Tempus 2007 v 22

Tidskriften

tidigare veckor:  19  20  21  22  23  24  25  26  27   28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51  2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21

Giftmordet förstärker Europas misstro

Den ryska ledningens cyniska inställning till lag och rättvisa yttrar sig bl a i att lagen används för att tysta kritiker och fängsla fiender.

Från den dag som den f d KGB-officeren Alexander Litvinenko dog i poloniumförgiftning i London i november i fjol behandlade de ryska myndigheterna utredningen om hans död som om det bara rörde sig om lite dålig PR. De avfärdade anklagelserna om rysk inblandning som nonsens påhittad av president Vladimir Putins fiender.
För några dagar sedan punkterade Storbritannien Rysslands strategi. Ett beslut av det brittiska riksåklagarämbetet att åtala en annan f d KGB-officer och begära honom utlämnad tvingade Ryssland att ta mordaffären på allvar och underkasta sig internationell lag.

Erfarenhetsmässigt brukar Ryssland inte klara sig särskilt bra i sådana sammanhang, och konsekvenserna kan bli mycket långtgående och ytterligare förstärka den politiska, diplomatiska och sociala klyftan mellan Ryssland och dess europeiska grannar.
I fall efter fall har Rysslands agerande befunnits bristfälligt enligt den internationella rättvisans måttstock. Resultatet är att själva konceptet lag och rättvisa har kommit att symbolisera mer långtgående farhågor om Putins sätt att bygga och använda makten och oron för att han återinför gamla vanor, som har vållat Europa stora bekymmer under årens lopp.
Den indirekta kritiken i ett antal internationella rättsfall har irriterat Kreml märkbart, och Moskvas defensiva hållning har, i sin tur, förstärkt besvikelsen hos dem i väst som en gång hoppades att Ryssland skulle resa sig ur den sovjetiska ruinhögen som en medlem med gott anseende i de demokratiska, rättstatliga nationernas klubb.

Under Putins sju år som president har det uppstått en cynism av sovjetisk typ mot lag och ordning. Det är en attityd enligt vilken rättvisa, liksom diplomati, bara är en rad politiska kalkyler garnerade med förstuckna mål i stället för ett objektivt sökande efter sanning, rättvisa och ansvarstagande.
Denna cynism har kännetecknat Putins presidentskap och gjort det möjligt för honom att konsolidera makten genom att med lagens hjälp försvaga medierna, marginalisera oppositionspartier och fängsla politiska motståndare. Nu används den för att anklaga Storbritannien att utnyttja sitt rättssystem i fallet Litvinenko på samma sätt som Ryssland använder sitt rättssystem, d v s för att manipulera lagen i politiskt syfte.
I förra veckan påstod Putin att kritiken mot Rysslands bristande respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer var ett försök från västs sida att tvinga Ryssland till eftergifter i flera internationella dispyter, från Iran och raketförsvar till Kosovos oberoende. ”Ett av målen är att göra Ryssland medgörligare i frågor, som inte har ett dugg med demokrati eller mänskliga rättigheter att göra”, sade Putin under ett besök i Luxemburg.

Detta är kärnan i det som väcker oro för utvecklingen i Ryssland hos många i väst. I stället för att anamma de gemensamma värderingar, som enade Europa efter Nazitysklands och Sovjetunionens totalitarism, betraktar Putin de som vapen, som syftar till att försvaga Ryssland.
Ta till exempel Europarådets domstol för mänskliga rättigheter i Strasbourg, som Moskva blev medlem i 1996. Domstolen har blivit en populär instans bland ryssar som söker rättvisa och upprättelse för övergrepp, mestadels från polisens eller militärens sida. 2006 anmälde ryska medborgare 10569 fall, d v s 22 procent av det totala antalet, till domstolen. Nästan hälften av fallen avvisades av domstolen, men den väckte åtal mot ryska myndigheter i 102 fall bara förra året.
Moskva döljer inte sitt missnöje. Det ryska parlamentet har vägrat att ratificera ett nytt fördrag, som syftar till att förenkla domstolens arbete, vilket blockerar andra förändringar som Ryssland godkände 2004 (innan Ryssland började förlora nästan alla fall i domstolen). I januari kritiserade Putin ”politiseringen av domstolens utlåtanden”.

I förra veckan stämde Litvinenkos änka, Marina, Ryssland för dess sätt att handlägga hennes mans död. Mordet var ett otäckt budskap till regimkritiska exilryssar i London och på andra platser om att exilen kanske inte skyddar dem mot vedergällning.
I fallet Litvinenko har Ryssland snabbt meddelat att det vägrar att lämna ut den misstänkte, Andrei Lugovoi (som har förnekat inblandning). Den ryska författningen förbjuder utlämning av medborgare, men Storbritannien har understrukit Rysslands internationella åtaganden, inklusive en konvention från 1957 om utlämning och en överenskommelse mellan åklagare från båda länderna (undertecknad bara några dagar före Litvinenkos död) att ”samarbeta på utlämningsområdet”.
Storbritanniens begäran om utlämning satte press på Ryssland, något som Putin avskyr. Politiker och statskontrollerade medier predikar sedan länge västfientlig nationalism. Kreml och det ryska åklagarämbetet understryker att Rysslands parallella utredning om fallet Litvinenko fortsätter. Denna utredning har emellertid från första början handlat mindre om Litvinenko än om exilryssar i London, som av många misstänks för att ha iscensatt förgiftningen för att misskreditera Moskva.

Rysslands problem är att få, varken hemma eller utomlands, litar på rättsväsendets opartiskhet. Ryska åklagare har upprepade gånger misslyckats med att övertala europeiska regeringar att gripa och utlämna misstänkta ryssar, som har flytt från Ryssland. Bland dem finns många av Litvinenkos kolleger och samarbetspartners, bl a oligarken Boris Berezovskij, som är statens fiende nr. 1, och Akhmed Zakajev, en tjetjensk separatistledare. De har eller har inte begått brott, men det råder ingen tvekan om att de skulle dömas skyldiga i Ryssland i vilket fall som helst.
Ole Solvang, ordförande för den ideella föreningen Stitching Russian Justice Initiative, som hjälper ryssar att anmäla klagomål till Europadomstolen i Strasbourg, säger att det finns stora problem i ryska domstolar och åklagarämbeten. ”Det finns fall där domare och åklagare försöker gissa vilket beslut som är det politiskt riktiga”.
Det är ganska symptomatiskt att en talesman för Ryska informationsbyrån, Vladimir Simonov, anade politiska motiv bakom Storbritanniens begäran om utlämning. Simonov tolkade Storbritanniens agerande som en politisk manöver från Tony Blairs sida inför överlämnandet av makten till Gordon Brown.
Han skrev: ”Det är troligt att premiärministern avsiktligt placerade sin efterträdare i en situation där han tvingas formulera sin politik gentemot Ryssland under press av ett akut tvisteämne mellan de båda länderna”.
De flesta britter inser att detta är struntprat.
PHILIPP HOY
Hannover, Tyskland
© 2007 TEMPUS/International Herald Tribune