Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
MICHAEL SLACKMAN
Teheran
Det är ovanlig kall vinter i Iran, och tiotusentals människor
runt om i landet lider svår brist på gas, vilket har
gjort att folk ibland saknar värme i sina bostäder i
flera dagar eller till och med veckor. I huvudstaden Teheran har
det varit elavbrott varje natt i över en månad.
Uppvärmningskrisen i detta oljeexporterande land har fått
iranierna att inse att landets växande inflytande utomlands
står i skarp kontrast mot regimens oförmåga att
tillgodose folkets grundläggande behov på hemmaplan.
Alla, från fundamentalister till reformivrare, talar högt
och ljudligt om vikten av en mer pragmatisk politik, som tonar
ned den västfientliga retoriken och koncentrerar sig på
bättre styre och sundare ekonomi.
De växande interna bekymren, varav det allvarligaste är
den utarmande stagflationen med stigande inflation i kombination
med ekonomisk avmattning, vilket uppenbarligen har fördjupat
motsättningarna mellan president Mahmoud Ahmadinejad och
det religiösa etablissemang, som alltid har sista ordet i
Iran.
De inhemska problemen har väckt tvivel på Amhadinejads
ledarskap samtidigt som Iran förbereder sig för att
fira revolutionens 29-årsdag och för de allmänna
valen 14 mars. ”Jag tror att den islamiska revolutionen genomgår
en identitetskris i försöken att mogna”, säger
filmmakaren Nader Talebzadeh, som stödjer Ahmadinejad. ”Vi
befinner oss i en mognadsprocess”, tillägger han.
Men det finns allt tydligare signaler om att regeringen absolut
inte vill lyssna på avvikande röster utan i stället
inriktar sig på att behålla makten genom att tysta
kritiker. Inför parlamentsvalen har ca 70 procent av alla
reformsinnade kandidater diskvalificerats än så länge.
I förra veckan stängde regeringen Irans viktigaste feministiska
tidskrift, som hade givits ut i 16 år. Myndigheterna grep
också en liten grupp studenter som hade protesterat mot
de dåliga förhållandena i deras studenthem. Man
har också mitt i den ovanligt kalla vintern sett kvinnor
arresteras därför att de inte har burit korrekt islamisk
klädsel. Hattar över sjalar och stövlar över
långbyxorna kan vålla problem. ”Den stränga
reaktionen på minsta lilla förseelse visar att regimen
är sårbar”, konstaterar filosofen och författaren
Morad Saghafi i Teheran. ”De griper ett tiotal studenter,
därför att de tror att hundra studenter kommer att protestdemonstrera
i annat fall. Ja det är uppenbart att de styrande känner
sig hotade”.
På senare tid har Irans högste ledare, ayatolla
Ali Khamenei, ändrat tonen mot presidenten och vid några
tillfällen kritiserat honom offentligt samtidigt som han
har understrukit sin egen makt i frågor rörande Irans
utrikespolitik och atompolitik. ”Den sittande regeringen
har liksom alla andra regeringar vissa brister, som man måste
visa lite överseende med”, sade Khamenei samtidigt som
han varnade landets regimkritiker för att gå för
långt.
Ekonomen Saeed Laylaz, som under kort tid var biträdande
minister i den förra reformregeringen, säger: ”Den
högste ledaren har insett att ekonomin och landet inte fungerar
längre. Han försöker rekonstruera landet inifrån”.
En rådgivare till Khamenei, som vill vara anonym för
att inte stöta sig med presidenten, tillägger att ”det
råder samförstånd om att landet måste styras
bättre”.
Men politiska bedömare, politiker och regimanhängare
påpekar att president Ahmadinejad inte behöver ändra
någonting så länge som förändringsviljan
begränsas till eliten. De ekonomiska bekymren har ännu
inte försvagat presidentens popularitet bland de fromma,
fattiga. Han är fortfarande mycket populär och har rykte
om sig att vilja folkets bästa.
