Tempus 2008 v 04

Tidskriften

tidigare veckor:  01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35  36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 01/02 03

Halvhjärtade ansträngningar duger inte i Darfur

Det har gått tre år sedan Förenta nationerna antog en banbrytande resolution om att det är världens plikt att stoppa folkmord, men även varma anhängare till principen erkänner att resolutionen inte har gjort det lättare att sätta stopp för våldet i Darfur i Sudan.

WARREN HOGE
FN, New York
Generalförsamlingens resolution, som antogs 2005, kräver att nationer skall skydda sina medborgare från massövergrepp och ger internationella styrkor rätt att ingripa om den berörda nationen inte tar sitt ”ansvar för att skydda”.
”Det var ett högvattenmärke när generalförsamlingen stödde konceptet; det var ett enormt steg framåt i den besvärliga debatten om huruvida humanitär intervention bara var en trojansk häst för nyimperialism”, säger John Prendergast, vice ordförande i projektet Enough (Det räcker!), en organisation som arbetar för att förhindra folkmord. ”När principen antogs 2005 trodde vi att det skulle bli en ändring, men resolutionen överlevde inte den första verkliga utmaningen, Darfur”.

FN har försökt ta initiativet i Darfur, men ansträngningarna har undergrävts av de stora medlemsstaternas oförmåga att infria löften till stöd för operationen och av den sudanesiska regeringens förhalningstaktik och bristande samarbetsvilja.
Sudan gick i fjol motvilligt med på att tillåta en FN-fredsstyrka i Darfur men bara som ett gemensamt uppdrag i samarbete med Afrikanska unionen, AU, vars fredsstyrka med 7 000 man har visat sig oförmögen att förbättra situationen i den våldshärjade regionen.
Den sudanesiska regeringen har sedan dess satt upp så många byråkratiska och operativa hinder att styrkan, som tog över fredsuppdraget 1 januari, bara består av en tredjedel så många soldater som planerat – drygt 8 000 i stället för 26 000 – och de sudanesiska myndigheterna fortsätter att blockera FNs försök att placera ut specialiserade icke-afrikanska styrkor, som anses nödvändiga för att uppdraget skall kunna utföras effektivt.
Därtill kommer att länder med sofistikerade försvarsmakter och vapenarsenaler inte har svarat på FNs vädjanden om materiel och logistiskt stöd till fredsstyrkan.

Resolutionen 2005 var tänkt att bryta dödläget mellan dem som anser att världssamfundet har makten att ingripa i länder, där massövergrepp förekommer, och dem som anser att den statliga suveräniteten, ett begrepp som skapades på 1600-talet och som är inskrivet i FN-stadgan, är viktigare än omvärldens plikt att intervenera.
Ordalydelsen i resolutionen försöker jämka mellan de motstridiga åsikterna genom att säga att världen ”får ingripa”, men bara om den berörda staten har visat ovilja att själv rätta till situationen.
Den segdragna debatten om när länder skall intervenera aktualiserades efter det att FN och dess ledande medlemsstater i säkerhetsrådet inte gjorde någonting för att stoppa folkmordet 1994 i Rwanda, där hutuextremister slaktade 800 000 tutsier och moderata hutuer. Trots desperata vädjanden om förstärkningar från FNs befälhavare, general Romeo Dallaire från Kanada, reducerade säkerhetsrådet antalet fredssoldater i Rwanda från 2 500 till 450.
Donald Steinberg, New York-chef för Internationella krisgruppen (ICG), minns hur förtvivlad han var detta år när han i rollen som Bill Clintons speciella Afrikasändebud misslyckades med att få internationellt stöd i försöket att stoppa folkmordet.
Han berättar att de då tillgängliga alternativen inkluderade att störa den radiostation, som spred etniska hatbudskap, förstärkning av FN-styrkan eller en omedelbar deklaration om att det som pågick var ett folkmord. ”Men varje gång någon av oss försökte få igenom något av dessa alternativ undrade andra om vi hade ’laglig grund’ för dessa aktioner. Man bad oss bevisa att det som pågick var förspelet till ett folkmord”.

Situationen i Darfur betecknas av många som folkmord, och de som förordar intervention har i teorin redan bevisat att det är ett folkmord. För det första har säkerhetsrådet godkänt den största fredsbevarande styrkan någonsin. När den är fulltalig borde den ha kapacitet att stoppa dödandet.
För det andra vinns det en högröstad, organiserad världsvid kampanj som stöder intervention. Och när det gäller lagligheten finns generalförsamlingens resolution från 2005 som pekar ut staters ”skyldighet att skydda”, ett begrepp som har blivit så vanligt i FN-vokabulären att det numera har en egen akronym: ”R2P” (Responsibility to Protect).
Generalsekreterare Ban Ki-moon har så stark tro på resolutionen att han kritiserade en biträdande generalsekreterare på ett sammanträde när denne ifrågasatte att interventionskonceptet hade så hög prioritet. ”Generalsekreteraren betonade att han inte alls höll med undersekreteraren utan snarare ansåg att R2P är livsviktig för FNs framtid och en princip som måste ha högsta prioritet och realiserar i praxis”, berättar en deltagare i det aktuella sammanträdet.

Ban har upphöjt och utvidgat posten som specialrådgivare för hindrande av folkmord och massövergrepp och skapat en ny tjänst som biträdande generalsekreterare med upp ansvar för att skydda utsatta folkgrupper.
Men många av de utvecklingsländer, som stödde resolutionen för tre år sedan, har backat ur på grund av misstankar om att de själva kan bli föremål för intervention.
”Det är väldigt många som ångrar sig”, bekräftar Steinberg.
Samantha Powers, professor vid Kennedy School vid Harvard, påpekar att de flesta länder aldrig kommer att ”utöva sitt ansvar självmant eller ivrigt, utan bara om de misstänker att det står dem dyrt att inte göra det”.
Samtidigt finns det anhängare till resolutionen som hävdar att den redan har gjort nytta. ”Resolutionen är vårt hittills bästa redskap för att upplysa; det återstår bara att se om det är lika effektivt i fråga om att omvandla teorin i praxis”, säger Prendergast.
Steinberg tillägger: ”Den är ett sätt att tala om för folk att suveränitet inte är en ursäkt för massmord i det egna landet, och det begriper de flesta”.
Steinberg minns när resolutionen godkändes 2005 och säger: ”Om vi inte kan använda resolutionen i en situation liknande den som råder i Darfur, då kan vi aldrig använda den”.
2008 TEMPUS/International Herald Tribune