Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
JOHN F BURNS
London
På kvällen 19 mars 2003 var vi en liten grupp västerländska
journalister som hade biljetter till de bästa platserna på
parkett till den stora händelsen i Bagdad: början på
amerikanernas bombkrig mot strategiska mål i den irakiska
huvudstaden. Vi hade brutit oss in genom en förseglad dörr
ovanför en nödutgångstrappa, som ledde till taket
på hotell Palestine, varifrån man hade en strålande
utsikt över Saddam Husseins kommandocentral på andra
sidan Tigrisfloden.
Bombkriget hade satt i gång 16 timmar tidigare, när
president George Bush beordrade två BI-flygplan att attackera
Dora Farms-komplexet i södra Bagdad i en gryningsräd,
som syftade till att döda Saddam och avsluta kriget innan
det ens hade börjat. Anfallet tog alla på sängen,
inklusive Saddam, som ändå lyckades överleva på
något sätt. Men när kvällen kom var staden
beredd.
BBC rapporterade att bombflygplan av typ B-52 hade lyft från
en bas i England tidigt på eftermiddagen, och vi visste
flygtiden och kunde räkna ut att de skulle vara över
Bagdad vid niotiden på kvällen.
Exakt klockan nio, inte några sekunder före eller efter,
träffade den första kryssningsmissilen det stora, bunkerliknande
presidentkomplex i det som senare skulle ligga i Gröna zonen
under amerikanernas ockupation. I 40 minuter, som följdes
av en paus, och sedan ytterligare 40 minuter regnade det bomber
och missiler över palats, militära anläggningar
och underrättelsebyggnader, d v s över hjärtat
av Saddams tyranni.
Irakier, som längtade efter att befrias från Saddam,
kallade det helt enkelt för ”luftshowen”.
På hotelltaket befann sig erfarna västerländska
korrespondenter, män och kvinnor som hade opartiskheten som
rättesnöre. Vi fruktade att bombkriget skulle beröva
Iraks hemliga poliser deras sista anledning att skona oss, eftersom
våra irakiska ”kontakter” hade varnat oss för
att det enda som skyddade oss de där sista dagarna var regimens
oro för att attacker mot västerländska reportrar
skulle påskynda kriget.
Att demonstrera opartiskhet när den första missilen
hade slagit ned krävde personlig och professionell styrka,
eftersom det inte var säkert att vi skulle överleva
tills Saddams regim hade störtats.
Men från första bomben var stämningen på
taket inte kallt avvaktande eller ens så försiktig,
som den kunde ha varit om vi hade övervägt de långsiktiga
följderna av det vi såg. Det berodde nog åtminstone
delvis på skådespelet - en överraskande, överväldigande
maktdemonstration, som mest påminde om Guds vrede, inte
människans, och som väckte ett slags förundrad
bävan.
Men den starkaste känslan, som verkar surrealistisk nu med
facit i handen, var övertygelsen om att början på
slutet för Saddam Husseins ondska betydde att lidandet för
miljontals vanliga irakier snart skulle vara över.
Missilerna och bomberna verkade för många amerikaner,
som såg anfallen live på tv, vara lämplig vedergällning
mot en hänsynslös diktator och den medeltida misär
han hade påtvingat Iraks folk.
Tidigt en morgon begav jag mig till de alltjämt rykande ruinerna
av Bagdads centrala telecentral, där jag mötte patienter
från Iraks största hjärtsjukhus, som låg
ett femtiotal meter därifrån på andra sidan en
smal gata. Patienterna var inte sårade utan gick omkring
i trädgården iklädda pyjamas.
Men det dröjde förstås inte särskilt länge
förrän händelserna i Irak gav alla anledning att
fundera på det som hade hänt. 9 april tågade
marinsoldaterna in i Bagdad och lyckades med hjälp av en
stridsvagn hjälpa folkmassan att välta Saddamstatyn
på Firdostorget.
Amerikanska soldater stod vid sidan om när grupper började
plundra butiker och härja i palats och regeringsbyggnader,
museer och sjukhus.
Senare samma dag upptäckte jag att oljeministeriet var den
enda byggnad, som de amerikanska marinsoldaterna hade beordrats
att skydda.
Många amerikaner som blickar tillbaka anser att amerikanerna
började förlora kriget vid just denna tidpunkt. Det
var i alla fall det första allvarliga misstaget av många:
bl a misslyckandet med att hitta massförstörelsevapen,
som var den primära orsaken till kriget; frånvaron
av en plan för tiden efter Bagdads fall; upplösningen
av den irakiska armén, som ledde till att man miste stridsdugliga
soldater som hade kunnat sättas in mot det uppror, som började
bara tio dagar efter de amerikanska styrkornas inträde i
Bagdad; och avsaknaden av en effektiv, amerikansk strategi för
att bekämpa upproret.
Förutom ovan nämnda misstag fanns det tillfällen när USAs intentioner undergrävdes och motarbetades av de amerikanska soldaterna på mer enskild nivå med övergrepp mot och tortyr av irakiska fångar på Abu Ghraibfängelset, med massakern på 24 civila i Haditha och med våldtäkten och mordet på en 14-årig flicka i Mahmudiya plus mordet på ytterligare tre medlemmar av hennes familj. I rättegångarna om dessa fall har det kommit fram fakta, som inte har lämnat någon oberörd och som har undergrävt den beundran, som många hyste för de amerikanska soldaterna. Marinoffensiven, som återerövrade Falluja från militanta islamister i november 2004, har också fördömts, eftersom staden i praktiken jämnades med marken utan att detta ledde till mer än tillfälligt minskad intensitet i kriget.
Nu på femårsdagen är konfliktens tunga efterbörd
en reprimand till dem, som hoppades att priset för att störta
Saddam skulle vara överkomligt. 2003 var det bara de allra
största skeptikerna som gissade att Amerika skulle ha fler
än 160 000 soldater i Irak fem år efter invasionen,
att tiotusentals irakier och nästan 4 000 amerikanska soldater
skulle ha dött eller att USAs kostnader i pengar skulle stiga
till drygt 650 miljarder dollar under 2008 och kanske till två
biljoner dollar om amerikanerna stannar i ytterligare fem år.
Dessutom finns det en miljon eller fler irakier som lever i landsflykt
i arabiska grannländer, och på gatorna i Iraks städer
härskar elände och rädsla.
Vi som såg kriget från parkett har mer personliga
missräkningar. De gjorde sig påminda om och om under
åren från invasionen och tills jag lämnade Bagdad
förra sommaren efter fem års uppdrag.
Det värsta är när kriget och dess orsaker övergår
från att vara avlägsna och politiska till att bli intensivt
personliga och väcka en förfärlig känsla av
att ingenting, eller nästan ingenting, rättfärdigar
krigets sår och lidande.
Det finns scener som aldrig bleknar: synen av amerikanska soldater
som läggs i liksäckar inför resan hem. En sådan
scen väcker omedelbar insikt om att livet för intet
ont anande familjer tusentals kilometer bort har krossats. Outplånliga
är också bilderna av platser efter självmordsattacker:
lemlästade lik och gråtande anhöriga etsar sig
fast i hjärnan.
Förr eller senare kommer de som startade kriget att dömas
av historien på samma sätt som de kommer att ta åt
sig äran om Amerika till slut lyckas dra sig ur med hedern
i behåll och utan att förstöra allt det som skulle
räddas i Irak.
Många journalister kommer kanske också att vilja göra
avbön. Vi må ha beskrivit hemskheterna i Saddams Irak
under upptakten till kriget, med tortyrkammare och massgravar,
men vi måste också erkänna att vi var mindre
effektiva när det gällde att gräva under terrorns
pansarsköld och berätta om andra sidor av Iraks kultur
och historia, sidor som kom att påverka USAs planer på
att bygga en demokrati av västerländsk typ eller åtminstone
grunden till ett civilt samhälle.
Det var inte lätt att göra den sortens djuplodande reportage,
eftersom Saddams ögon och öron registrerade varenda
rörelse hos utländska reportrar.
Men tack vare utförlig rapportering efter invasionen vet
amerikanerna numera att irakierna var djupt traumatiserade av
Iraks brutalitet, och att rädsla och misstroende hade förgiftat
dem. Amerikanerna känner också i detalj till, tack
vare rättegångarna mot Saddam och hans medarbetare,
hur det maskineri fungerade som förde offren till tortyrkammare
och massgravar.
De känner också till att det finns djupa motsättningar
mellan olika etniska grupper, religiösa sekter och stammar,
motsättningar som kamouflerades under ett kvartssekel av
totalitärt styre.
Dessa faktorer har i lika hög grad som de amerikanska
misstagen medverkat till situationen i Irak. Rätt bedömda
kommer de kanske med tiden att väcka tvivel på klokheten
i att ingripa i Irak. Säkert verkar emellertid att de, som
gavs uppdraget att utföra uppdraget i Irak, redan från
början hade oddsen emot sig. Irak 2003 kan knappast ha varit
sämre förberett för demokrati än vad det var,
eftersom demokrati kräver åtminstone ett visst mått
av folkligt stöd och förtroende.
Den krassa verkligheten är att många irakier, åtminstone
i höjd med de två valen 2005, inte var särskilt
angelägna om demokrati i västerländsk mening. Detta
kände man inte till. Att promenera på Bagdads gator
en valdag, speciellt i anknytning till decembervalet som ledde
till den nu styrande shiaregeringen, var inspirerande. Eftersom
tolv miljoner människor, 75 procent av valmanskåren,
deltog i valet var det inte så konstigt att Bush trodde
att irakierna hade anammat den amerikanska visionen.
Men i verkligheten röstade majoriteten inte på demokrati
utan på en permanent överflyttning av makten från
den sunnitiska minoritet, som hade styrt Irak i århundraden,
till en otålig och djupt kränkt, för att inte
säga hämndlysten, shiitisk majoritet.
Det som har hänt sedan dess var förutsägbart. I
nästan två år har de religiösa, shiitiska
partier, som vann i december 2005, klamrat sig fast vid makten,
och de sunnitiska partierna, som ännu inte accepterar shiiternas
styre, har manövrerat på ett sätt som syftar till
att åtminstone hålla möjligheten öppen för
ett återupprättat sunnistyre. Ingenting har med andra
ord lösts.
Ingen av de punkter, som ansågs nödvändig för
att åstadkomma ”försoning”, har angripits,
inte ens den känsliga frågan om hur oljeintäkterna
ska fördelas.
Amerikanerna hoppas att irakierna till slut tröttnar på
våldet som andra folk har gjort, exempelvis libaneserna
efter 15 års inbördeskrig. Dessa förhoppningar
har stärkts av det faktum att våldet har minskat det
senaste året, vilket kan kopplas till förstärkt
amerikanskt engagemang och nytt samarbete med några f d
militanta grupper, både sunnitiska och shiamuslimska.
Dessa förhoppningar delas av många irakier. Opinionsmätningar,
inklusive undersökningar beordrade av amerikanerna, antyder
sedan länge att en majoritet av irakierna vill att de amerikanska
styrkorna ska dra sig tillbaka, men en annan läxa från
åren med Saddam är att alla försök att mäta
den irakiska opinionen förvrängs av rädsla och
trakasserier.
De flesta irakier säger det, som de tror att undersökare
och reportrar vill höra, vilket kanske inte stämmer
med vad de tycker egentligen. Min egen erfarenhet är att
irakier, som känner sig trygga nog för att vara uppriktiga,
faktiskt önskar att de amerikanska soldaterna ska stanna
kvar tills stabilitet råder.
Detta är något som många krigsmotståndare
i USA har svårt att acceptera. Det ger heller inte krigsanhängarna
någon anledning att slå sig för bröstet.
Det vore nämligen underligt om irakierna inte krävde
åtminstone stabilitet efter att ha betalat ett så
högt pris i människoliv och materiell förstörelse.
Allt irakierna vill ha av Amerika är en återgång
till något som de hade under Saddam, stabilitet.
För Amerika är detta nedslående framtidsutsikter,
som varslar om att dröjer länge innan Irak slutar blöda.
© 2008 TEMPUS/The New York Times
