Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
Gordon Brown hade en bra vecka, och
det behövde han. När han återkom till jobbet efter
påsklovet blåste det storm runt hans kandidatur till
posten som Labourpartiets ordförande. Molnen har inte skingrats
helt och hållet ännu, men det har onekligen ljusnat.
Brown har den senaste tiden ställts inför flera prövningar.
En ny opinionsmätning avslöjade ännu en gång
att de konservativas ledning över Labour ökar varje
gång som det antyds att Brown kommer att leda regeringspartiet.
Mätningar fortsätter att visa att Labour hotas av ett
rejält bakslag i Skottland, som är Browns politiska
bakgård, i de kommande regionala parlamentsvalen där.
Browns fiender i Labourpartiet kommer att lägga skulden för
Labours förlust i Skottland på honom.
I förra veckan stod det också att räntorna nästan
säkert kommer att stiga, förmodligen med en halv procent
i höst. Farhågorna om stigande räntor undergräver
Browns rykte som skicklig ekonom och minskar den blygsamma reallöneökningen
hos majoriteten av brittiska hushåll.
Dessa bekymmer tycks dock inte ha skadat Brownkampanjen nämnvärt.
Faktum är att det finns fyra orsaker till att Browns ställning
verkar starkare än på länge. För det första
imponerade han i förra veckans parlamentsdebatt om beslutet
1997 att slopa pensionsfondernas skattekredit på fem miljarder
pund per år. Förra veckans debatt var mycket viktigt
i Westminster, eftersom det visade Labours ledamöter att
Brown har förmåga att dominera underhuset under premiärministerns
frågestund.
För det andra tycktes David Miliband antyda att han inte
tänker utmana Brown. Miljöminister Miliband är
fortfarande den ende potentielle rival som oroar Browns läger.
För det tredje misslyckades toryledaren David Cameron i sitt
försök att enas med liberaldemokraterna om att gemensamt
stödja Greg Dyke i borgmästarvalet i London. Detta var
en påminnelse till Labours ledamöter i parlamentet
om att Cameron inte är oövervinnlig. Många konservativa
undrar vad Cameron tänkte på när han försökte
adoptera en ombytlig person som Dyke i partiet.
För det fjärde avlöpte Browns möte med president
George Bush för ett par veckor sedan mycket väl. Det
förstärkte intrycket av att det internationella samfundet
ser Brown som Blairs självklare efterträdare. Mötet
var tillräckligt improviserat (så framställdes
det i alla fall) för att avvärja misstankar om att Brown
planerar att vara lika lojal mot Bush som Blair.
Finns det några hot mot Brown? För ögonblicket
är det svårt att se något, som skulle kunna hindra
honom från att bli Storbritanniens näste premiärminister.
Det anses fortfarande allmänt att den ende som möjligen
skulle kunna utmana honom med framgång är Charles Clarke,
men denne f d inrikesminister har små chanser att vinna
stöd från de 45 Labourparlamentariker som krävs
för en formell utmaning.
En annan risk är emellertid att Brown ändå, för
formens skull, måste driva en sex veckor lång kampanj.
Och även om ingen tungviktare inom Labour utmanar honom så
kommer medierna att göra det.
Det verkar som om Brown verkligen förbereder sig för
en intensiv kampanj. Han kommer att publicera ett personligt manifest
strax efter Blairs avgång. Han kommer att närvara vid
minst fem kampanjmöten, ett per vecka, från mitten
av maj till i slutet av juni.
Även om ingen seriös rival anmäler sig kommer
Brown att vara extremt hårt bevakad av medierna. Det handlar
ju inte bara om en ny premiärminister, utan det finns också
en genuin oro för Browns många okända sidor. Ingen
vet vad han tänker om Iran eller hur han kommer att uppträda
i rollen som regeringschef.
Ingen tvivlar om att Brown kommer att flytta in i Downing Street
nr. 10 i början av juli. Det han måste göra nu
är att under tiden fram till dess ge allmänheten lite
bättre information om vem han är och vad han tänker
göra.
JAMES BLITZ
London
© 2007 TEMPUS/Financial Times