Tempus 2008 v 05

Tidskriften

tidigare veckor:  01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35  36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 01/02 03 04

Det har hänt mycket sedan 2000

Vilka ideologiska motsättningar som än skiljer amerikanerna åt detta valår verkar de kunna enas om en sak, nämligen att det politiska landskap i vilket kandidaterna inför höstens presidentval färdas kors och tvärs är mycket annorlunda än det, som George Bush och Al Gore möttes i för bara åtta år sedan.

KEVIN SACK
Kansas City, Missouri
Det är uppenbart att elfte september och dess följder ändrade Amerika på många och oåterkalleliga sätt. Men också när man ser bortom krig och frågor om nationell säkerhet upptäcker man dels en markant förändring i fråga om amerikanernas prioriteter, dels en utbredd dysterhet och dels, enligt många, en försvagad självbild.
Nedstämdheten är förvisso inte universell, men den genomsyrar dussintals intervjuer med amerikaner från alla läger i åtta av de 24 delstater, som håller primärval 5 februari, samt med historiker, valda politiker, politiska strateger och opinionsexperter. När presidentkandidaterna beger sig till New York och Kalifornien och till Missouri i Amerikas hjärta möter de en väljarkår, som är djupt oroad över USAs plats i världen och dess befarade oförmåga att kontrollera sitt eget öde.
Amerikas hegemoni har egentligen aldrig ifrågasatts sedan andra världskriget. Att den betvivlas nu har givit årets kampanj ett inslag av brådska, som inte fanns 2000 även om valet då fick ett dramatiskt resultat.
Amerikanerna upplever att de har förlorat självstyret i både sina egna och nationens liv. De känner sig maktlösa över privatekonomin, säkerheten, miljön, hälsan och landets gränser. De ifrågasätter de kommande generationernas möjligheter att fortsätta klättra upp för välståndsstegen.
Det politiska systemets impotens förstärker bara frustrationen och kraven på resultat.

Djupare, seriösare frågor

För 47-åriga Susan Powell, som är konsult och bor i en förort till Kansas City, känns det inte bara hopplöst utan som om undergången är nära. ”Vi känner många som har det mycket sämre nu än förr. Inkomsterna håller inte takt med inflationen, folk tvingas flytta från sina hus. Medelinkomsttagare i 30- och 40-årsåldern har inte längre trygga jobb, och de kan inte räkna med tillgång till sjukvården. Hur kan vi säga att vi har världens bästa land i detta läge?”, undrar Powell.
Carter Eskew, som var Al Gores toppstrateg 2000 minns att det var den blygsamma prishöjningen på bränsle och IT-bubblan som sprack som engagerade väljarna 2000. ”Väldigt alldagliga frågor jämfört med dagens”, säger han. Hans republikanska motsvarighet, Mark McKinnon, som var Bushs rådgivare och nu arbetar för senator John McCain, håller med om att årets kampanj är mycket seriösare. ”Det känns som om kollektivet har blivit mognare eller mer upplyst”, säger McKinnon.
Det ändrade tonläget lyser igenom i intervjuer på kaféer, restauranter och butiksgallerior, där folk pratar om sjukförsäkringar, porösa nationsgränser, extrema väderförhållanden, avlyssning, kinesiska importprodukter och samtal till kundtjänster som besvaras av någon i Indien.
I likhet med många intervjuade håller fastighetsägaren Robert Jennings utanför Kansas City med om att mera står på spel nu än 2000, när landet fick nytt ledarskap förra gången. För två år sedan höjdes räntan på hans hyreshus kraftigt, vilket tvingade honom att för första gången på ett decennium ta ett vanligt jobb. Fördelen med detta var, förutom extra pengar, att han fick tillgång till en sjukförsäkring via arbetsgivaren.
”Förr var jag min egen herre, men nu slavar jag för ett själlöst företag. Förr var det jag som bestämde reglerna, nu måste jag lyda andras”.
Jennings, som kallar sig politiskt oberoende, ogillar kriget i Irak och dess följder för USAs anseende i världen. ”När jag åker utomlands säger jag ofta att jag är kanadensare. Man blir bättre bemött då”, säger han.

Kriget och ekonomin

Opinionsmätningar har noterat en försvagning av den amerikanska självbilden. En mätning av CBS News och New York Times i början av januari fann att 75 procent av de tillfrågade anser att ”Amerika har spårat ur ganska allvarligt”. För åtta år sedan var det bara 44 procent som delade denna åsikt.
Bedömningen varierar förstås med politisk hemvist, men hela 42 procent av republikanerna håller med. 1999 var det 52 procent av republikanerna som tyckte att Amerika var på fel spår, men då regerade demokraten Bill Clinton sedan nästan åtta år. ”Aldrig förr har vår nation samtidigt kunnat glädjas åt så stort välstånd och så stora sociala framsteg och så få interna bekymmer och externa hot”, sade Clinton detta år.
Det utbredda missnöjet i år verkar ha mindre med ideologiska skiftningar eller partitillhörighet att göra än med Bushadministrationens hantering av ekonomin och kriget i Irak. I CBS/New York Times-undersökningarna i februari 2000 respektive januari i år var andelarna som bekände sig till ett visst parti ungefär lika stora.

