Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
HANS-JÜRGEN SCHLAMP
Baku
Den store, mörkhårige mannen betraktar lite dystert
den lilla, blonda kvinnan på andra sidan konferensbordet.
Hon pratar med honom, beskyller honom för att inte respektera
de mänskliga rättigheterna och säger att han måste
se till att de kommande valen blir mer rättvisa än de
förra. Hon konstaterar också att det är hög
tid att pressen får större frihet i hans land. I slutet
av sin monolog blir hon lite mer försonlig och berömmer
en del av framstegen i hans land – ”men det borde gå
lite fortare”, säger hon till slut.
Elmar Mammadjarov försöker att inte visa sin ilska.
Han är utrikesminister i det olje- och gasrika landet Azerbajdzjan,
som ligger vid Kaspiska havet norr om Iran. Normalt får
ingen tala till honom i den tonen, på sin höjd hans
chef, presidenten. Men Mammadjarov behärskar sig, därför
att den blonda kvinnan är viktig för Azerbajdzjan, som
förr var en sovjetrepublik.
Den frispråkiga gästen är ingen mindre än
österrikiskan Benita Ferrero-Waldner, som är EU-kommissionär
för utrikes relationer och omvärldspolitik. Hon besöker
regelbundet EUs grannländer, från Marocko, Egypten
och Jordanien, Israel eller Ukraina ända bort till de kaukasiska
republikerna Armenien, Georgien och Azerbajdzjan. Hon kräver
mera demokrati och lovar i gengäld ”stabilitet, säkerhet
och välstånd”.
Europeiska unionen har satsat sammanlagt drygt åtta miljarder
euro i grannländerna, och ytterligare tolv miljarder har
utlovats för de kommande sex åren. Resultatet av denna
generositet ska enligt Ferrero Waldners förhoppningar bli
en ekonomiskt och politiskt blomstrande ring runt EU. När
denna ”ring av goda vänner” har bildats blir det
lättare att hålla både terrorister och oönskade
invandrare på avstånd.
Den goda idén har naturligtvis en hake. De flesta av EUs
grannländer nöjer sig inte med stabilitet och välstånd,
utan de vill helst bli fullvärdiga medlemmar i unionen.
Staterna längst österut hyser välgrundade förhoppningar,
eftersom polacker, britter och balter gärna vill utvidga
EU ända bort till Kaspiska havet. Därför kommer
nästa utvidgning också att ske österut, även
om ingen säger det högt.
”Nej, nej”, dementerar den österrikiska EU-kommissionären,
”det finns inga medlemskapsplaner för länderna
i periferin”. Vänskapen med grannländerna sträcker
sig bara till ”medlemskapets gräns”, absolut inte
över den. Hon medger att detta innebär en svår
balansgång.
Och det är så sant som det är sagt, och denna
balansgång aktualiserar på nytt den gamla frågan
om var Europa egentligen upphör. Hör Georgien till Europa?
Och hur är det med Marocko och Israel, och vi ska inte glömma
Ukraina?
Med vart och ett av de tolv länderna i EUs grannskapsprogram
har Ferrero-Waldner och hennes lag utarbetat en speciell handlingsplan.
Inom områden, som länderna själva definierar,
hjälper EU till med expertis och finansiering. Det kan gälla
transportsektorn, yrkesutbildningar, energiförsörjning,
utbildning av tullare, gränsvakter eller domare eller helt
enkelt hjälp till nödlidande. Därtill kommer upplysning
om demokrati och rättigheter, vilket var det som Elmar Mammadjarov
i Baku fick erfara.
Benita Ferrero-Waldner ger sig inte utan fortsätter sin upplysningskampanj
under kvällens middag: När kommer de tre fängslade
journalisterna att friges? Varför gör regeringen i Azerbajdzjan
så lite för att förbättra relationerna med
Moskva?
”Tja”, svarar Mammadjarov, ”journalisterna måste
först skriva ett yrkande, som i sin tur skall prövas
av en domare”. Och bättre relationer med ryssarna skulle
han också gärna ha, men Azerbajdzjan tänker verkligen
inte krypa till korset. Hans land har ju faktiskt fått det
officiella betyget ”regional, medelstor makt med gott uppträdande”.
Skillnaden mellan förr och nu är markant under rusningstid
i huvudstaden Baku: köer överallt, rostiga gamla lastbilar
från sovjettiden trängs med blankpolerade limousiner.
Den ekonomiska tillväxten uppgick till 25 procent 2007 tack
vare rikliga tillgångar på naturgas och olja. Klyftan
mellan rika och fattiga har vidgats drastiskt, och utanför
Armani- och Escadabutikernas skylfönster står tiggare.
Det finns också ett EU-dokument som vittnar om de ekonomiska
framstegen i Azerbajdzjan. Detta dokument pekar emellertid också
på ”ihållande svårigheter” så
fort det handlar om demokrati, pressfrihet och mänskliga
rättigheter.
Detsamma gäller för grannländerna Georgien och
Armenien. Ferrero-Waldner klagar ständigt på bristerna
där också. I detta sammanhang har hon nytta av en egenskap
som ofta klandras på hemmaplan: påstridigheten. ”Hon
är enormt envis”, klagar till och med hennes egna partikamrater
hemma i Wien. Den förre tyske utrikesministern, Joschka Fischer,
brukade kalla henne Madame Tutu, på grund av hennes ofta
färgglada dräkter.
I Kaukasien tampas hon med ingrodda nationalister. Det som talesmannen
för en EU-finansierad människorättsorganisation
har att berätta om Armenien kunde lika gärna gälla
Georgien: ”Den politiska ledningen är extremt korrumperad,
här saknas oberoende rättsväsen och en fri press,
och valen är lika styrda som i dåvarande Sovjetunionen”.
Det där är bara ”skräckhistorier”, hävdar
Vladimir Gurgenidze, Georgiens premiärminister. Han talar
engelska med amerikansk accent och säger ”Hi everybody”
när han hälsar. Visst finns det ett och annat som kan
bli bättre, erkänner han, och det är just därför
som hans land behöver Bryssels stöd.
”I själ och hjärta är vi Europa. Vi vill ha
frihandel med EU och lättnader i visumkraven och på
sikt bli medlemmar i EU”.
Mycket snart kommer Georgien att bli medlem i Nato, enligt
Gurgenidze, om inte förr så när en demokrat tar
plats i Vita huset. Georgiska soldater gör redan tjänst
i Irak och Afghanistan. ”Amerikanerna accepterar detta”,
påpekar premiärministern lite självbelåtet
och tittar uppfordrande på Benita Ferrero-Waldner. ”Det
är bra att ha vänner”, tillägger han.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel
