Tempus 2008 v 04

Tidskriften

tidigare veckor:  01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35  36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 01/02 03

Det var bäddat för blodigt våld

Det finns tecken på att den senaste månadens blodiga våld i Kenya var planerat och organiserat.

JEFFREY GETTLEMAN
Keringet, Kenya
Först framstod våldet som lika spontant som chockerande när hopar av män med macheten i högsta hugg hackade människor till döds och brände kvinnor och barn till döds i ett land, som har ansetts vara ett av Afrikas stabilaste.
Men en närmare granskning av det som har hänt den senaste månaden, sedan ett mycket undermåligt val ledde Kenya in i kaos, visar att en del av dödandet, som har krävt nästan 700 liv, kanske var planerat och organiserat.
Flygblad med uppmaning till etniska mord dök upp från ingenstans strax före valet. Politiker på både regeringens och oppositionens sida höll anföranden, som var fullproppade med hatiska uttalanden mot andra etniska grupper, och lokala stamhövdingar arrangerade möten för att konspirera mot rivaler, enligt egna utsagor och vittnesmål från deras anhängare.

”Eftervalsvåld”

Strax efter det att valresultaten hade offentliggjorts och den mycket knappa segern hade givits till den sittande presidenten, Mwai Kibaki, vars favorisering av den egna etniska gruppen har marginaliserat nästan halva befolkningen, exploderade alla potentiella våldsverkare.
Tusentals unga män drog fram på landsbygden, där de stack bostäder i brand och anföll medlemmar av rivaliserande etniska grupper. Morden fortsätter, och dagligen kommer svårt sargade lik till landets bårhus. På en remsa kirurgtejp på offrens panna står deras namn, plats och tid för dödsfallet och orsaken: ”eftervalsvåld”.
”Detta var inget plötsligt uppvaknande som ledde till att alla började slåss, det var organiserat”, tror Dan Juma, som är tillförordnad chef för Kenyanska kommissionen för mänskliga rättigheter.
Det är emellertid oklart om det fanns en systematisk plan att sätta igång ett rikstäckande etniskt krig eller om högt uppsatta politiker har medverkat genom att underblåsa våldet med hatisk retorik.
Före valet var det lätt att glömma att också Kenya, som betraktades som en afrikansk succé och toleransens hemvist, var delat längs etniska skiljelinjer, som alltid är mottagliga för politiska manipulationer. Mellan de olika grupperna finns motsättningar, som nästan alltid handlar om mark, ekonomiska möjligheter och politiskt inflytande och som mestadels är befogade men hålls under kontroll.

Krigisk kultur

Ingenstans är dessa motsättningar så tydliga som i Riftdalen i västra Kenya, där man finner några av Afrikas bästa och bördigaste jordar. Regionen påminner sedan några veckor tillbaka om scener ur ”Vredens druvor”. Tiotusentals desperata människor flyr från sina hem i slitna pickuplastbilar med travar av sängar, stolar, filtar och barn på flaken. En del bilar är så överlastade att deras kofångare hänger bara någon millimeter ovanför vägen.
Våldet här skiljer sig markant från det i slummen runt de stora städerna, där poliser öppnar eld mot obeväpnade demonstranter och rivaliserande gäng stryker runt i gränderna med stora stenar i händerna.
I Riftdalen döljer man inte vare sig hat eller aktiviteter. De som har deltagit i dödandet hävdar att attackerna är samhälleliga åtgärder, godkända av hövdingar och styrda av traditioner med rötter i en krigisk kultur.
Häromveckan hände det sig att ett dussintal unga män med ansiktena täckta av torkad lera steg fram ur skogen i närheten av den lilla staden Keringet.
De tillhörde den etniska gruppen Kalenjin och de påstod sig ha dödat 20 människor den senaste månaden. De var beväpnade med pilbågar, träpåkar och knivar. Några av dem var klädda i djurhudar och hade mobiltelefoner instuckna i vecken.
En av männen, Rono Kibet, berättade att de äldste i hans by hade sammankallat ett stort möte 30 december. Det var samma kväll som de officiella valresultaten tillkännagavs och Kibaki utropades till segrare över oppositionsledaren Raila Odinga, trots att det fanns tydliga bevis för valfusk. Kibet berättar att drygt 2 000 män samlades på stormötet, där de äldste uppmanade deltagarna att gå ut och döda medlemmar av Kikuyustammen, som är Kibakis etniska grupp, och sticka deras bostäder i brand.
Det var inte första gången som Kalenjin gick ut i krig mot Kikuyu.

Annorlunda ”på vischan”

”Stammen skaffade fram pengar till bensin”, säger Kibet, som redogör för hur de äldste välsignade de unga männen och sedan delade upp dem i grupper om 50 för att gå ut och jaga Kikuyu. Kibet ångrar inte att han dödade flera fiender.
”Vi attackerar folk, bränner deras hus och tar deras djur”, säger han kallt.
Några byar längre bort och några timmar senare står en grupp Kikuyubönder och tittar med kikare på omkringliggande kullar. De är utrustade med hemmagjorda gevär, tillverkade av trä, ledningsrör och paraplydelar. Det är högst olagliga vapen, men absolut nödvändiga, förklarar männen.
Några av dessa vaktposter tillhör regionens mest välutbildade personer. En av dem, Wilson Muiruri, som har akademisk examen från universitetet i Nairobi, är bara hemma för att fira jul i hembyn. ”Jag hatar inte Kalenjin på universitetet, men här ute på vischan är det annorlunda”, säger han.
I huvudstaden Nairobi sitter en polischef på sin station och bläddrar i en tjock pärm med ”Etniska sammanstötningar” på ryggen. I pärmen finns bevis för det som polischefen kallar för ”ett mönster av detaljplanerat våld i Riftdalen”.
Enligt rapporterna i pärmen hade man på en plats grävt ett flera meter djupt dike i en asfaltväg med hjälp av en grävskopa för att hindra poliser och militärer från att ingripa i våldsamma områden. Tusentals väpnade män hade plötsligt stått redo att slåss i de glest befolkade byarna; och vägspärrar bestående av tiotals ton cement byggdes upp i rasande takt.
”Man bär inte tiotals ton cement på ryggen precis”, säger polisen som vill vara anonym, eftersom han inte är auktoriserad att kommentera händelserna offentligt. ”Det var en välplanerad krigsoperation”, säger han.
De flesta sammanstötningar har ägt rum på landsbygden, som ofta ligger utom räckhåll för polisen. Regeringens strategi hittills har varit att ge militär eskort till de invånare som vill evakueras, förutsatt att man når dem.

Alla är involverade

Men faktum är att regeringens företrädare är en del av problemet. Omkring en månad före valen fann polisen en stor vapengömma – ett tjugotal pilbågar, 30 träpåkar, 30 machete och 30 svärd – i en regeringsbil tillhörande en biträdande minister, som tillhör presidentens parti. Den biträdande ministern, som inte åkte i bilen vid tillfället och som har förnekat kännedom om vapnen, har inte åtalats. Många invånare i Riftdalen och lokala hjälparbetare berättar emellertid om flera fall där parlamentskandidater har beväpnat unga män. Ingen har gripits.
Myndigheterna har inte kunnat bevisa några direkta kopplingar mellan politiker och våldet, men människorättsgrupper har dokumenterat politiska anföranden, som före valet var tydligt hatiska mot vissa etniska grupper.
Den karismatiske oppositionsledaren William Ruto, som är Kalenjin, talade t ex väldigt mycket om Kikuyustammens politiska dominans i sina valtal.
Kikuyupolitiker har gjort många kritiska uttalanden mot Luo och understrukit att Odinga, som är Luo, inte duger som regent, eftersom han inte är omskuren.
I flera städer i Riftdalen fanns banderoller som uppmanade Kikuyu att lämna regionen: ”Varning! Varning! Varning! Alla som inte lyder kommer att dö”, stod det på en banderoll.

Erkänner planerade attacker

I vissa fall har det förekommit extremt sofistikerade smutskastningskampanjer mot rivaler. I november dök det i Nairobi upp ett ”hemligt” dokument, som antogs vara skrivet av oppositionsledare och som beskrev en strategi för att utnyttja ”etniska motsättningar/våld som sista utväg”.
”Dokumentet var absolut förfalskat”, säger Peter Wanyande, som är strateg för oppositionen och vars namn förekom i dokumentet med fel förnamn. ”Det är våra motståndare som underblåser det etniska våldet, inte vi”.
Den kenyanska regeringen beskyller oppositionens anhängare och deras ledare för det blodiga våldet i Riftdalen, framför allt en episod i vilken ett femtiotal kvinnor och barn innebrändes i en kyrka, där de hade sökt skydd.
”Detta är ingenting annat än etnisk rensning”, säger Alfred Mutua, talesman för den kenyanska regeringen.
Flera lokala hövdingar tillhörande både Kalenjin och Masai medger att de sammankallade möten inför valet för att diskutera hur man bäst skulle attackera Kikuyu och driva bort dem från deras marker. Högt uppsatta politiker säger att de inte var inblandade i dessa planer på våld.
”Problemen uppstod spontant när regeringen stal valet”, påstår Ruto.

Har hänt förut

Den hemska verkligheten är att allt detta har hänt förr i Kenya. Det var samma platser, samma etniska skiljelinjer och till och med samma taktik, inklusive krigarna med sina leriga ansikten.
Båda gånger som etniskt våld har dragit fram genom Riftdalen, i början av 1990-talet och nu, är det politik som har tänt gnistan.
Problemen börjar med äganderätten till marken. På 1960- och 1970-talen köpte Kikuyu från Kenyas centrala högländer stora farmer i Riftdalen. Några förvärvades helt lagligt, men många förvärv kunde genomföras tack vare goda kontakter med personer i president Jomo Kenyattas inre krets, och det har alltid funnits anledning att ifrågasätta lagligheten i dessa fall. (Till saken hör att Kenyatta var Kikuyu).
Detta ledde till motsättningar mellan Kikuyu och lokala Kalenjin- och Masaigrupper. Kenyas president 1991, Daniel arap Moi, utnyttjade motsättningarna för sina egna syften. Moi, som är Kalenjin, kandiderade för omval, och han använde sitt nätverk av polischefer och stamhövdingar för att attackera Kikuyu och andra etniska grupper, som var allierade med den gryende oppositionsrörelsen. Våldet som bröt ut krävde drygt tusen liv. Våldsamheterna hade i slutet av 1990-talet dämpats markant, men de upphörde aldrig totalt.

Stammen framför allt

Det var bäddat för katastrof i det senaste valet. För första gången sedan 1960-talet var det två tungviktare från rivaliserande etniska grupper som utmanade varandra, vilket gav valet en oundviklig etnisk prägel. Bakgrunden var växande missnöje med Kikuyu, delvis därför att Kibaki hade favoriserat Kikuyu i fördelningen av viktiga ämbeten.
Många Kalenjin i Riftdalen tyckte att det var hög tid att ändra på Kikuyus dominans. Enligt opinionsmätningarna hade Raila Odinga medvind, och han lovade att införa s k majimbo, som betyder något liknande federalism, men som av många tolkas som fördrivning av en viss etnisk grupp (Kikuyu i detta fall) från områden som inte är gruppens ursprungliga hemvist.
Etnicitet i Afrika är ett explosivt ämne, påpekar Afrikaexperten Ted Dagne, ”på grund av uppfattningen att den etniska grupp som har makten favoriserar de egna och marginaliserar andra grupper, vilket också ofta är fallet”.
”De etniska motsättningarna är inte lika tydliga i Kenya som i exempelvis Somalia, men de finns ständigt under ytan”.
Under ytan finns också kulturella underströmmar. Kalenjinkrigaren Kibet berättar att han som 14-åring skickades ut i djungeln för att bo där i några månader och bli omskuren och lära om sitt folks seder och bruk. Han tränades i att använda pilbåge och krossa en skalle med träpåk. Han beskriver hur han och hans vänner fortsätter att regelbundet byta ut jeans och vardagsjobb mot krigsmundering och träpåkar. ”Kikuyu är vår fiende, därför att de bor i vårt område. Det är illa att döda deras kvinnor och barn, men att döda en Kikuyuman är hedersamt”.
© 2008 TEMPUS/The New York Times