Fördel demokraterna

Det är oklart hur missnöjet påverkar primärvalen. Resultatet av den republikanska nomineringsprocessen är fortfarande omöjlig att spå, och den demokratiske kandidat, som har gjort flest populistiska utspel om förändring, f d senator John Edwards, ligger långt efter på tredje plats. Hans budskap verkar inte gå hem i en kapplöpning, som nästan helt och hållet domineras av senatorerna Barack Obama och Hillary Rodham Clinton.
Vilken demokratisk kandidat som helst skulle företräda en markant brytning mot de gångna åtta årens politik, och opinionsmätningar antyder att demokraterna inledde året med ett politiskt försprång, som de inte hade kunnat drömma om för åtta år sedan. I opinionsmätningar ett år före valet 2000 hade partierna ungefär lika många sympatisörer. Nu i januari 2008 leder demokraterna med 18 procentenheter. En stor del av förändringen tros ha skett bland de politiskt oberoende väljarna.
Denna svängning i opinionen, underblåst av krigskritiska stämningar, hjälpte demokraterna att ta kontroll över kongressen 2006. I en del delstater märks trenden överraskande tydligt. I Denvers för pålitligt republikanska förorter har antalet registrerade demokrater ökat tio gångar snabbare än de republikanska registreringarna.

Många kurvor pekar nedåt

Valfrågorna är inte heller desamma. AV de åtta viktigaste frågorna i år, enligt CBS/New York Time-undersökningen, var det bara tre som fanns på listan för åtta år sedan. Terrorism, invandring, miljön och bränslepriser var totalt ointressanta 2000.
I kampanjen 2000 kunde Bush göra sig löjlig över Al Gores tjat om miljön. Nu åtta år senare är Gore nobelpristagare, och lågenergilampor och miljöbilar har blivit statussymboler.
”Förr kände jag mig inte ett dugg skyldig om jag lät bli att släcka, det fanns liksom inte i medvetandet. Nu har miljöhänsyn blivit en religion”, säger Meg Campbell, rektor för en gymnasieskola i ett arbetardistrikt i Boston.
Sedan valkampanjen 2000 har USA förlorat 4 400 män och kvinnor i krig utomlands, och nästan 3 000 i terrorattentaten 11 september 2001.
De spansktalande har blivit landets största minoritet, och de svarar numera för nästan halva den årliga befolkningsökningen. Bensinpriset har fördubblats, och antalet bostadsutmätningar har ökat med 55 procent.
Andelen amerikaner utan sjukförsäkring, som minskade i slutet av 1990-talet, har ökat med två procentenheter. Både arbetslösheten och fattigdomsnivån har ökat med en procentenhet. Kostnaderna för krig har lett till att budgetöverskottet på 236 miljarder dollar har förvandlats till ett underskott på 163 miljarder dollar (ned från 413 miljarder dollar 2004).

Den amerikanska mardrömmen

En del av de intervjuade, som programmeraren Raymond Dixon i Kansas City, tror inte att deras barn får lika hög levnadsstandard som de själva. Dixon talar om ” den amerikanska mardrömmen”. Många är eniga om att den snabba förändringstakten i kombination med den ödesmättade symboliken i säkerhetskontrollerna på flygplatserna och återkommande terrorlarm förstärker missmod och pessimism.
En del amerikaner förmår naturligtvis hålla modet uppe. Den 71-årige investeringsrådgivaren Charles Spencer berättar att han är ”omåttligt optimistisk” om sina fyra barnbarns framtid. Teknik och öppna marknader kommer att erbjuda dem obegränsade möjligheter, säger Spencer, bara de är beredda att flytta och skola om sig.
Ett vanligare sinnestillstånd är kanske ”den förlorade oskuldens”, som personifieras av 54-årige Erwin Epple och hans hustru Fumiyo, som befann sig i Washington 11 september 2001 och såg röken stiga från Pentagon. ”Vi insåg att våra barn och barnbarn skulle växa upp i en annorlunda värld, där man tror det värsta i stället för det bästa om andra människor”, säger Epple, som driver en pizzeria i Knoxville i Tennessee.

Kräver resultat

Många av de intervjuade erinrar sig allt prat under kampanjen 2000 om att återupprätta integriteten i Vita huset. Nu är det snarare Amerikas roll i världen som behöver återupprättas.
”Ett av Bushs återkommande vallöften 2000 var att han skulle återupprätta ärlighet och integritet i Vita huset”, påpekar juristen Philip Dupont. ”Men sedan attackerade han en suverän stat, som inte hade gjort oss något förnär”.
I takt med att frågor som sjukvård, klimatförändring och invandring har blivit mer akuta verkar amerikanerna ha blivit mindre benägna att ursäkta regeringens misstag och den politiska polariseringen. Politiken har blivit personlig, och väljarna kräver resultat.
Epple kokar av frustration när han lovar att rösta på den kandidat, som kan övertyga honom om att han eller hon har bäst förutsättningar att lösa problemen. ”Jag är trött på alla floskler och plattityder. De talar om hopp, de talar om förtroende, men jag hör ingenting om några lösningar”, avslutar han.
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune