Tempus 2008 v 03

Tidskriften

tidigare veckor:  01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35  36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 01/02

Asylsökande i Europa behandlas värre än brottslingar

Människor, vars enda brott är önskan om ett bättre liv, lever undangömda och inspärrade runt om i EU.

CAROLINE BROTHERS
Aten
De ligger i lokstallar, gamla spannmålslager och tomma fabrikslokaler. En del är nybyggda, andra ligger intill fängelser. En är ett fartyg som ligger för ankar i den holländska hamnstaden Rotterdam. I hela Europeiska unionen har flyktingförläggningar vuxit upp som svampar ur marken från Irland till Bulgarien och från Finland till Spanien. De flesta har uppstått det senaste decenniet i takt med att regionen har blivit mindre och mindre välkomnande mot människor utifrån.
För närvarande finns 224 interneringsläger utspridda i hela unionen. Tillsammans kan de hysa fler än 30 000 människor – asylsökande och illegala invandrare som inväntar deportation – som ofta hålls i förvar i upp emot 18 månader. I flera EU-länder finns ingen gräns uppåt för hur länge interneringen får vara.
”Internering är en mycket allvarlig åtgärd i ett demokratiskt samhälle. Regeringar berövar människor deras frihet när de har begått allvarliga brott, men dessa människor har inte gjort något kriminellt, och även om människorättslagarna medger internering i mycket speciella fall betyder detta inte att man kan internera folk hur länge som helst. 18 månader är mycket lång tid, och internerna förstörs i fångenskapen”, säger Katrine Camilleri, maltesisk flyktingadvokat, som före jul publicerade en rapport om förhållandena i interneringslägren i EUs tio nyaste medlemsländer. Camilleri hedrades nyligen av FNs flyktingkommissariat för att hon fortsätter att arbeta för flyktingar trots att hon har utsatts för attentat.

De minsta lägren hyser bara några dussin interner, och de största drygt tusen. En del av dem bildat ett slags nätverk utan insyn och med få etablerade normer. De använder gamla anläggningar som exempelvis Rivesaltes i södra Frankrike, som var ett av de största franska interneringslägren för judar under andra världskriget. De har också spridit sig utanför Europa till länder som Libyen, där Italien bygger och finansierar interneringsläger för illegala invandrare som deporteras från Italien.
Många regeringar erkänner att de försöker hantera en byråkratisk mardröm och bemöta en säkerhetsrisk: den växande illegala invandringen där människor avsiktligt döljer sina identiteter om det gagnar dem och överbelastar redan ansträngda asylsystem med tvivelaktiga yrkanden.
Resultatet är ett lapptäcke av skiftande standard. Till och med de bästa lägren är utrustade med övervakningskameror och härvor av taggtråd; de värsta är invaderade av ohyra, saknar hälsovård och är, enligt en 300-sidig undersökning beställd av EU-parlamentet, drabbade av upplopp, mordbränder och självmord.

Dimitris Vouros, en ensam advokat med uppdrag att hjälpa flyktingar på den grekiska ön Samos, tillhörde de lättade när öns gamla interneringscenter äntligen lades ned. För ett år sedan sydde protesterande iranska interner ihop sina läppar med ståltråd.
”Den nya byggnaden är mer som ett litet hotell på insidan, men utanför kallar hälften av alla Samos invånare det för Guantánamo”, berättar Vouros om det nya centret, som kostade 2,5 miljoner euro att bygga.
De psykologiska följderna av internering kan bli mycket allvarliga, speciellt för unga människor. I Danmark var antalet självmordsförsök bland internerade sex gånger fler än bland den vanliga befolkningen från 2001 till 2006, enligt Danska asylsökandes rådgivningsbyrå.
Regeringar tvekar ofta att erkänna att det finns interneringscenter och är ännu ovilligare att släppa in utomstående. En reporter nekades tillträde till läger i Grekland och Kanarieöarna, och under Silvio Berlusconis styre släppte Italien inte ens in representanter från FNs flyktingkommissariat i interneringslägret på ön Lampedusa. Den nuvarande premiärministern, Romano Prodi, släppte in kommissariatet.