Söder om Teheran, nära Imam Khomeiniflygplatsen,
på en plats kallad Robat Karim var människorna utan
gas i flera dagar i januari, och de utsätts fortfarande för
långvariga elavbrott både mitt på dagen och
kvällstid.
Bristen på naturgas i Irak blev krisartad när Turkmenistan
i norr avbröt leveranserna i december på grund av en
prisdispyt. Iran har inte tillräckligt med raffineringskapacitet
för att tillgodose sitt eget behov.
Robat Karim är en konservativ ort där man ser snett
på främlingar och gillar president Ahmadinejad. Men
ju oftare snön ligger kvar på gatorna och ju kallare
nätterna blir desto spändare blir stämningen. ”Jag
har en hyresgäst en trappa upp, och han hade ingen värme
i flera dagar. Han bad mig om hjälp, men vad kan jag göra?
Allt ligger i regeringens händer”, klagar den 70-årige
köpmannen Nour Asadzade.
Utanför hans butik navigerar en medelålders kvinna
försiktigt mellan de frusna vattenpölarna. ”Myndigheterna
struntar totalt i oss”, säger hon och skyndar hemåt.
I många år verkade det som om Iran var på
väg bort från en stat, vars ideologi var strikt revolutionär.
Den förre presidenten, Ali Akbar Hashemi Rafsanjani, som
själv var en av revolutionens fäder, förespråkade
en pragmatisk ekonomisk politik. Hans efterträdare, Mohamad
Khatami, lättade på de sociala restriktionerna och
förordade ”dialog mellan civilisationerna”.
Ahmadinejad tillhör en generation som deltog i det åtta
år långa kriget mot Irak och som sedan dess har försökt
backa tillbaka till en tid när den revolutionära ideologin
definierade staten. Historikern Kaveh Bayat bekräftar att
önskan att exportera revolutionen är tillbaka hos dagens
ledare.
”Tanken att man måste exportera revolutionen för
att överleva ligger djupt rotad i den aktuella generationen
ledare. Den slumrade under Rafsanjani och Khatami, men den har
vaknat igen”, säger Bayat. ”Vi försökte
lägga den bakom oss, men den är tillbaka”.
Ahmadinejad har förändrat statens kurs så markant
att många hävdar att Iran än idag, tre decennier
efter revolutionen, är ett land som definieras av individer,
inte institutioner.
Nästan alla verkar eniga om att ett av de största problemen
är det politiska systemet. Det är splittrat mellan flera
olika fraktioner, som alla vill ha makt. Det är inte designat
för kompromisser, och de interna striderna skickar ofta motstridiga
signaler till omvärlden.
”Vårt jobb skulle vara bra mycket enklare om de bara
kunde vara eniga”, säger en västerländsk diplomat
i Teheran. En annan diplomat håller med och tillägger:
”Jag blir alldeles paff över den antagonism och känsloladdning
som de visar när de kämpar mot varandra”.
Det finns minst två åsikter om vart denna interna
maktkamp leder. En åsikt är att Ahmadinejad och hans
radikala allierade behövde ha makten ett tag för att
visa att ideologi inte är ett effektivt rättesnöre
i styret av en modern stat som Iran. De ekonomiska problemen kommer,
enligt denna syn, att antingen göra ledningen mer moderat
eller helt marginalisera den. ”De får makten och inser
plötsligt att det är svårt att styra ett lans
som Iran”, påpekar en politisk bedömare som vill
vara anonym för att undgå repressalier.
En annan åsikt är att Ahmadinejad och hans ideologiska
kamrater inte kommer att ge upp makten eller acceptera att bli
marginaliserade. ”Ur social synvinkel finns det nu en samhällsstruktur,
som främjar uppkomsten av fascism”, varnar historikern
Bayat. ”Precis som i Europa på 1920-talet finns här
ett missnöjt proletariat, som vill ha radikala och extrema
lösningar. Vi har själva valt Ahmadinejad, han har inte
tvingats på oss”.
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune
