Tempus 2007 v 18

Tidskriften

tidigare veckor:  19  20  21  22  23  24  25  26  27   28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51  2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17

Afrikas förbannelse (del 2)

Runt om i Afrika anas en nostalgi, som med hänvisningar den hjältemodiga motståndskampen mot kolonialmakterna försöker avleda uppmärksamheten från det pinsamma förfallet.

Månadstidskriften New African, som vid ett tillfälle har hotat att sudda bort de vita i Afrika som ”kritstrecken på svarta tavlan”, frågade för några månader sedan sina läsare vem som var alla tiders mest betydelsefulla afrikan.
Läsarna placerade Sydafrikas Nelson Mandela på första plats, den ghananske befriaren Nkrumah på andra plats, och på tredje plats kom en av de största, ännu levande skurkarna, Zimbabwes envåldshärskare, Robert Mugabe.
Varför Mugabe? Mannen som har ruinerat sitt land grundligare än någon annan av ”grundargenerationens” s k stora män.
Mugabe har mycket gott anseende i Afrika trots att den ekonomiska ruinen i Zimbabwe är uppenbar för var och en. Inflationen uppgår till omkring 1 700 procent, arbetslösheten är 80 procent, och en stor del av befolkningen lever under existensminimum. Omkring tre miljoner zimbabwier lever som illegala flyktingar i Sydafrika.
Den ende som har det bra är presidenten. När han kommer farande med sin fem ton tunga, skottsäkra Mercedes och sitt hov åtföljs han av en tankbil, därför att det inte längre finns någon bensin på bensinmackarna.
Med Mugabe lever den olyckliga traditionen av afrikanska skräckfigurer som Amin och Bokassa vidare. Mugabe har också erfarenhet av mord och tortyr. Strax efter det att han hade tagit makten lät ”kamrat Bob” (som tillhör majoritetsfolket Shona) 1983 döda upp emot 20 000 medlemmar av Ndebelestammen, som misstänktes hysa sympatier för Mugabes rival, Joshua Nkomo.
Världen brydde sig inte särskilt mycket om massakern på den tiden. Dess intresse riktades nästan uteslutande mot den vita minoritetens förfärliga regim i Sydafrika.
”Hur många förbrytelser har inte begåtts under den politiska korrekthetens täckmantel”, suckar författaren Doris Lessing, som växte upp i det dåvarande Rhodesia.

Förstörde Afrikas juvel

Den brittiska författaren Lessing berör ett känsligt ämne. Många fasansfulla handlingar i Afrika har ignorerats, bara därför att förövarna var svarta. Det beror på att européerna grundlade ett dåligt samvete under kolonialtiden, vilket den franska filosofen Pascal Bruckner pekade på i början av 1980-talet, när Robert Mugabe just hade blivit president. ”Européernas brott och övergrepp förklaras med deras onda väsen, medan utvecklingsländernas försyndelser styrs av omständigheterna”.
Från början var Mugabes land ett av Afrikas mest välmående länder. Zimbabwe var ”ett paradis, och inte bara för de vita”, säger Doris Lessing. ”När de svarta gjorde uppror och vann befrielsekriget 1979 såg deras framtid mer lovande ut än i något annat land, inklusive Sydafrika, tack vare materiella tillgångar och folkets kunskapsnivå”, tillägger hon.
Tanzanias dåvarande president, Julius Nyerere, gav Mugabe ett gott råd på vägen: ”Du bär Afrikas juvel i dina händer, ta väl hand om den”.
Först att ta avstånd från diktaturen i grannlandet var regeringen i Zambia. Läget i Zimbabwe påminner om ”Titanics undergång” säger Zambias president, Levy Mwanawasa: ”Passagerarna hoppar överbord för att rädda sina liv”.
Det är modiga ord för att komma från en afrikansk ledare. I de flesta av Afrikas länder följer man snarare vit-hataren Mugabes våldsorgier med skadeglädje.
Därför fortsätter de spöklika scenerna med uppviglade krigsveteraner och unga partiaktivister, som drar fram genom Harares gator och skriker ”Hondo, hondo, hondo!” (krig) eller ”Chimurenga!” (kamp).
”Här i Zimbabwe är klimatet ytterst våldsamt” konstaterar den tyske missionären Dieter Scholz, som bor i utkanten av Harare och oförskräckt fortsätter att vittna om Mugabes terrorstyre. ”Det är dock ingenting nytt. Våldet har alltid härskat här”.

En samvetslös Cesar

Konflikten mellan enskilda folkgrupper tillspetsades under 1800-talets första tredjedel när britterna började ta kontroll över det löftesrika landet vid Kap och tvingade de motspänstiga boerna att företa sin bibliska vandring norrut.
Medan flera tusen boer lämnade Kap i oxkärror och tältvagnar och slog sig ned i det, som senare kom att kallas Oranje och Transvaal, drog sig Ndebelestammens boskapsskötare tillbaka till Shonafolkets stamområden för att komma undan de vita nybyggarna och kanske också den förfärliga zulukungen Tshaka.
Ännu mer långtgående följder fick emellertid Ndebelekungen Msilikasis uppgörelse med den sydafrikanska republiken 1853, enligt vilken republiken fick tillgång till Matabeleland, där den stora guldrushen bröt ut.
Erövrarna avancerade girigt utan att ta hänsyn till vem eller vilka som bodde i området. De behövde inte ta några hänsyn heller, eftersom varje sammanstötning var en ojämn kamp mellan automatgevär på den ena sidan och spjut på den andra.
Särskilt garvad i striden mellan boer och engelsmän om naturtillgångarna i dagens Zimbabwe var en brittisk patriot, imperialist och människoplågare, som skulle utvecklas till en av den brittiska imperialismens frontfigurer: Cecil Rhodes. Historiefilosofen Oswald Spengler kallade honom för ”den nya tidens förste man” – han var en samvetslös Cesar.

Privat egendom

Som 17-åring skickades den tuberkulossjuke prästsonen Cecil bort från det fuktiga, dimmiga England till sin bror i Kapkolonin. Familjen ägde en bomullsplantage där.
1880 grundade Rhodes tillsammans med några affärsvänner, bl a Rotschilds från Paris, gruvbolaget De Beers, som än idag utvinner mineraler i Sydafrika. Tidvis har företaget stått för 90 procent av all diamantbrytning i Afrika. 1989 tillskansade sig Storbritannien tack vare ett fördrag med kung Lobengula rättigheterna till naturtillgångarna i Matabeleland, och via en mellanhand erhöll Rhodes personligen prospekteringsrättigheterna.
1891 fick hans företag, ”British South Africa Company”, kunglig rättighet att erövra alla oexploaterade områden i södra Afrika. Året innan hade han valts till premiärminister i Kapkolonin. Rhodes hade stora visioner. Han föreställde sig en stormakt som skulle ”göra krig omöjliga och verka för människornas bästa”.
Sedan Rhodes hade befriats från regeringsuppdraget tog han sig an sin ”åkermark”, Rhodesia, som han kontrollerade med en privat polisstyrka och betraktade som sin privata egendom, på samma sätt som kung Leopold i Belgien såg på Kongo.
Då och då utbröt regelrätt guldhysteri Rhodes koloni, där även myndigheterna drabbades av guldfeber. Varenda vit nybyggare, och de flesta tillhörde kategorin desperados, tilldelades 15 inmutningar.
Sökandet efter guld var emellertid fruktlöst, och då vände nybyggarna blicken mot Rhodesias andra stora tillgång, varav det tycktes finnas ett stort överflöd: bördig mark.
Till en början lovade Rhodes nybyggarna att de skulle få drygt 700 tunnland var, men anstormningen var så stor att myndigheterna förlorade kontrollen. Tio år efter ankomsten hade de vita i Rhodes koloni lagt beslag på sammanlagt 6 500 000 hektar.

Polisstaten Rhodesia

Det var inte bara äventyrare med storhetsvansinne som sökte lyckan i Rhodesia utan också personer som exempelvis Glenn Tathams gammelfarmor. Glenn Tatham driver idag en flygskola i grannlandet Zambias huvudstad, där han med vemod tänker tillbaka på sitt fosterland, Zimbabwe.
Hans gammelfarmor hette Irin. Hon reste 1892 från den portugisiska hamnstaden Beira till Shonaland, där hon gifte sig med en fattig skotte och tillsammans med honom byggde en farm. Irin och hennes man gjorde som tusentals andra utfattiga européer, som inte såg någon framtid i det egna landet.
De var enkla människor, som förde en hård kamp i en fientlig omgivning mot naturen, vilda djur och ursprungsbefolkning. Det gick dem inte särskilt väl.
”Det var en ironisk absurditet att de vita såg sig själva som eländigt fattiga, medan de svarta betraktade dem som omåttligt rika. Båda hade rätt”, minns Doris Lessing.
Dessutom befann sig par som Irin och hennes man alltid mitt emellan dem, som i konkurrensen om Afrikas land och naturtillgångar förde bittra krig mot varandra. I det första världskriget kämpade Tathams farfar – som var halv skotte och halv irländare – på boernas sida mot den engelska kronan. Detta gjorde att han hamnade i koncentrationsläger, en brittisk uppfinning under boerkriget.
Glenn Tatham har själv vuxit upp i Rhodesia under den envise, vite rasisten Ian Smiths styre. Smith bröt med Brittiska samväldet när Storbritannien gav sina kolonier självständighet på 1960-talet.
Smith styrde en polisstat, som hade gott om rikedomar som guld, kol och platina. Men regimen befann sig i ständigt krig mot svarta nationalister och självständighetskämpar.

Zimbabwe tillhör de svarta

Tatham skulle gärna ha bott kvar i Zimbabwe. Han hade inga problem med den svarta regimen, och i många år var han chef för statens djurskyddsmyndighet. När hans grannar plötsligt började jaga vita med slipade knivar och knutna nävar kom det som en fullständig överraskning.
”Vi levde kanske för länge i illusionen att gårdagens kamp var glömd för länge sedan”, säger han. ”Vi levde i vår egen lilla vita värld”. Våldsutbrottet, som provocerades av Mugabe, har fått Tatham att se verkligheten.
Två av hans kusiner lämnade Afrika för länge sedan, och de bor nu i Australien. Tatham tänker stanna ännu några år i Zambia, f d Nordrhodesia. Han har inga band till sina förfäders Europa. Tillbaka till Zimbabwe, kanske med en annan regering där? Aldrig i livet, svarar han.
För ögonblicket är det omöjligt att flytta tillbaka. ”Vi låter inga vita farmare komma tillbaka”, säger Zimbabwes landreformminister Didymus Mutasa. ”Detta land tillhör oss svarta, och vi kommer aldrig att lämna tillbaka det”.

Skadligt beroende?

Om de många hundra miljarderna biståndsdollar bara lämnar försumbara spår, och om varje systemskifte bara leder in i en återvändsgränd, och om de flesta samhällsplaner går i stöpet, vad finns det då för hjälp åt den hjälplösa världsdelen?
Ingen talar längre om den omfattande industrialisering, som var det stora hoppet under de första åren av självständighet. Ingen talar heller om motsatsen, de många lokala småprojekten.
Under 1900-talets sista decennier minskade det bilaterala biståndet till Afrika från 28,6 miljarder dollar till 16,4 miljarder dollar per år.
Först i början av 2000-talet intog Afrika åter en plats i västmakternas dåliga samvete. Det saknades inte radikala förslag, bl a ett krav på att all utvecklingshjälp skulle avbrytas helt och hållet. Jürgen Wolff, som är expert på ulandssamhällen, är övertygad om att biståndet inte har hjälpt någon i Afrika ”utom den lilla, korrumperade och ineffektiva statseliten”. Biståndspengar har, enligt Wolff, finansierat dålig politik och därmed hjälpt inkompetenta makthavare att behålla makten. ”Nödvändiga reformer har inte genomförts, ekonomiska initiativ har bromsats och följden är ett växande beroende av den rika världens allmosor.
Statsvetarna Stephen Krassner, James Feron och David Laitin vid Stanford i Kalifornien har föreslagit att man skall ställa delar av Afrika under FN-förvaltning. De kallar förslaget för ”postmodern imperialism”. Det som har fungerat i Kosovo och Östtimor borde, enligt dem, passa bra för en världsdel som efter 50 år i frihet inte har lyckats komma på fötter.
Den amerikanska regeringen tar sådana förslag på allvar. I Vita huset finns en stab för ”återuppbyggnad och stabilisering”, som har framställt fullständiga handlingsplaner för saneringen av 25 krisländer. Tanken är att internationella samfundet skall lägga beslag på suveräniteten över stater, som har visat sig inkompetenta att sköta sina inre angelägenheter. Även ekonomiprofessorn William Easterly, författare till boken ”Vi räddar världen till döds”, tror att kontroversiella åtgärder som dessa kan vara ”en första insats för att sätta punkt för den globala fattigdomen”.

Vem räddar Afrika?

Afrikas räddning måste emellertid – i slutänden – komma från Afrika. Afrikas stora män har lett sina länder i fördärvet, och hungern efter makt och rikedomar till varje pris är det som har drivit dem. 40 procent av afrikanernas privata förmögenhet finns i utländska konton, enligt Världsbankens beräkningar.
Good governance är botemedlet, säger alla hela tiden. Good governance, gott styre, är ett koncept som Världsbanken hittade på när den grunnade över ”det förlorade decenniet”, som 1980-talet kallas. Det var en tid när Afrika gick bakåt på flera områden.
Good governance inkluderar öppenhet, ansvar, effektivitet, demokratisk beslutsprocess och, framför allt, rättsstatliga principer. Utan bevisligt good governance skulle det inte bli några biståndspengar, varnade givarländerna.
Den tyska förbundskanslern, Angela Merkel, kommer att göra good governance till centralt tema på G8-mötet i Heiligendamm i juni.
Därmed hamnar Afrika än en gång i fokus.

Fly i tid

På plats i Kapprovinsen kan en bonde som Daan Roux bara skratta bittert åt gott styre. Han ägde en gång 4 300 hektar saffransgul savann mellan Pietersburg, som numera heter Polokwane, och Phalaborwa. Där betade mellan torra törnbuskar och elefantgräs ett par hundra nötdjur och tusentals vilda djur. ”Det var vårt lilla paradis”, säger Roux.
Förr odlade Roux även grönsaker, men lönekostnaderna blev för höga och odlingen blev olönsam. Roux satsade då på jaktturism. Det fanns tillräckligt många rika i USA, Europa, Arabemiraten och Fjärran östern som ville jaga antilop och buffel i Sydafrika. ”Affärerna gick riktigt bra”, berättar Roux, som hade 24 anställda på jaktfarmen.
Men nu måste Daan Roux flytta. Han lastar flyttkartonger, möbler och andra ägodelar på sin pickup. Han väntar bara på att den sista avbetalningen på hans djur skall komma in, sedan åker han iväg med sin familj.
Orsaken är att andra gör anspråk på Rouxs farm. För hundra år sedan påstås hans förfäder ha stulit marken från en inhemsk stam. Om Roux tar strid för farmen kommer fallet oundvikligen att hamna i domstol, och det orkar Roux inte med.
”Jag föddes här, och jag har bott här i hela mitt liv”, säger han, ”men nu är vår tid här slut”.
Rouxs förfäder var hugenotter, som landsteg på Kap 1688 efter att ha flytt undan Frankrikes katoliker. Sedan drev britterna familjen norrut, och senare flydde de från zulufolket. Nu är det ANC som förföljer familjen Roux.
”Det är klart att det är svårt att lämna hembygden”, erkänner Roux, som nästan knuffas omkull när dottern Mart-Marie slänger en säck med kläder på lastbilsflaket.
”Pappa har alltid sagt att om man måste fly, då skall man göra det i god tid”, påpekar dottern.
THILO THIELKE och ERICH WIEDEMANN
Accra och Pretoria
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel