Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
ELISABETH ROSENTHAL
London
När Effa Edusie strövar omkring på marknaden i
Brixton bland papegojfiskar, doktorfiskar och smörfiskar
påminns hon om barndomen i Ghana. Fiskarna, som fångades
en dag tidigare utanför den västafrikanska kusten har
transporterats med flyg för att bli middagsmat till Londonbor.
Edusies släktingar brukade försörja sig på
fiske, men det var längesedan. Fisken som de fångade
fångas inte av afrikaner längre.
På undersidan av den bruna kartongen med blåfisk finns
märkligt nog logon som tillhör Kinas nationella fiskeriföretag,
en av de största leverantörerna av västafrikansk
fisk till Europa. På middagsborden i Europa bjuds det allt
oftare mat som har levererats av globala fiskeflottor, som tömmer
planetens oceaner för att föda glupska konsumenter.
De sistnämnda är numera de effektivaste rovdjuren i
världens hav.
Fisk är jordens mest handlade livsmedel. Omkring hundra
miljoner ton vild och odlad fisk säljs varje år. Europa
har plötsligt blivit världens största fiskmarknad,
som omsätter drygt 14 miljarder euro per år. Européernas
aptit har ökat i takt med att deras egna fiskebestånd
har minskat, vilket betyder att Europa vid det här laget
måste importera 60 procent av den fisk som säljs i
regionen, enligt EUs statistik.
Obalansen mellan tillgång och efterfrågan i Europa
har lett till en omfattande illegal handel. Ungefär 50 procent
av den fisk som säljs i EU kommer från uländerna,
och mycket av fisken fångas och transporteras illegalt utanför
alla officiella kvoter och avtal. De olagliga operationerna är
välfinansierade och sofistikerade och genomförs av storskaliga
mekaniserade fiskeflottor, som har kapacitet att fånga mer
fisk än någonsin förr och som jagar hotade fiskarter
i ocean efter ocean.
EU-kommissionen räknar med att illegal fisk och skaldjur
till ett värde av drygt 1,1 miljarder euro kommer in i Europa
varje år. Världsnaturfonden misstänker att hälften
av all fisk som säljs i Europa är antingen illegalt
fångad eller illegalt importerad. En del av det s k piratfisket
utförs av ej västerländska fartyg i avlägset
belägna vatten, men europeiska fartyg gör sig också
skyldiga till tjuvfiske, och några av dem opererar ganska
nära Europa. Uppskattningsvis 40 procent av torsken som fångas
i Östersjön är illegalt fångad, enligt Mireille
Thom, taleskvinna för Joe Borg, som är EUs kommissionär
för fiske och havsfrågor.
”Vi vet att det är alldeles för lätt att föra
olagliga fångster till hamnar i Europa, och vi är väldigt
angelägna om att blockera tjuvfiskarnas tillträde till
den europeiska marknaden”, säger Thom.
Om man skall döma av torsken håller fisk på
att bli Europas mest eftertraktade smuggelvara. Priserna har fördubblats
och trefaldigats som svar på växande efterfrågan,
dålig tillgång och nya fiskekvoter, som EU har infört
i ett desperat försök att rädda de krympande bestånden.
Ett kilo torsk av någorlunda kvalitet (som är den traditionella
ingrediensen i fish and chips) kostar numera upp emot 30 pund
i London jämfört med sex pund för fyra år
sedan.
”Fish and chips var fattigmanskost, men med dagens priser
har det blivit en delikatess”, säger fiskhandlaren Mark
Morris, som har arbetat i 20 år på den jättelika
marknaden i Billingsgate.
När fiskhandlarna på Billingsgatemarknaden packar upp
fisken klockan fem på morgonen tänker de kanske inte
på att många av fiskarna mindre än ett dygn tidigare
passerade Las Palmas på Kanarieöarna, där en fiskehamn
med fem inspektörer hanterar 360 000 ton fisk per år.
Kanarieöarna är en populär transithamn för
både illegala fiskefångster och illegala invandrare.
När fångsterna har fått grönt ljus i Las
Palmas transporteras de till EU där de säljs utan ytterligare
inspektion. När fisken från Västafrika kommer
till Europa säljs illegal och legal fisk sida vid sida.
”När det gäller hanteringen av fisk ligger vi
långt efter jämfört med hanteringen av kött,
vars ursprung alltid kan spåras”, påpekar Heike
Vesper, som leder Världsnaturfondens fiskekampanjer. Det
stora avståndet och den långa kedjan av fiskare och
handlare försvårar arbetet att kartlägga fiskens
väg och reglera fångsterna. Så fort regelverken
skärps verkar det som om fiskeflottorna söker upp nya
vatten.
Många fisksorter, som tonfisk, svärdfisk och torsk
har blivit sällsynta i europeiska fiskevatten. I september
i fjol förbjöd EU-kommissionen fiske av en speciell
tonfiskart i östra Atlanten och Medelhavet under resten av
2007, men sådana förbud har nästan ingen effekt.
”Vi har tillgång till precis alla marknader”,
säger Lee Fawcitt, som säljer tonfisk från Sri
Lanka, lax och torsk från Norge, hälleflundra från
Kanada och blåfisk från Indonesien och Senegal.
Många mellanhänder struntar i varifrån fisken
kommer. ”Vi försöker faktiskt se till att bestämmelserna
följs, men när fisken väl kommer till oss är
den redan fångad, och då bör den säljas”,
säger Fawcitt. ”Jag hatar att se fisk kasseras bara
därför att den är illegal”.
Att spåra fiskens ursprung är nästan omöjligt,
enligt många experter. Organisationer som Greenpeace och
andra miljögrupper har dokumenterat mängder av exempel
på stötande och illegalt fiske utanför den västafrikanska
kusten.
Enorma fiskefartyg, som ägs av kinesiska, sydkoreanska och
europeiska företag, seglar under bekvämlighetsflagg
från andra nationer. De är ute på havet flera
år i sträck. Kylbåtar hämtar fångsterna
och andra fartyg levererar bränsle och nya besättningar.
Allt detta gör det väldigt svårt att övervaka
verksamheten.
Även det lagliga fisket med erforderliga licenser och avtal
är ofta ohållbart. Många fiskeflottor överskrider
gränserna för sina tillstånd, vilket sällan
leder till efterräkningar, enligt undersökningar gjorda
av bl a Greenpeace.
Internationell lag säger att det land, där fartyget
är registrerat, ansvarar för att kontrollera att lagen
följs. Många fiskefartyg seglar under flaggor hemmahörande
i länder långt borta (ofta utan egen kust). Dessa länder
tar betalt för tjänsten, men de har inget större
intresse av att kontrollera att lagen följs.
När Environmental Justice Foundation, som har undersökt
fiskeindustrin, slog sig ihop med en Greenpeacebåt 2006
visade det sig att drygt hälften av de 104 fiskebåtar
som skuggades utanför Guineas kust bedrev illegalt fiske
eller bröt mot lagen på annat sätt.
Kameror ombord på Greenpeaces båt registrerade fiskefartyg
vars namn var dolda för att undkomma rapportering. Andra
båtar bytte namn varje vecka, vilken kan vara ett sätt
för flera båtar att använda ett enda tillstånd.
Fångster från licensierade fartyg lastades om på
andra fartyg nattetid, varefter de legala fartygen kunde fortsätta
fiska.
Det är hård konkurrens mellan alla främmande fartyg,
speciellt de från Kina”, säger Moshwood Kuku,
fiskhandlare på Billingsgatemarknaden, där han specialiserar
sig på afrikansk fisk. ”Den inhemska befolkningen får
nöja sig med det kustnära fisket”.
Kinas Nationella fiskeriföretag, som började skicka
fartyg till Atlanten 1985. har numera en rad filialer längs
hela den västafrikanska kusten. Företaget har också
en enorm anläggning i Las Palmas.
Också européerna gör sig skyldiga till överfiske,
påpekar Rupert Howes vid brittiska Marina rådet, som
arbetar för att rädda utrotningshotade arter. ”Vi
tillåter båtar från länder som Frankrike
och Spanien att skövla Västafrikas fiskevatten”,
säger han. Europeiska unionen spenderar 265 miljoner euro
per år på fiskerättigheter i främmande vatten.
Lokala fiskare i Västafrika bedriver mestadels hållbart
fiske, medan utlänningarnas stora djuphavsbåtar är
skadliga för miljön, speciellt de stora trålarna,
som finkammar havsbottnen. Näten förstör koraller,
förstör ägg och lekplatser. De fångar också
fisk som inte kan säljas därför att den är
alldeles för liten. Stordriften till havs försämrar
också villkoren för den lokala fiskerinäringen.
När de stora mekaniserade fartygen har slängt tillbaka
oönskade fiskar i havet är de ofta döda, vilket
för arten ett steg närmare utrotning. Av de ca 90 miljoner
ton fisk som fångas varje år kasseras omkring 30 ton,
enligt Vesper hos Världsnaturfonden.
Många experter anser att man måste sätta punkt
för systemet med bekvämlighetsflagg för att komma
åt överfisket. Effektivare kontroller i hamnar som
Las Palmas är också nödvändigt. Men skärpta
kontroller kostar pengar, och de skulle förmodligen göra
fisken ännu dyrare.
EU undersöker möjligheten att ålägga hamnpersonal
att kontrollera med myndigheterna i de länder där fartygen
är registrerade för att säkerställa att de
är legala och har fiskerättigheter. Man föreslår
också ekonomiskt stöd till uländerna så
att de kan skärpa kontrollerna.
Priset på fisk kommer att stiga på kort sikt. Om man
vill bevara fiskebestånden måste man köpa dyrare
fisk eller inte köpa någon fisk alls.
Fisk är ingen förnybar resurs.
© 2008 TEMPUS/The New York Times