Interneringslägren koncentreras till Europas sydliga och östliga gränser. Det finns en stor mängd i en båge från öst till väst genom Polen, Slovakien, Tjeckien och Tyskland, enligt Migreurop, ett nätverk av forskare och jurister som har kartlagt fenomenet.
Några av de största lägren finns nära platser där invandringstrycket är som störst. Det största ligger i den syditalienska staden Crotone med 1 100 platser. Därefter kommer två läger i Malta med plats för vardera 800 interner.
Den totala kända kapaciteten för alla ”stängda” interneringsläger i EU är 30 871, enligt EU-parlamentets undersökning. Om man även räknar med alla ”öppna” läger, till vilka de asylsökande måste återvända på kvällen, ökar kapaciteten till 40 979.
Etableringen av den här sortens läger har inte dämpat flyktingströmmarna. Och Europa söker nu hjälp utanför de egna gränserna. Bilaterala arrangemang, som väcker farhågor om tvivelaktiga allianser och brott mot de mänskliga rättigheterna, har resulterat i läger i perifera stater som Marocko, Tunisien, Ukraina, Libyen och Turkiet.

Turkiet utesluter icke-européer från sin flyktingpolitik, och Libyen har inte undertecknat Genèvekonventionen om flyktingar.
Italien har trots detta slutit ett hemligt avtal med Libyen, där italienarna har byggt minst ett interneringsläger och bekostar ytterligare två, enligt Rutvica Andrijasevic, forskare vid Center för migrationspolitik vid Oxforduniversitetet.
Juristen Claire Rodier, som är chef för Migreurope, påpekar att de flesta läger i Europa har etablerats de senaste tio åren. En del länder, Storbritannien t ex, har haft dem i många år men andra länder, t ex Malta och Grekland, har byggt sina läger sedan Europa skärpte invandringspolitiken.
Överallt i Europa håller tillfälliga lösningar på att permanentas på grund av den stora mängden flyktingar.
Baracker på Lampedusa, där det varken fanns grundskola eller mödravård, har ersatts av ett gigantiskt nytt center för illegala invandrare, som räddas i sjönöd till havs.
Nederländerna planerar att under året flytta en del internerade flyktingar till två flytande plattformar.
Rivesalteslägret i Frankrike flyttades till en plats nära flygplatsen i Perpignan i november och i april invigde Grekland ett nytt center med plats för 374 personer i Filakio, en avlägset belägen by nära gränsen mot Turkiet. Tanken var att lägret skulle ersätta två andra, i Vresika och Peplo, som enligt FNs flyktingkommissionär måste stängas. Men så sent som i december fanns det 140 manliga interner i Vresika, som är ett fönsterlöst f d spannmålsmagasin nära floden Evros. Reportrar gavs inte tillträde till lägret. Internerna hade varken tillgång till hälsovård eller telefon, enligt FNs flyktingkommissariat.

På en del platser har tillfälliga åtgärder blivit åretruntlösningar. En sådan är en tältby på Malta.
I Irland och Tyskland är interneringslägren för det mesta fängelser. Andra finns på flygplatser, som exempelvis i Amsterdam, Lissabon, London, Manchester, Paris och Wien.
Många små läger, med ett tjugotal personer eller färre, finns överallt i EU, men de inkluderas inte på Migreuropes karta. En del är bara sektioner av polisstationer, som till exempel ett läger som sköts av nunnor i källaren på polishögkvarteret i île de la Cité i Paris. Ett dussintal små läger finns också i Grekland längs gränsen mot Turkiet.
Insynen är bristfällig, och förhållandena i lägren är ofta mycket sämre än internationella normer.
Internerna på Samos lider fortfarande av sviterna efter förhållandena i det gamla interneringslägret, som var en f d tobaksfabrik, där ankommande möttes av stanken av spyor, urin och svett och där avloppsvatten läckte in i sovsalarna, där männen sov i rader på golvet på grund av trängsel.
Det var i detta läger som en grupp iranier i protest mot långvarig internering iscensatte en hungerstrejk 2006. De tillverkade nålar av en tändare och ringar från Coca Cola-burkar, och sedan sydde de ihop sina läppar med metalltråd från kontakter.
”Ni anar inte… först visste jag inte vart jag skulle vända mig - lägerchefen, polisen, sjukhuset eller doktorn”, berättar socialarbetaren Ireni Tremouli, som först upptäckte internernas demonstration.

Flyktingadvokater som har besökt ett läger i Venna påstår att detta är fullt av ohyra. Lägret ligger i en järnvägsdepå drygt en halvtimmes bilfärd från staden Komotini i norra Grekland.
”De bor ihop med råttor”, berättar advokaten Evgenia Papanastasiou. ”Depån ligger fem kilometer från byn, och när UNHCR meddelade sin ankomst städade myndigheterna upp platsen och eldade upp alla madrasser. Tio dagar senare var platsen invaderad av ohyra igen”.
Poliser, som har uppdraget att se till grekiska interneringsläger där förhållandena är undermåliga, förklarar detta med att lägren är tillfälliga eller att internerna bara vistad där några få dagar medan de väntar på hälsokontroll.
Varken det grekiska inrikesdepartementet eller gränspolisen låter pressen besöka något av lägren vid gränsen mot Turkiet.
Det finns misstankar om att myndigheterna utnyttjar de hemska förhållandena i lägren och de långa interneringstiderna för att avskräcka potentiella flyktingar.
”Om förhållandena är för bra tror de att detta kan locka flyktingar som annars skulle ha stannat hemma”, säger Panagiotis Papadimitriou, UNHCRs representant i norra Grekland. Men den sortens taktik är dömd att misslyckas, enligt honom. Som bevis pekar han på att inte ens de bedrövliga förhållandena på Samos höll flyktingarna borta.

Camilleri håller med: ”Att försöka använda interneringen som avskräckning är detsamma som att inte förstå varför människor lämnar sina hem och familjer”.
Den genomsnittliga interneringstiden i läger runt om i Europa är 12-18 månader, enligt Rodier. I Frankrike är genomsnittet 32 dagar, i Spanien 40, i Italien 60 och i Grekland tre månader. Tyskland har ingen övre gräns för asylsökande, och på Malta upptäckte några EU-parlamentariker under ett besök våren 2006 att en del asylsökande hade varit internerade i drygt fem år.
EU-parlamentet kommer i januari att debattera ett direktiv som skulle tillåta 18 månaders internering i hela EU, något som Tyskland stöder men som rättighetsorganisationer protesterar mot med eftertryck.
Syftet med internering, enligt Rodier, är att ge ett land tillräckligt med tid för att samla ihop tillräckligt många människor av samma nationalitet för att fylla ett deportationsflygplan. Frankrike slår sig ibland ihop med andra EU-länder för att fylla ett charterplan.

Kritikerna fördömer det faktum att många länder blandar asylsökande som väntar på besked med personer som väntar på att deporteras.
Brott mot de mänskliga rättigheterna är vanliga i interneringslägren. Tolkar och juridisk hjälp finns ofta inte tillgängligt för dem som behöver skydd. I en del läger respekteras inte rätten till familjeliv och avskildhet, minderårigas rättigheter och rätten till fysisk integritet.
”Vi anser inte”, säger Madeleine Garlick, som är sambandsofficer mellan EU och UNHCR i Bryssel, ”att asylfall skall interneras som regel, och detta är speciellt viktigt för sårbara människor som barn, ensamkommande minderåriga och tortyr- och traumaoffer”.
Papadimitriou hävdar att myndigheterna i Aten blundar för det som sker i de grekiska lägren vid den turkiska gränsen. ”De skickar inga tolkar, läkare eller andra personer som kan hjälpa dem som kommer – och det finns många flyktingar som verkligen behöver internationellt skydd”, säger han. ”Men i myndigheternas ögon är de bara nummer”.