Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
Den 24 september ca 17:40 på eftermiddagen centraleuropeisk
tid gick en man med mustasch och glasögon med tunna bågar
upp i den svarta talarstolen i New York. I generalförsamlingens
sal i Förenta nationerna fanns ett sjuttiotal stats- och
regeringschefer när Vaclav Klaus från det lilla Tjeckien
någonstans i Europa med mjuk stämma och på felfri
engelska beskrev hur han såg på världen: Någon
växthusgaseffekt finns inte, vädret förändras
i cykler under seklernas gång, och människan kan inte
göra någonting åt det.
Denna dag måste ha varit en av livets höjdpunkter för
motvallskärringen i Pragborgen.
När Klaus 15 minuter långa anförande var slut
kom visserligen inget rungande bifall, men det behövde han
inte heller. Han hade ännu en gång överbevisat
alla ekologer, byråkrater och profeter som Al Gore.
Efteråt, berättar Klaus gärna, kom många
statschefer fram till honom och klappade honom i smyg på
axeln och gratulerade honom.
Bara han, den omutlige, skarpe tänkaren, vågade bryta
mot den globala politiska korrektheten. Det är alltid samma
sak: Bara han har rätt, bara han har modet att säga
sanningen, och alla andra är fega eller dumma.
”Han anser sig vara ett misskänt geni”, noterade
redan den hemliga polisen på kommunisttiden.
I spiondokumenten från förr konstateras också
att Klaus inte förmår ta andras åsikter på
allvar och dessutom har behov av att alltid hävda sig.
Allt detta stämmer än idag, men det har inte hindrat
honom från att göra en strålande karriär.
Klaus har varit minister, premiärminister, talman i parlamentet
och för fem år sedan valdes han till statschef. Nu
har han goda utsikter att bli omvald för ytterligare en period
i presidentborgen, varifrån han kan blicka ut över
sina tio miljoner undersåtar.
Den gamla fästningen höger sig över gamla Prag.
Här härskade kejsare Karl IV på senmedeltiden,
och i borgens skugga skrev Franz Kafka mardrömsromanen ”Slottet”.
Generationer av byggmästare har satt spår i borgen
i form av gotiska murar, romerska pelare och spegelsalar från
barocken. Dagens invånare, Vaclav Klaus, har lika många
ansikten som sitt imponerande ämbetsresidens.
Med skräddarsydd kostym, tunna läppar, mjuk stämma
och perfekt uppträdande kan han verka lite arrogant och stel
för att i nästa ögonblick bli vänligheten
själv.
Han höll sig väl med de kommunistiska makthavarna, men
efter omvälvningen höll han sig väl också
med dissidenterna runt Vaclav Havel. Han är gift med en slovakiska
men medverkade ändå i uppdelningen av Tjeckoslovakien
1993.
Denne ekonomiprofessor är obestridligt intellektuell men
också populistisk, en listig taktiker och ideologisk drivfjäder.
Det är inte bara hans åsikter i fråga om klimatförändringen
som gör honom outsider bland politiker. Europeiska unionen,
som hans land tillhör sedan snart fem år, är enligt
Klaus ett byråkratiskt, auktoritärt monster. Företrädaren
och diktaren Vaclav Havel, som är känd och beundrad
i hela världen, är enligt Klaus en moraliserande, politisk
dyslektiker med vänstersympatier.
Trots allt detta skulle Klaus förmodligen bli omvald om folket
fick bestämma. Men i Tjeckiens författning står
det att det är ledamöterna i underhuset och i senaten
som gemensamt skall utnämna statsöverhuvud, vilket sker
8 februari.
”Han kommer att vinna”, säger Jan Strasky, som
har känt Klaus i 40 år. ”Han är en politisk
begåvning utan like”.
Klaus senaste bok har titeln ”Blå planet i gröna
bojor”. Den är en brinnande kampskrift. ”Miljöaktivisternas
inställning till naturen påminner om marxismens ekonomiska
lagar, eftersom även de försöker ersätta en
naturlig utveckling med en förment optimal, centralplanerad
utveckling av världen”, står det i boken.
Miljövänner är Klaus största fiender, men
andra hot mot det än så länge gemytliga Tjeckien
är en lång rad ismer: ”socialdemokratismen”,
”människorättsismen”, ”feminismen”,
”multikulturalismen” och flera andra. Alla ”ismer”
är av ondo, därför att de upphöjer social
rättvisa, kvinnliga rättigheter och till och med den
europeiska integrationen till dogmer, som står över
individens frihet. De fungerar på samma sätt som kommunismens
trossatser, hävdar Klaus.
Klaus ende rival, investeringskungen Ivan Pilip, försöker
förklara motsättningarna mellan aktivisten Klaus och
landsfadern Klaus. ”Klaus är en liberal ideolog, men
det viktigaste för honom är alltid makten. Han behärskar
en elegant form av populism, han företräder spektakulära
minoritetsåsikter, och därför hörs han så
väl. Han skulle emellertid aldrig gå så långt
som att isolera sig totalt”.
Faktum är att den tjeckiske presidentens stora politiska
gåva är förmågan att balansera på
oliktänkandets smala egg utan att störta ned i sekterismens
avgrund.
EU är ett talande exempel. Klaus kritiserar unionens otymplighet,
men han undviker att ställa sig på de kompromisslösa
EU-motståndarnas sida. På så sätt lyckades
han fånga många tjeckers misstroende mot megamyndigheten
utan att fördenskull släcka hoppet om ökat välstånd,
som många förknippade med medlemskapet i unionen.
Det finns en person som irriteras speciellt mycket av Klaus
tjurskallighet, och det är hans företrädare, Vaclav
Havel. Motviljan mellan dem är ömsesidig. Maktpragmatikern
Klaus var alltid misstänksam mot dissidenterna och deras
strikta moral och särskilt mot Havels oförtröttliga
tvister med makten.
Klaus försöker fortfarande förringa medborgarrättskämpen
Havels historiska rykte med påståenden som att det
inte var de oppositionella som störtade kommunismen utan
”vanliga tjecker”, som i fredliga demonstrationer bjöd
passivt motstånd och undergrävde den böhmiska
kommunismens grunder.
Med sådana påståenden träffade Klaus förmodligen
en öm punkt också. Var det inte dissidenterna som gjorde
karriär efter omvälvningen medan vanliga tjecker och
slovaker kastades ut i en hård verklighet där jobben
var hotade?
Klaus var också dissident en gång i tiden. I slutet
av 1960-talet anslöt han sig till oppositionen mot kommunismen.
Efter det att sovjetiska styrkor hade ryckt in i Prag förlorade
Klaus sin anställning vid vetenskapsakademin, men han tilläts
forska vidare som ekonom vid landets centralbank. Liberala tänkare
som Friedrich August von Hayek är än idag en av hans
förebilder.
Kort tid efter sammetsrevolutionen 1989 bildade han Demokratiska
medborgarpartiet (ODS), som gick segerrikt ur valet 1992. Som
regeringschef skyndade han på avvecklingen av planekonomin.
Han sålde ut statliga företag till medborgarna i syfte
att göra landets löntagare till småkapitalister.
”Han ville bevisa att hans teorier stämde, att han hade
rätt”, förklarar Pilip.
Men försöket slog ändå fel. Ekonomin växte
visserligen, men de ännu inte privatiserade bankerna köpte
upp företagen, och i mitten av 1990-talet kontrollerade staten
åter igen merparten av företagen. Bedragare berikade
sig, och odugliga företagsstrukturer bevarades.
Efter hand nådde krisen också ODS, som hade snärjt
in sig i en härva av korruptionsrykten och misstankar. Klaus
rival, Pilip, och andra krävde att Klaus skulle avgå.
Men kuppen mot partiledaren misslyckades: ”Vi underskattade
personkulten runt Klaus”, säger Pilip, som tvingades
lämna ODS efter palatskuppen. ”Han är en politisk
docka med en blyklump i botten som hindrar honom från att
falla”, klagar Pilip.
Klaus gav inte upp ens när han för fem år sedan
tycktes ha nått botten i karriären och av sina partikamrater
föstes åt sidan till den föga inflytelserika posten
som partiets hedersordförande. Den ekonomiskt liberale Klaus,
som till varje pris ville bli president, drog sig inte för
att söka stöd hos den radikala vänstern. Efter
utnämningen till president hjälpte han de tjeckiska
kommunisterna att bryta sin isolering genom att bjuda in partiets
ledande personer till högtidliga mottagningar i presidentresidenset,
där det serverades sekt och andra läckerheter. Detta
hade varit otänkbart på företrädaren Havels
tid.
För att Klaus ska vinna över rivalen Jan Svejnar, som
stöds av socialdemokraterna, behöver han för närvarande
ytterligare ett dussintal röster i båda kamrarna. De
kommer han förmodligen att fiska efter hos kommunisterna
trots tydliga ideologiska motsättningar.
Det enda som betyder något är makten, säger Pilip.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel
