertis och investeringar flyr landet kan det försvaga en oljeindustri, som redan är skakad på grund av att Chávez har gjort den sitt viktigaste redskap i arbetet att omorganisera och rusta det venezolanska samhället.
Chávez har höjt skatterna för de utländska oljebolagen och tvingat flera oljeprojekt att underordna sig regeringens kontroll. Han har också avskedat drygt 17 000 anställda hos Petróleos de Venezuela efter en ekonomiskt ödesdiger strejk för ungefär fyra år sedan.

När Venezuelas reserver är räknade kanske det visar sig att de är större än till och med Saudiarabiens eller Kanadas. Men oljan är värdelös om det inte finns kapacitet att utvinna den. Amerikanska oljeföretag lockas till Venezuela på grund av de rikliga tillgångarna. Men Chávez gör vad han kan för att förstöra banden mellan hans land och den amerikanska industrin genom att ingå partnerskap med statliga oljebolag i Kina, Iran, Indien och Brasilien.
Venezuelas export av olja och raffinerade produkter till USA minskade 2006 med 8,2 procent till den lägsta nivån på tolv år.
Samtidigt går Chávez med på högre fraktkostnader till Kina, dit Venezuelas oljeexport har tiofaldigats sedan 2004. Det är högst osäkert om Chávez nya energipartners är beredda att stå för de stora investeringar som behövs förrän han har visat att han är pålitlig.
SIMON ROMERO och CLIFFORD KRAUS
Caracas
© 2007 TEMPUS/The New York Times