Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
För några veckor sedan höll familjen Huang
på att förbereda nyårsfirandet genom att laga
traditionella maträtter, städa den redan skinande rena
bostaden och göra visit hos familjens överhuvud.
De diskuterade också framtiden för en av familjens
mest lovande medlemmar, film- och tv-studerande Huang He. Huang
kom tillbaka till Kina 2006 efter tio års studier i Virginia
och Michigan. Nu när det kinesiska året blir råttans,
som symboliserar välstånd, funderar Huang på
att återvända till Amerika och arbeta där.
”Jag slits mellan länderna. Mina vänner tycker
att jag ska slå mig ner för gott i Amerika, eftersom
jag redan har bott där så länge”, säger
Huang, som dock undrar vem som ska se efter hans föräldrar
om han åker. ”Jag sitter inte i någon knipa,
och jag har tid på mig. Jag söker bara nästa möjlighet
och nästa boplats”.
36-årige Huang är det som kineserna kallar för
”en havssköldpadda”, en av tusentals studerande
som kommer tillbaka till Kina varje år efter att ha bott
utomlands. För många av dem är besöket i
familjens hemby på nyåret mer eller mindre obligatoriskt.
Men dessa besök tvingar dem också att konfrontera förändringarna
i dagens Kina, förändringar som lockar många av
dem att ge sig iväg igen.
Drygt en miljon kineser har studerat utomlands sedan Kina öppnade
sig för omvärlden 1978. Bara en fjärdedel har återvänt
hem efter avslutade studier. I takt med att antalet kineser som
studerar i USA har ökat har även antalet havssköldpaddor
ökat. De kallas så därför att ”återkommen
från utlandet” låter ungefär likadant som
havssköldpadda på mandarin. Enligt den officiella nyhetsbyrån
Nya Kina återvände 42 000 studerande till Kina 2006,
vilket var 21 procent fler än året dessförinnan.
Men det Kina som de kommer tillbaka till skiljer sig ofta från
det Kina som de lämnade. Den fenomenala ekonomiska tillväxten
har inte bara lett till modernisering av landets stora och små
städer utan också ändrade värderingar och
prioriteringar hos det kinesiska folket. Samtidigt har även
havssköldpaddorna förändrats under vistelsen utomlands.
Efter att ha studerat kommunikationsteknik, etermedier och film
vid Shenandoahuniversitetet i Virginia och vid Central Michiganuniversitetet
är Huang expert på att härma president Bush, trogen
tittare på Jon Stewarts dagliga program och förtjust
i stora amerikanska biffar. Men han är också en kinesisk
medborgare, som ofta har längtat hem och saknat sina föräldrar.
Han är väl anpassad till båda kulturerna men känner
sig inte riktigt hemma i någon av dem. ”Efter att ha
levt så länge utomlands måste vi havssköldpaddor
lära känna vår egen kultur igen”, säger
Huang, som arbetar för ett företag i Beijing som producerar
historiska tv-filmer. ”Kina är inte det Kina som jag
minns. Värderingar har förändrats markant”.
Medieindustrin vid tiden när Huang reste iväg var
helt propagandastyrd, men idag räknar den bara tittare, läsare
och åhörare. Affärer, som förr styrdes helt
och hållet av kontakter kräver numera kreativitet och
pengar. ”Människor här tänker i komplicerade
banor. Jag har blivit mera rättfram, men här går
alla i sicksack”, säger Huang, som kallade sig Derek
i USA.
Till och med byn där hans farfar och far växte upp och
som ligger bara några mil utanför storstaden Xian,
där hans föräldrar bor numera, har förändrats
markant. De flesta gamla husen med sluttande tak och lerväggar
har ersatts av moderna tegel- och betonglådor. Gatan som
var uppkallad efter Huangs farfar, som var byäldste och byggde
det lokala bevattningssystemet, är nu bara en numrerad väg.
I Caotang skördade man förr tre gånger per år.
Men graffiti på en mur berättar om den senaste markförsäljningen
till en byggare, som har klippt av en del vattenledningar, vilket
betyder att antalet skördar har reducerats till två
per år. På andra sidan landsvägen intill byn
skymtar splitt nya villor intill en golfbana. Priset på
den minsta villan är motsvarande 1 750 000, vilket är
en otänkbar summa för de allra flesta i byn.
”En kusin berättade att de unga här i byn inte
vill bli jordbrukare längre. De har alltså ingenting
emot att marken säljs”, berättar Huang. ”Många
spenderar sina nya pengar på motorcyklar eller andra lyxprodukter”.
Under det kinesiska nyårsfirandet ökar antalet invånare
i byn från normalt 5 000 till ca 50 000. Många traditioner
hålls vid liv. Byns ledare håller tal via högtalare
till alla invånare, och partifunktionärer och kommunledare
delar ut sprit och kakor till de äldre invånarna.
En vecka senare fylls torget av människor som säljer
pappers- och sidenlyktor, plastleksaker, risnudlar och sötsaker.
Ett tecken ovanför en utomhusscen, som byggdes under kulturrevolutionen
1966-1076, deklarerar att konsten och litteraturen är till
för vanligt folk, inte bourgeoisien. Men numera uppförs
både traditionella operaföreställningar och popkonserter.
I år arrangerades för första gången en basketbollturnering
för att anpassa firandet lite mer till de yngre invånarna.
För Huangs inkluderar besöket i byn visiter hos släktingar.
I år försökte han övertala en fattig kusin
att lämna byn och söka arbete någon annanstans.
Huang He har anledning att fundera över sin egen karriär
också. Han har sagt upp sig från jobbet i Beijing
och planerar att åka tillbaka till Amerika för att
utnyttja sitt Green Card. Detta oroar hans far, Huang Ruike, som
är musiklärare och bara har bytt jobb två gånger
i hela sitt liv. Han förstår inte varför hans
mycket välutbildade son redan har bytt jobb fyra gånger.
”För många år sedan var jag mycket stolt
när jag kunde skicka båda mina barn att studera i USA.
Många av mina vänner var avundsjuka. Men det är
de inte längre”, säger Huang Ruike.
Han vänder sig till sonen och fortsätter: ”Den
amerikanska utbildning som du och din syster har fått är
säkert mycket god. Men många av dina jämnåriga,
som inte har studerat utomlands, verkar ha det bättre ställt.
Många av dem var inte lika duktiga som du i skolan, men
de som inte gav sig av hakade i stället på den snabba
utvecklingsvågen här i Kina. Om du hade valt att stanna
hemma skulle du förmodligen ha haft både bil, hus och
hustru vid det här laget”.
Hus, bil och fru är viktiga måttstockar på
succé i de flesta kinesiska familjer. Huang har helt annorlunda,
abstrakta måttstockar: drömkarriär och tillfredsställelse
i jobbet. Hans far övergav till exempel drömmen om att
bli tonsättare till förmån för ett tryggare
lärarjobb.
Huangs föräldrar är emellertid mycket stolta över
sina två barn. Och eftersom det är nyår understryker
de detta.
”Din syster brukade före 1990-talet tjata om att hon
ville studera i Amerika, och jag sade alltid åt henne att
sluta drömma”, berättar Huangs mor, Wang Lianyun.
”Men se på henne nu, hon slutade inte drömma,
och drömmen slog in”.
MAUREEN FAN
Caotang, Kina
© 2008 TEMPUS/The Washington Post
