Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
RÜDIGER FALKSOHN och ANDREAS LORENZ
Beijing
I Lhasa, Tibets gamla huvudstad med det världsberömda
Potalapalatset, där Dalai Lama egentligen har sitt säte,
har det brunnit igen. Det var den pyrande motståndsgnistan,
som än en gång berättade om en obändig vilja
att göra motstånd mot regimen långt borta i Beijing.
49 år efter det första stora upproret mot den kinesiska
ockupationsmakten brann butiker och bilar på nytt, och annars
fredligt sinnade munkar i orangefärgade kåpor viftade
hotfullt med käppar. Men det hördes skott också,
vilket intygades av utländska diplomater. Myndigheterna åsåg
nämligen inte revolten stillatigande. Tibet är nämligen
inget förhandlingsbart byte för den kinesiska regimen,
och den kinesiska stormakten låter sig inte imponeras av
300 modiga munkar, som leder ett protesttåg från Seraklostret
ut på gator och torg.
Många orsaker till missnöje
Kina ockuperar den autonoma regionen Tibet sedan 1951 och gör
anspråk på territoriet. Men trots ihärdigt förtryck
och systematisk införsel av etniska hankineser i Tibet finns
en ständig risk för att stabiliteten där ska rubbas.
De senaste omfattande oroligheterna inträffade 1989 och slogs
ned med brutalt våld. Många erinrar sig dessa dagar,
nu när rökmoln och tårgas fyller gatorna igen.
Munkarna kräver ett oavhängigt Tibet och frigivning
av trosfränder. Brutala metoder mot regimkritiker har fått
situationen att hetta till. Det var inte bara fromma munkar som
greps och religiösa ritualer som slogs ned utan också
upproriska ungdomar, som med vägparoller krävde att
Dalai Lama ska få komma tillbaka till Lhasa.
En annan källa till missnöje i Tibet är klostrens
”patriotiska utbildning”, som bl a innebär att
munkarna tvingas ta avstånd från Dalai Lama. Beijing
anser att tibetanernas landsflyktige, religiöse överhuvud
är ”en separatist och förrädare”. Detta
trots att Dalai Lama, som är tibetanernas gudomliga kung,
inte kräver fullständig självständighet för
Tibet utan nöjer sig med mera religiös och kulturell
autonomi.
Mera pengar till militären
För ett par veckor sedan kommenterade Dalai Lama händelserna
i Tibet och på andra platser som ”ett uttryck för
en ny frihetslängtan”. Vid det laget visste man inte
om bränderna i Lhasa skulle växa till en stor präriebrand.
Det talades om massakrer, om hundratals demonstranter, om dödade
men också om ett fyrsiffrigt antal soldater och arméenheter
som hade tagit kontroll över staden.
Beijing isolerade tre religiösa oroshärdar och beskrev
oroligheterna som belägg för att det är viktigare
än någonsin att föra en styrkepolitik både
inåt och utåt. Kinas regering önskar sig en slagkraftig
armé, som förmår klara av både interna
uppror inom de egna gränserna och kriser utanför.
I början av mars godkände Nationella folkkongressen,
pseudoparlamentet i Beijing, ett rejält pålägg
på försvarsbudgeten, som i år växer med
17,6 procent. De kommande tolv månaderna ska Folkets befrielsearmé
köpa nya raketer, pansarvagnar, bombflygplan och örlogsfartyg
för 418 miljarder yuan, vilket motsvarar ungefär 60
miljarder dollar. Samtidigt planeras utbildning av nya specialenheter,
som ska användas för att slå ned eventuella uppror.
Ändrad maktbalans
Den enorma budgeten motsvarar i och för sig bara omkring
en tiondel av vad USA använder. Men tillväxten speglar
ändå ett stort steg framåt, och upprustningen
klargör för inte minst tibetanerna att Beijing avser
att försvara sina intressen.
Utlandet kan under tiden spekulera om hur lång tid det tar
innan Beijing kan mäta sig med Washington, vilket sannolikt
är det långsiktiga målet. I tio år har
den kinesiska försvarsmakten vuxit betydligt snabbare än
den kinesiska ekonomin.
Grannländer som Japan, Vietnam och Sydkorea är naturligtvis
oroade, även om Kinas ledning försäkrar att landet
eftersträvar en fredlig utveckling och tillväxt och
i första hand satsar på högre löner till
försvarsmaktens anställda.
”Kinas aktuella kurs väcker många frågor”,
fastslår Pentagon i sin senaste rapport om Kinas militära
makt. Klart är emellertid att Kinas upprustning och modernisering
av militärmakten förändrar maktbalansen i Ostasien.
I regionen växer det fram en stark stat, som på sikt
kan erövra grannarna i krig, en stat som kan jämföras
med det militaristiska Tyskland eller det kejserliga Japan på
sin tid.
Kina vill bli som USA
Frågan är om Kina skämmer bort armén, därför
att regimen har mål, som ligger utanför landets gränser.
Är Kinas oresonliga och oeftergivliga hållning gentemot
Tibet kännetecknande för politiken i en aggressiv stat,
som stödde de Röda khmererna i Kambodja, attackerade
det socialistiska Vietnam och utkämpade ett gränskrig
mot Indien?
Så mycket är i alla fall säkert: Folkrepubliken
med sina 1,3 miljarder invånare har de senaste åren
inte bara blivit världens fjärde största ekonomi
utan också en formidabel krigsmakt. ”Våra styrkor
marscherar solen till mötes!”, lyder den jublande propagandan.
Kina följer på sätt och vis Amerika i spåren.
Strategerna i Beijing har uppmärksamt studerat amerikanernas
blixtkrig 1991 mot den irakiska armén i Kuwait, och sedan
de amerikanska insatserna på Balkan och i Afghanistan samt
Irak. Överallt har den amerikanska krigsmakten varit överlägsen
med bombflyg, precisionsvapen och datorteknik.
Rymden nästa
Regeringen i Beijing satsar på armé, flygvapen och
flotta. Militären har visserligen krympts från 4,75
miljoner soldater (1981) till 2,3 miljoner, plus ca 660 000 medlemmar
i den väpnade folkpolisen och miliserna.
Det minskade antalet soldater betyder bara att militären
har blivit effektivare. Styrkorna ska bli ännu slagkraftigare
och bättre tekniskt rustade.
Generalerna och amiralerna i Beijing vet att det dröjer länge
innan de kan mäta sig med amerikanerna, men de vill åtminstone
vara så starka att ”ingen vågar köra med
oss”. I detta syfte har kineserna ett raketprogram, som av
amerikanerna betecknas som ”världens aktivaste”.
Det omfattar kryssningsmissiler av egen tillverkning samt luftvärnsraketer,
som kan avfyras på 1 500 kilometers avstånd mot fiendeflyg.
Strategerna kastar också lystna blickar mot rymden. Armén
planerar att tillsammans med civila forskningsinstitutioner skicka
en astronaut till månen före 2020.
I början av förra året förstörde en
kinesisk försvarsrobot en uttjänt vädersatellit,
vilket demonstrerade det kinesiska systemets kapacitet att skjuta
ned mål i jordnära omloppsbanor i rymden.
Alla vapenslagen rustas upp
Förr var det den kinesiska krigsmaktens uppgift att fungera
som ett slags skyddsmur runt fosterlandet, men nu skall den också
garantera säkerheten för råvarukällor och
transporter utanför gränserna. Flottan, som förfogar
över 59 ubåtar, opererar i både Stilla havet
och Indiska oceanen. I Malackasundet, där 80 procent av alla
kinesisk oljeimport passerar, skyddar kinesiska örlogsfartyg
tankbåtarna mot blockader och attacker.
Kinas viktigaste partner var förr Ryssland, där folkrepubliken
köpte flygplan, fartyg och robotar och även tillhörande
produktionslicenser. På senare tid har förhållandet
svalnat.
Ryssarna tvekar att sälja så mycket krigsmateriel till
en stark, potentiell motståndare. Kineserna föredrar
hur som helst att utveckla egna vapen numera, och några,
redan uppgjorda köp har lagts på is, därför
att man inte kunde enas om pris. Några nya beställningar
planeras inte.
Men de kinesiska stridskrafternas grundutrustning härstammar
alltjämt från grannen. Kinas flygvapen har anskaffat
omkring 285 ryska Sutjoi-27- och Sutjoi-30-stridsflygplan; och
fram till 2006 hade Kina betalat 26 miljarder dollar bara till
Ryssland. Numera monterar kineserna egna flygplan med rysk licens,
och de utvecklar också ett eget stridsflygplan, kallat Jian-10.
Ryssarna har också levererat jagare och tolv dieselubåtar.
De kinesiska varven tillverkar numera egna ubåtar, och två
stycken testades nyligen. Kinas kärnladdade raketer har en
räckvidd på 8 000 kilometer. Redan 2012 kommer dubbelt
så många ubåtar med röd flagga med fem
stjärnor att trafikera haven som ubåtar med stjärnbaneret.
