Tempus 2008 v 09

Tidskriften

tidigare veckor:  01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35  36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 01/02 03 04 05 06 07 08

Först Fidel, och nu Raúl

Raúl Castro, som har arbetat i skuggan av sin bror Fidel ända sedan revolutionens dagar, blev i söndags Kubas nye president. Raúl satte därmed punkt för broderns 49-åriga styre och för förhoppningarna om att en yngre generation skulle ta makten på denna kommunistiska ö.

JAMES C McKINLEY
Havanna
I sina första ord som president klargjorde Raúl Castro att han inte kommer att göra några radikala förändringar och att brodern Fidel kommer att konsulteras inför viktiga beslut. Han underströk att Fidel fortfarande är vid liv ock aktiv och att det ännu är för tidigt för revolutionens ledare att lämna över till en ny generation.
”Fidel är Fidel, vilket ni vet så väl”, sade han till nationalförsamlingens ledamöter efter det att de hade valt honom till president. ”Han är oersättlig, och folket kommer att fortsätta hans arbete även om han inte är fysiskt närvarande här”.

Men valet av Raúl markerar ändå en vändpunkt i Kubas historia. För första gången sedan Fidel Castro tog makten i januari 1959 ligger makten i en annan ledares händer. Han är en pragmatisk militärofficer, som saknar Fidel Castros karisma och ego. Raúl Castro anses vara en skicklig samförståndspolitiker, en man som lyssnar på sina rådgivare, delegerar auktoritet och låter medarbetare ta ansvar för sina beslut.
Ledarskapets symboler har också förändrats även om budskapet är detsamma. Fidel var den ständige revolutionären och uppträdde för det mesta i fältuniform. Den 76-årige Raúl vände sig till nationalförsamlingen i mörkgrå kostym, stålfärgad slips och guldbågade glasögon. Han talade lugnt i en halvtimme, vilket ska jämföras med broderns brinnande föreläsningar, som ofta pågick i flera timmar.
Raúl Castro sade också att regimen måste förändras för att överleva i en ny tid. Han föreslog mer makt till provinsregeringarna och en nedbantning av byråkratin i Havanna. ”Det behövs en kompaktare struktur idag”, sade han.
Han klargjorde att det inte finns någon regeringsinstitution som är helig: ”Vi får aldrig tro att det vi har skapat är perfekt”, sade han.

Trots dessa antydningar om förändring varslade andra åtgärder från nationalförsamlingens sida om att det gamla gardet behåller makten tills vidare. Nationalförsamlingen valde en annan revolutionsveteran, 76-årige José Ramón Machado Ventura, till förste vice president. Den f d hälsovårdsministern, Machado Ventura, är känd som en traditionell kommunist, som är strikt lojal mot bröderna Castro.
Nationalförsamlingen gav Ricardo Alarcón, 70, nytt förtroende som talman.
Dessa utnämningar krossade Fidel Castros yngre anhängares förhoppningar om föryngring i toppen. Somliga hade väntat sig att en yngre politiker skulle väljas till talman, som är en viktig post även om församlingen bara godkänner presidentens redan fattade beslut.
Carlos Lage, 56, är läkare och står den äldre Castro nära. Det var han som moderniserade ekonomin efter det att stödet från Sovjetunionen hade upphört på 1990-talet. Han behåller sin tidigare post som en av fem vice presidenter. Utrikesminister Felipe Pérez Roque, 42, fick inte heller tillfälle att kliva högre upp i karriärstegen.

I Washington uppmanade utrikesminister Condoleezza Rice Kubas regering att ”inleda en process av fredlig, demokratisk förändring genom att frige alla politiska fångar, respektera de mänskliga rättigheterna och öppna för fria och rättvisa val”.
President Hugo Chávez i Venezuela, som är Kubas bästa vän, ringde upp Raúl Castro för att gratulera honom och bjuda honom till Venezuela. ”Ingenting ändras, eftersom vi går framåt genom att stå förenade”, sade Chávez om relationerna mellan hans eget land och Kuba.

Den kanske största utmaningen för den nye presidenten är Kubas hårt ansatta ekonomi. Sedan Raúl blev tillförordnad president i juli 2006, när hans bror blev sjuk, har han skapat förväntningar bland kubanerna om att det skall bli lättare att tjäna en hygglig lön inom det statligt styrda systemet.
I sitt tal sade Raúl Castro att han kommer att häva några av de regler som hämmar privat företagsamhet och att han gradvis kommer att omvärdera den kubanska peson, som för närvarande är nästan värdelös, så att folk med miserabla statliga löner skall kunna försörja sig. ”Vårt lands prioritet är att tillfredställa folkets grundläggande behov, både fysiska och andliga”, sade Raúl Castro.

De flesta kubaner hälsade nyheten om ny president med en axelryckning, eftersom få vågar hoppas att Raúl Castro förmår förbättra det ekonomiska läget inom överskådlig tid. ”Vi har haft Fidel och nu kommer brodern. Det är ingen skillnad”, suckar 58-årige Clemente Calvo, som är pensionerad vaktmästare.
”Det blir samma vansinne i fortsättningen också”, tror 79-årige Jolando, f d chaufför som inte vill uppge sitt efternamn. Han berättar att han kämpade i revolutionen men blev besviken på bröderna Castro för länge sedan. ”De borde utlysa regelrätta val”, säger han.

