Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
FRÅGA: Du har just återkommit
efter fyra veckor i Bagdad där du hade uppdraget att ge råd
till general Petraeus, de amerikanska truppernas överbefälhavare
i Irak. Kommer du tillbaka med en känsla av att han har några
hållbara idéer för att komma till rätta
med situationen i Irak?
SVAR: Jag är mycket imponerad av generalens skicklighet.
Jag anser att han är mycket kapabel – har någon
möjlighet att göra det bästa av situationen så
är det han.
General Petraeus är känd för att vara en expert
på att slå tillbaka uppror. Faktum är att hela
administrationen tycks anse att detta skall vara i fokus. Du anser
däremot att det inte är lämpligt i Irak. Varför?
Ett klassiskt ideologiskt uppror är ett krig av idéer
där en subnationalistisk grupp utmanar de idéer efter
vilka landets regering styr. I denna sorts krig om idéer
kan man i princip vinna genom att ändra folks idéer.
Den klassiska strategin för att bekämpa revolter är
inriktad på att vinna hjärtan och sinnen. Man engagerar
sig i en process av politiska reformer där man introducerar
demokrati för att göra regeringens idéer legitima.
Man engagerar sig i kampanjer för hjälp till ekonomisk
utveckling. Och man utbildar inhemsk militär till att föra
kriget. Detta är just vad Bush-administrationen gjort i Irak.
Det kan vara på sin plats om problemet man försöker
lösa är en klassisk ideologisk revolt. Det finns ingen
sådan i Irak.
Hur är det då?
Det är ett inbördeskrig som inte utkämpas kring
en uppsättning idéer. Snarare handlar det om överlevnad
och egenintressen hos olika grupperingar inom den formella staten.
Sunniter slåss inte för en idé kring vad som
är bäst för alla irakier; de försöker
inte övertyga shiiter att en sunniledd regering skulle vara
bra för dem. De slåss för sunniternas egenintresse
mot shiiternas egenintresse – och vice versa. Eftersom det
inte är ett krig om idéer kan man inte förvänta
sig att vinna genom att förändra människors sinnen.
Det är ett krig om identitet. Identiteter kan inte förändras
på samma sätt som sinnen kan förändras.
Så den ofta åberopade syftet att vinna irakiernas
hjärtan och sinnen är fruktlöst?
Det kommer inte att lösa problemet. Det är inte samma
sak som att säga att vi inte skall hjälpa irakierna
ekonomiskt. Av moraliska skäl är vi skyldiga dem detta.
Var i denna ekvation kommer ”jihadisterna in” –
de som inte är irakier och faktiskt slåss för
idéer?
Det är en komplicerad konflikt. Vad beträffar al-Qaida
i Irak anser jag att de är ett symptom snarare än en
orsak. Om de irakiska sunniterna beslutade i morgon att al-Qaida
är motståndare till sunniter skulle de sluta att erbjuda
al-Qaida säkra hus, infrastruktur och finansiell support
som al-Qaida behöver.
Dina argument för att vi upplever ett inbördeskrig
mellan olika grupper skulle vara mer övertygande om det inte
funnits dussintals grupper som attackerar USAs manskap varje dag.
Hur går det ihop?
Sunniterna bekämpar koalitionen därför att de anser
att amerikanerna är lierade med shiiterna.
Menar du att det inte finns någon anti-ockupationskamp
i Irak?
Ja. Förbittringen över den amerikanska ockupationen
är mycket utbredd. Å andra sidan var sunniter de enda
som sköt ockupantsoldater under många, och de enda
platserna de sköt på var i blandade och sunnitiska
zoner i Irak. I norr där kurderna överväger och
i syd där shiiterna dominerar sköt ingen mot ockupanterna.
Sunniterna sköt inte ockupanter för att de är ockupanter
utan för att amerikanerna kunde möjliggöra, som
de befarade, ett shiitiskt förtryck.
Om vi antar att du har rätt i att USA inte skulle ha tagit
sig an Irak med en anti-revoltstrategi, vad skulle amerikanerna
göra då?
Regelboken för att avsluta ett inbördeskrig mellan olika
grupper har två delar. Den första är att förhandla
fram en maktfördelning mellan parterna som leder till ett
eldupphör. Den andra är att skicka in utomstående
för att övervaka överenskommelsen. Du kan inte
lita på inhemska militära styrkor eftersom folk inte
litar på varandra. Vi har haft problem med båda delarna.
Beträffande en maktfördelande kompromiss så är
problemet att insatserna från båda sidorna bokstavligen
är existentiella. De är rädda för att om den
andra sidan får kontroll över landet kan resultatet
bli folkmord. Regelboken talar om att avstå makt och kompromissa
med människor som man tror hotar dig med folkmord. Om man
kalkylerar fel och ger upp alltför mycket makt blir resultatet
utrotningskrig. Å andra sidan innebär vägran att
kompromissa en fortgående ständig blodsutgjutelse,
som inte alls är bra men mycket bättre än folkmord.
Så vi har ett recept för dödläget.
Kan utomstående innebära en hjälp att bryta
detta dödläge?
En kompromiss kan bara skapas av utomstående som använder
sig av tvingande maktmedel för att driva parterna mot en
uppgörelse som ingen av dem vill ha. Men vi har otillräckligt
med maktmedel. Den ekonomiska hjälpen är t ex inte i
närheten av att vara tillräcklig. Det finns bara två
scenarier: Ett är regional diplomati tillsammans med samtal
med alla Iraks grannländer med förhoppningen att de
har mer inflytande över sina skyddslingar i Irak än
vad vi har. Men det finns anledning att vara skeptisk. Det andra
är militär styrka. Vi har 160 000 tungt beväpnade
soldater i Irak. Det är inte tillräckligt för att
skapa fred i landet. Men det är tillräckligt för
att skapa kraftfulla morötter och visa sin makt, genom att
belöna irakiska fraktioner som vill gå med på
ett eldupphör och straffa dem som inte gör det. Om vi
börjar använda vår militära styrka på
ett selektivt omdömesgillt sätt så kan det hjälpa.
Vem skulle övervaka ett eldupphör. Uppenbarligen
är varken FN eller Arabförbundet särskilt angelägna
att träda in i Irak.
Den enda möjliga kandidaten är USAs militär. USA
är illa omtyckt av alla i Irak. Å andra sidan är
USA den enda parten i konflikten som inte riskerar att starta
ett folkmord. Om vi spelar våra kort väl ser jag inte
varför vi inte kunde spela denna roll. Det enda hindret är
den amerikanska väljarkåren. Båda sidor i den
amerikanska debatten menar att om vi bara gör sakerna rätt
kommer alla soldaterna hem snart. Och det är ansvarslöst.
Menar du att USA måste stanna i Irak för överskådlig
framtid?
Jag menar att om vi på allvar skall få framgångar
i Irak så är det enda sättet att få slut
på inbördeskriget att stanna kvar och övervaka.
Om man anser, som administrationen nu gör, att det är
fruktansvärt viktigt att lyckas i Irak men att vi skall ta
hem alla soldater så snart som det är genomfört,
garanterar man att allt man åstadkommit kommer att falla
inom en månad därefter.
Den amerikanska administrationen har sagt att om allt fungerar
så kommer dess styrkor att snart lämna över till
en vältrimmad irakisk armé.
Om man litar på den irakiska armén är det enda
man erbjuder en av de två grupperna casus belli (orsak till
krig). Sunniterna kommer att ta till vapen i samma ögonblick
som USA lämnar landet. Vi tror att den irakiska armén
är en neutral institution som försvarar alla irakier
på lika villkor. Sunniterna anser att det är en shiitisk
milis med soldater fullproppade med steroider.
Stephen D Biddle är en av de mest respekterade militärhistorikerna
i USA. Han är hedersmedlem i Rådet för utländska
relationer, undervisar på ett antal amerikanska universitet
och har givit ut massor av inflytelserika studier och essäer.
Sedan den 11 september 2001 har han specialiserat sig på
kriget mot terrorismen. Nyligen informerade han George Bush om
situationen i Bagdad och flög till Bagdad för att träffa
general David Petraeus i sökandet efter en möjlig lösning
för Irak. Han är också medlem i den amerikanska
akademin i Berlin
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel
YASSIN MUSHARBASH
Berlin
