Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
Ariel Sharon vaknar badande i svett
upp ur sin långa dvala och säger att han har haft en
förfärlig mardröm. ”Vad drömde du?”,
frågar medarbetarna. ”Jag drömde att vi var tillbaka
i Libanon”, svarar Sharon.
Detta bittra skämt, som cirkulerar sedan kriget mot Hizbollah
förra sommaren, pekar rakt på orsaken till premiärminister
Ehud Olmerts förstörda karriär. Libanon har i ett
kvartssekel varit slutet för alla israeliska politiker, som
har dristat sig att gå in i där.
En del, Menachem Begin till exempel, lyckades aldrig komma tillbaka.
Ehud Olmert riskerar att gå samma öde till mötes.
Ett regeringsutskott utfärdade för en tid sedan en
mycket kritisk preliminär analys av Olmerts ledarskap under
krigets första fem dagar. En slutrapport, som kommer någon
gång i sommar, kan mycket väl komma att uppmana premiärministern
att avgå. Hans utrikesminister, Tzipi Livni, har redan sagt
att han borde avgå.
En del politiker, Sharon t ex, lyckades ta sig stapplande ut från
Libanon och med tiden komma tillbaka – trots att det i hans
fall handlade om något som många betecknar som en
krigsförbrytelse, eftersom han inte hindrade eller stoppade
Israels allierade kristna libaneser från att massakrera
palestinska flyktingar.
När Sharon kom tillbaka hade hans impulsivitet trubbats av.
På sätt och vis var det mardrömmen i Libanon som
lärde Sharon tålamod, vilket i sin tur hjälpte
honom att bli en statsman i sin andra karriär.
Arbetarpartiets förre premiärminister, Ehud Barak,
hoppas för egen del på en liknande återupprättelse.
Det var Barak som plötsligt – och förgäves
- drog tillbaka den israeliska militären från Libanon
2000 i ett försök att sluta fred med först Syrien
och sedan palestinierna. Men tillbakadragandet var en unilateral
handling, och varken han eller hans efterträdare följde
upp med den vedergällning, som han hade hotat Hizbollah med
om det kränkte Israels gräns. Många israeler anser
att denna kombination gjorde förra sommarens krig oundvikligt.
”Libanon har skadat eller totalförstört den politiska
karriären för nästan alla israeliska politiker,
som har gått in i Libanon”, säger Chuck Freilich,
f d israelisk säkerhetsrådgivare och numera lärare
på Kennedy School vid Harvard. ”Orsaken finns inte
bara i Libanon utan också i de beslut som Israel har fattat
de senaste decennierna. Besluten har varit kortsiktiga och begränsade
till den allra närmaste framtiden. Det har saknats långsiktiga,
väl genomtänkta strategier”, säger Freilich.
Den stora frågan är om det finns någonting
som skulle kunna fungera när det gäller det mycket speciella
fallet Libanon, som är ett sekteristiskt lapptäcke till
stat utan vare sig stark centralregering eller stark armé.
Libanon har alltid styrts av religion och etnisk tillhörighet
och dominerats av externa stater som Syrien eller externt sponsrade
grupper som Hizbollah och, dessförinnan, Palestinska befrielseorganisationen,
PLO.
När Israel har försökt angripa sina fiender inne
i Libanon har det stött på problem som uppstår
när en konventionell stridsmakt kämpar mot en ickestatliga
aktörer, som söker skydd i en halvstat.
Mark Heller, som är forskningschef hos Institutet för
nationella säkerhetsstudier vid universitetet i Tel Aviv,
påpekar att staten Libanon aldrig har varit Israels fiende,
”utan bara scenen där fienden uppträder utan att
vara formellt anställd”.
1982 pressade dåvarande försvarsminister Ariel Sharon
premiärminister Begin till en fullskalig attack mot PLO och
Yassir Arafat för att de skulle fråntas möjligheten
att använda Libanon som utgångspunkt för attackerna
mot Israel. Kriget gick mycket bra för Israel till en början,
och Arafat tvingades smita iväg till Tunis. Men Sharon och
Israel föll i den klassiska fällan att tro att Libanon
skulle kunna omstruktureras enligt Israels önskemål.
Den handplockade kristne presidenten, Bashir Gemayel, mördades
nio dagar innan han skulle tillträda. De till en början
välkomnande shiiterna i södra Libanon revolterade sedan
mot ockupanterna, och Hizbollah tog kontroll med Irans hjälp.
Clinton Bailey, israelisk expert på beduinkulturen, var
vid denna tid israelisk underrättelseagent. Han berättar
nu att israelerna visste exakt var palestinierna hade sina vapen
– ”i den byggnaden, på den våningen, i det
skåpet etc”. Men israelerna anade inte att shiiterna
skulle vända sig emot dem.
Israels ockupation varade i 18 år, vilket vittnar om en
långvarig illusion om att projektet var möjligt om
bara libaneserna kunde befrias från påtryckningar
utifrån (Iran och Syrien) så att de kunde agera i
eget bästa intresse. Det hände förstås aldrig.
Det som gjorde Olmerts krig förra sommaren så förvånande
var att han trots sin långa lärlingstid hos Sharon
hade fallit för alla felaktiga antaganden om Libanon. Han
hoppades kunna krossa Hizbollah genom att vända Fouad Sinioras
regering mot gruppen. Men Israels beslut att bomba överallt
i Libanon, inte bara Hizbollahmål i söder, försvagade
i stället Siniora.
De flesta israeler tror inte att Sharon, vis av erfarenheten,
skulle ha gått in i Libanon som Olmert gjorde. Han skulle
ha svarat ”men försiktigare och vid en tidpunkt som
han själv hade valt och på ett sätt som hade skadat
Hizbollah, men inte den libanesiska regeringen”, säger
statsvetaren Shlomo Avineri vid Hebreiska universitetet. Sharon
brukade säga: ”När det gäller insatser över
gränsen mot Libanon så gör aldrig något
som inte måste göras”.
Den oerfarne, ouppmärksamme Olmert ”insåg inte
att han gav sig in i ett riktigt krig”, säger Avineri.
Det undersökande utskottet konstaterade i sin rapport att
premiärministern hade ”bestämt sig snabbt trots
det faktum att det inte fanns någon detaljerad militär
plan, något som han inte heller bad om”.
Minst lika illa är rapportens konstaterande att ”hans
beslut fattades utan närmare undersökning av den komplicerade
situationen vid den libanesiska fronten eller av vilka andra militära,
politiska och diplomatiska alternativ som var tillgängliga”.
Den f d parlamentarikern och ministern Amnon Rubinstein, som numera
arbetar för en tankesmedja, säger helt enkelt: ”Libanon
är ett träsk; och därför är alla svar
så moddiga”.
Rubinstein anser att Olmert kritiseras med rätt, men han
hade å andra sidan, tillägger Rubinstein, inga bra
alternativ för att nå sina uttalade mål.
En annan expert, Shai Feldman, tror att det var lätt för
Olmert att förföras av argumentet att ”flyganfall
skulle räcka för att fixa jobbet”.
”Den tesen föll i god jord av goda skäl, eftersom
både den civila och den militära ledningen var traumatiserade
av Israels 18 år i Libanon. Det halvhjärtade kriget
förra sommaren var precis vad man kunde vänta sig efter
Israels tidigare erfarenheter i Libanon”, avslutar Feldman.
STEVEN ERLANGER
Jerusalem
© 2007 TEMPUS/International Herald Tribune