Omröstningen i Nationalförsamlingen gällde 31 toppositioner, och det fanns bara en kandidat till varje post. Flera delegater sade sig vara nöjda med valet av Raúl Castro trots att de inte hade haft någon alternativ kandidat att rösta på.
”Han har varit med på hela resan”, påpekade Teovaldo de la Paz Venega, delegat och sophämtare. ”Han har folkets förtroende”.
Den anglikanske prästen Oden Marichal, som också är ledamot i nationalförsamlingen, gav uttryck åt de flesta delegaters åsikt när han svarade på frågan om vem som bör leda nationen nu: ”Fidel förstås, men om det inte går så får det bli Raúl”.
Nationalförsamlingen valdes förra månaden i val, som kontrollerades totalt av kommunistpartiet, som är den enda tillåtna politiska organisationen i detta land med elva miljoner invånare.
Fidel Castro var för sjuk för att delta i måndagens möte i nationalförsamlingen, men han röstade via ombud. De församlade ledamöterna gav honom en stående ovation när hans namn kallades.
På sätt och vis spelar det ingen roll vem som är president, enligt experter på kubansk politik. Fidel Castro är fortfarande kommunistpartiets ledare, d v s han innehar den högsta auktoriteten.

Raúl Castro, f d försvarsminister, har militärens stöd. Sedan Sovjetunionen gick under har militären blivit mycket mer än en expeditionsarmé i det sovjetiska blockets tjänst.
Kubas aktiva och pensionerade militära ledare, som har tjänat under Raúl i flera decennier, leder viktiga statliga företag, som sysslar med allt från jordbruk till turism, och det är militären som förser landet med mest hårdvaluta.
Militären kommer sannolikt att spela en viktig roll för Raúl Castro när han konsoliderar sin makt över den nya regeringen, och militärerna är de enda i det kubanska samhället som har makt att snabbt störta regeringen. De flesta har nära personliga band till Castro, som har hjälpt dem till eftertraktade positioner avseende auktoritet, samhällsställning och ekonomisk trygghet.
”Raúl kontrollerar allt som är viktigt i detta land”, säger Vladimir Roca, f d stridspilot, som bröt med regeringen och sitter i fängelse för att ha kritiserat bröderna Castro öppet.
Den f d CIA-analytikerna, Brian Lattel, skrev i boken ”Efter Fidel” att bröderna Castros kontroll över generalerna via regering och statliga företag är nödvändig för att de ska kunna behålla makten. ”Oddsen för att de lyckas är goda, åtminstone till en början”, säger Lattel.
© 2008 TEMPUS/The New York Times

JAMES C McKINLEY
Havanna
I sina första ord som president klargjorde Raúl Castro att han inte kommer att göra några radikala förändringar och att brodern Fidel kommer att konsulteras inför viktiga beslut. Han underströk att Fidel fortfarande är vid liv ock aktiv och att det ännu är för tidigt för revolutionens ledare att lämna över till en ny generation.
”Fidel är Fidel, vilket ni vet så väl”, sade han till nationalförsamlingens ledamöter efter det att de hade valt honom till president. ”Han är oersättlig, och folket kommer att fortsätta hans arbete även om han inte är fysiskt närvarande här”.

Men valet av Raúl markerar ändå en vändpunkt i Kubas historia. För första gången sedan Fidel Castro tog makten i januari 1959 ligger makten i en annan ledares händer. Han är en pragmatisk militärofficer, som saknar Fidel Castros karisma och ego. Raúl Castro anses vara en skicklig samförståndspolitiker, en man som lyssnar på sina rådgivare, delegerar auktoritet och låter medarbetare ta ansvar för sina beslut.
Ledarskapets symboler har också förändrats även om budskapet är detsamma. Fidel var den ständige revolutionären och uppträdde för det mesta i fältuniform. Den 76-årige Raúl vände sig till nationalförsamlingen i mörkgrå kostym, stålfärgad slips och guldbågade glasögon. Han talade lugnt i en halvtimme, vilket ska jämföras med broderns brinnande föreläsningar, som ofta pågick i flera timmar.
Raúl Castro sade också att regimen måste förändras för att överleva i en ny tid. Han föreslog mer makt till provinsregeringarna och en nedbantning av byråkratin i Havanna. ”Det behövs en kompaktare struktur idag”, sade han.
Han klargjorde att det inte finns någon regeringsinstitution som är helig: ”Vi får aldrig tro att det vi har skapat är perfekt”, sade han.

Trots dessa antydningar om förändring varslade andra åtgärder från nationalförsamlingens sida om att det gamla gardet behåller makten tills vidare. Nationalförsamlingen valde en annan revolutionsveteran, 76-årige José Ramón Machado Ventura, till förste vice president. Den f d hälsovårdsministern, Machado Ventura, är känd som en traditionell kommunist, som är strikt lojal mot bröderna Castro.
Nationalförsamlingen gav Ricardo Alarcón, 70, nytt förtroende som talman.
Dessa utnämningar krossade Fidel Castros yngre anhängares förhoppningar om föryngring i toppen. Somliga hade väntat sig att en yngre politiker skulle väljas till talman, som är en viktig post även om församlingen bara godkänner presidentens redan fattade beslut.
Carlos Lage, 56, är läkare och står den äldre Castro nära. Det var han som moderniserade ekonomin efter det att stödet från Sovjetunionen hade upphört på 1990-talet. Han behåller sin tidigare post som en av fem vice presidenter. Utrikesminister Felipe Pérez Roque, 42, fick inte heller tillfälle att kliva högre upp i karriärstegen.

I Washington uppmanade utrikesminister Condoleezza Rice Kubas regering att ”inleda en process av fredlig, demokratisk förändring genom att frige alla politiska fångar, respektera de mänskliga rättigheterna och öppna för fria och rättvisa val”.
President Hugo Chávez i Venezuela, som är Kubas bästa vän, ringde upp Raúl Castro för att gratulera honom och bjuda honom till Venezuela. ”Ingenting ändras, eftersom vi går framåt genom att stå förenade”, sade Chávez om relationerna mellan hans eget land och Kuba.

Den kanske största utmaningen för den nye presidenten är Kubas hårt ansatta ekonomi. Sedan Raúl blev tillförordnad president i juli 2006, när hans bror blev sjuk, har han skapat förväntningar bland kubanerna om att det skall bli lättare att tjäna en hygglig lön inom det statligt styrda systemet.
I sitt tal sade Raúl Castro att han kommer att häva några av de regler som hämmar privat företagsamhet och att han gradvis kommer att omvärdera den kubanska peson, som för närvarande är nästan värdelös, så att folk med miserabla statliga löner skall kunna försörja sig. ”Vårt lands prioritet är att tillfredställa folkets grundläggande behov, både fysiska och andliga”, sade Raúl Castro.

De flesta kubaner hälsade nyheten om ny president med en axelryckning, eftersom få vågar hoppas att Raúl Castro förmår förbättra det ekonomiska läget inom överskådlig tid. ”Vi har haft Fidel och nu kommer brodern. Det är ingen skillnad”, suckar 58-årige Clemente Calvo, som är pensionerad vaktmästare.
”Det blir samma vansinne i fortsättningen också”, tror 79-årige Jolando, f d chaufför som inte vill uppge sitt efternamn. Han berättar att han kämpade i revolutionen men blev besviken på bröderna Castro för länge sedan. ”De borde utlysa regelrätta val”, säger han.

Omröstningen i Nationalförsamlingen gällde 31 toppositioner, och det fanns bara en kandidat till varje post. Flera delegater sade sig vara nöjda med valet av Raúl Castro trots att de inte hade haft någon alternativ kandidat att rösta på.
”Han har varit med på hela resan”, påpekade Teovaldo de la Paz Venega, delegat och sophämtare. ”Han har folkets förtroende”.
Den anglikanske prästen Oden Marichal, som också är ledamot i nationalförsamlingen, gav uttryck åt de flesta delegaters åsikt när han svarade på frågan om vem som bör leda nationen nu: ”Fidel förstås, men om det inte går så får det bli Raúl”.
Nationalförsamlingen valdes förra månaden i val, som kontrollerades totalt av kommunistpartiet, som är den enda tillåtna politiska organisationen i detta land med elva miljoner invånare.
Fidel Castro var för sjuk för att delta i måndagens möte i nationalförsamlingen, men han röstade via ombud. De församlade ledamöterna gav honom en stående ovation när hans namn kallades.
På sätt och vis spelar det ingen roll vem som är president, enligt experter på kubansk politik. Fidel Castro är fortfarande kommunistpartiets ledare, d v s han innehar den högsta auktoriteten.

Raúl Castro, f d försvarsminister, har militärens stöd. Sedan Sovjetunionen gick under har militären blivit mycket mer än en expeditionsarmé i det sovjetiska blockets tjänst.
Kubas aktiva och pensionerade militära ledare, som har tjänat under Raúl i flera decennier, leder viktiga statliga företag, som sysslar med allt från jordbruk till turism, och det är militären som förser landet med mest hårdvaluta.
Militären kommer sannolikt att spela en viktig roll för Raúl Castro när han konsoliderar sin makt över den nya regeringen, och militärerna är de enda i det kubanska samhället som har makt att snabbt störta regeringen. De flesta har nära personliga band till Castro, som har hjälpt dem till eftertraktade positioner avseende auktoritet, samhällsställning och ekonomisk trygghet.
”Raúl kontrollerar allt som är viktigt i detta land”, säger Vladimir Roca, f d stridspilot, som bröt med regeringen och sitter i fängelse för att ha kritiserat bröderna Castro öppet.
Den f d CIA-analytikerna, Brian Lattel, skrev i boken ”Efter Fidel” att bröderna Castros kontroll över generalerna via regering och statliga företag är nödvändig för att de ska kunna behålla makten. ”Oddsen för att de lyckas är goda, åtminstone till en början”, säger Lattel.
© 2008 TEMPUS/The New York Times