Styrkedemonstration
Samtidigt kommer det allt tydligare tecken på att Kina är
i färd med att bygga hangarfartyg, d v s det mest övertygande
beviset för att man har med en stor sjömakt att göra.
Tekniker i den nordöstra hamnstaden Dalian håller på
att demontera det billigt införskaffade hangarfartyget Warjag,
som var en kvarleva från den upplösta Sovjetunionen.
Enligt en rapport i Hongkongtidningen Phoenix Weekly konkurrerar
ett antal varv om uppdraget att bygga ett ovanligt stort fartyg,
och i Pentagons rapport om Kinas krigsmakt står det att
Kina skulle kunna börja bygga fartyget inom två år
från det att de politiska ledarna har givit klartecken.
Redan idag dristar sig kineserna att utmana världens största
sjömakt, USA. I oktober 2006 gjorde en kinesisk ubåt
rivalen riktigt nervös genom att plötsligt dyka upp
i närheten av hangarfartyget Kitty Hawk utan att amerikanerna
hade märkt att ubåten närmade sig.
Det som för militärstrategen överste Chen Zhou
i Beijing bara var ”en tillfällighet” tolkades
av experterna som en varning till den amerikanska flottan: den
kan inte längre agera som om den ägde Stilla havet.
I slutet av förra året förbjöd Beijing utan
förklaring hangarfartyget Kitty Hawk att göra ett sedan
länge planerat flottbesök i Hongkong, vilket också
var ett utslag av kinesisk självsäkerhet.
Taiwans öde
Om kineserna lyckas hålla sjömakten USA i schack kan
detta bli utslagsgivande för vad som händer med Taiwan,
öriket i Sydkinesiska havet, som är av stort intresse
för Kinas politiker och militärer. Om Taiwan förklarar
sig självständigt hotar Beijing att anfalla.
Kinas artilleri har omkring tusen ballistiska raketer utmed kusten
som vetter mot Taiwan. Varje år utökas antalet med
drygt hundra. Beijings militärmakt, som på den internationella
scenen uppträder vänligt och bidrar med fredsbevarande
styrkor, har i verkligheten ”en stor knölpåk gömd
bakom ryggen”, tror statsvetaren och f d vice försvarsministern
i Taipei, Chong Pin-lin.
För att i största möjliga mån undvika civila
offer är raketerna riktade mot militära mål, vilket
ska övertyga taiwaneserna om att det vore bättre för
dem att tillhöra fastlandet. Statsvetaren Chong misstänker
att Kina kommer att ha mycket god kapacitet att attackera med
stor precision redan om ett par år, d v s från 2010.
Raketerna, som är riktade mot Taiwan, syftar också
till att hindra USA och Japan från att komma till Taiwans
undsättning. Nedslag nära amerikanska örlogsfartyg
ska visa att ”vi har kapacitet att förstöra även
hangarfartyg”, säger den f d befälhavaren för
Andra artillerikåren, Zhao Xijin.
Men Taiwan är inte den enda konflikten som får Kinas
generaler och amiraler att spela krigsspel. Beijing träter
med Japan om olje- och gasfyndigheter i Östkinesiska havet,
och med Malaysia, Vietnam, Taiwan och Filippinerna om Spratlyöarna,
som är en samling karga öar och rev i Sydkinesiska havet,
där man tror att det finns både olja och gas.
Lojalitet är A och O
Premiärminister Wen Jiabao tycker att uppståndelsen
med anledning av Kinas upprustning är överdriven. ”Om
man tar i beaktande att Kina har 1,3 miljarder människor,
ett territorium på 9,6 miljoner kvadratkilometer och 22
000 kilometer landgräns förefaller utgifterna måttliga
eller till och med mindre än i många andra länder”,
säger han.
Som ordförande i kommunistpartiets Centrala militärkommitté
är stats- och partichefen Hu Jintao också arméns
överbefälhavare. När han besöker militära
anläggningar uppträder han alltid i en traditionellt
olivgrön maokostym. Han brukar sitta och prata med soldaterna
och mata dem med propaganda och vänliga råd.
Det viktigaste för Hu är att soldaterna är absolut
lojala, speciellt när det gäller Taiwan eller, som nu,
Tibet. Hu vet hur viktigt det är för en världsmakt
i vardande att det råder lugn och ordning innanför
gränserna och att omvärlden hyser respekt.
De tibetanska munkarna ska därför inte inbilla sig att
de kan få över soldaterna på sin sida. Soldaterna
tvekade inte att skjuta mot folket 1989, vare sig i Lhasa eller
i Beijing på Himmelska fridens torg.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel
