Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
Inne i tältet skvallrade allt om att en typisk, modern
valkampanj var igång: folk viftade med flaggor, konfetti
låg i drivor på marken och nära podiet hängde
porträtt av president Bashar al-Assad. Men utanför tältet
stod den syriska verkligheten i skarp kontrast mot feststämningen
innanför: säkerhetsvakter stoppade alla som försöker
ta sig in, och reportrar hindrades från att rapportera om
mötet, som var ett av flera på olika ställen i
Syrien. Valmötena finansierades av en av landets mäktigaste
oligarker.
Den ganska lilla publiken antydde att det syriska folket misströstar
inför framtiden och att syrisk politik bara väcker apati.
För bara ett år sedan hade president Assad så
stora och många bekymmer att många syrier betvivlade
hans politiska överlevnad.
Hans militär hade tvingats ut ur Libanon, hans regering misstänktes
för inblandning i mordet på den förre libanesiske
premiärministern Rafik Hariri, och Bushs administration hade
infört sanktioner, som påverkade allt från det
syriska flygbolagets Boeingflotta till de syriska sjukhusens utrustning.
Krympande oljereserver varslade om ekonomisk kollaps och Europeiska
unionen förhalade undertecknandet av ett viktigt handelsavtal.
Men när Assad förberedde sig för ”omval”
till en andra mandatperiod i söndags hade han full kontroll.
Hans rivaler var isolerade, många av hans kritiker satt
i fängelse, och den internationella pressen hade lättat
betydligt.
Assad har konsoliderat makten hos sina närmast anhöriga
och belönat dem som har varit lojala. Han har fortsatt att
utnyttja Washingtons problem i regionen, och i Libanon tilltar
oroligheterna, som underblåses av Syrien.
”Syriens självförtroende är starkt nu”,
konstaterar Abdel Fattah Al-Awad, redaktör för den statliga
tidningen Al Thawra. ”Landet är övertygat om att
den hårda pressen har upphört. Vi vill erbjuda säkerhet
– det är vårt erbjudande. Amerikanerna erbjuder
Irak, vilket är detsamma som kaos”.
Assad blev president för sju år sedan på en
våg av optimism med löften om att förändra
och styra på ett annat sätt än hans hårdhänte
far Hafez hade gjort. Men nu när han står inför
sin andra mandatperiod efter en s k nationell folkomröstning
börjar han allt mer likna sin far.
För sju år sedan krävde oppositionella och politiker
förändring öppet, idag har många av dem hamnat
i fängelse för sina åsikter. Andra har dragit
sig tillbaka från det offentliga livet.
Få syrier vill ens bli intervjuade av rädsla för
vedergällningar.
Assad brukade förr tala om reformer och ekonomisk utveckling;
numera talar han om säkerhet och stabilitet. En liten grupp
affärsmän, som står honom nära, har tagit
kontrollen över större delen av Syriens ekonomi. En
del utländska investerare från Persiska viken, som
uppmuntrades att investera i Syrien, har fastnat i korrumperade
nätverk, som har förhalat deras projekt.
”2000 var Bashar en ung, fräsch ledare som förkroppsligade
löftet om förändring”, säger Emile Hokayem,
forskare vid The Henry L Stimson Center i Washington. ”Nu,
när han börjar sin andra period, har förtrycket
i Syrien ökat och regimen hårdnat. De ekonomiska reformerna
har stannat av. Syriens problem är minst lika akuta som för
sju år sedan”.
Assad har framför allt sökt bevisa för sina
landsmän att han är en överlevare liksom hans far,
som skapade stabilitet i Syrien med hjälp av Baathpartiet
men dominerade alla samhällssektorer via ett nätverk
av allestädes närvarande informatörer och den fruktade
hemliga polisen, Mukhabarat.
Den äldre Assad ledde en auktoritär regim i 32 år.
Regimen hjälpte inte bara till att sätta punkt för
inbördeskriget i Libanon utan den tog också kontroll
över Libanons politik och ekonomi.
”Vi brukade säga att Bashar inte var lika smart som
sin far”, säger en ansedd läkare i Damaskus som
av begripliga skäl vill vara anonym. ”Men nu är
det annorlunda. Jag misstrodde honom först, men han har blivit
en erfaren ledare nu”.
Assad fattade tre viktiga beslut, som alla visade sig riktiga,
enligt bedömare i Damaskus. Han chansade på att USAs
ockupation av Irak skulle misslyckas, delvis tack vare Syriens
export av militanta till Irak, och på att Syrien skulle
spela en viktig roll i varje försök att stabilisera
Irak.
Han fortsatte att stödja Hizbollah i Libanon, som efter att
ha överlevt kriget mot Israel förra sommaren, blev en
stark libanesisk styrka med kraft att undergräva USAs ambitioner
i Libanon och stärka Syriens ställning som ett land
som inte kan ignoreras. Minst lika viktigt var att han såg
till att ge Syrien en roll i eventuella arabisk-israeliska fredsförsök.
Syriens allians med Iran medförde också välbehövligt
ekonomiskt och politiskt stöd och gjorde Syrien till en viktig
länk till Iran. När brittiska marinsoldater i södra
Irak togs som gisslan av Iran för en tid sedan spelade Syrien
i en viktig roll i deras frigivning.
En del europeiska regeringar och, senare, amerikanska kongressdelegationer,
inklusive representanthusets talman Nancy Pelosi, besökte
Damaskus varmed den amerikanska isoleringspolitiken urholkades.
När utrikesminister Condoleezza Rice talade med sin syriske
kollega, Walid al Moallem, i samband med en konferens om Irak
i Sharm el-Sheikh i Egypten, var syrierna snabba med att utmåla
det halvtimmeslånga mötet som en strategisk seger.
Det fattades inga viktiga beslut, men det går inte att förneka
att mötet hade stort symboliskt värde.
”Den som försöker isolera Syrien isolerar i själva
verket sig själv från regionens frågor, eftersom
Syrien har en rättmätig roll att spela”, sade Assad
i ett tal till parlamentet nyligen. Bushadministrationens försök
att isolera Syrien har ”varit ett stort misslyckande”,
konstaterade Assad.
Den syriska regimens kritiker befarar att det stärkta
självförtroendet kommer att leda till ännu hårdare
förtryck och ökade befogenheter för den fruktade
säkerhetsapparaten. Efter att i flera år ha tolererat
en splittrad oppositionsrörelse började regeringen i
fjol att attackera oppositionella i hopp om att göra ett
antal ledande personer till varnande exempel.
För ett par veckor sedan dömde en domstol fyra oppositionella,
däribland den framstående syriske författaren
och kolumnisten Michel Kilo, till tre års fängelse
för ”spridning av falska nyheter, försvagande av
nationalkänslan och uppmaning till sekterism”. Kilo
greps efter att ha undertecknat den s k Beirut-Damaskusdeklarationen,
som uppmanar Syrien att respektera Libanons territoriella integritet.
Två andra aktivister, Suleiman Shummar och Khalil Hussein,
dömdes i sin frånvaro till tio års fängelse
för mot liknande brott.
Bara några dagar dessförinnan hade en annan domstol
dömt den syriske läkaren och oppositionsledaren Kamal
Labawani till 15 års fängelse för ”kommunikation
med främmande makt och uppmaning till denna att initiera
aggression mot Syrien”. Detta var efter Labawanis möte
med företrädare för Bushs regering i Washington.
Och i början av maj dömdes människorättsadvokaten
Anwar al Bunni till fem års fängelse, för ”spridning
av falska nyheter” om Syrien.
Dessa personer avtjänar straff vid sidan av ytterligare ca
3 000 politiska fångar i syriska fängelser.
Men regeringen kan ändå inte känna sig trygg.
Trots Syriens försök att blockera etableringen av en
FN-stödd tribunal i Libanon för att utreda bl a mordet
på premiärminister Hariri fortsätter arbetet med
domstolen. Syrierna befarar att tribunalen kommer att kalla in
ledande regeringsrepresentanter som vittnen eller, vilket vore
ännu värre, att någon högt uppsatt person
kommer att åtalas.
För snart två veckor sedan begärde Libanons premiärminister,
Fouad Siniora, att FNs säkerhetsråd skulle etablera
domstolen trots protester från den politiska oppositionen
i Libanon, som har vägrat att delta i en parlamentsomröstning
om tribunalen.
Den syriska regeringen står också under press att
driva igenom något slags förändring på hemmaplan.
En framgångsrik bojkott av parlamentsvalen i april, underblåst
av utbredd politisk apati, resulterade i ett lågt valdeltagande,
som var pinsamt för regeringen och ifrågasatte legitimiteten
hos parlamentet.
Assads allierade såg till att samma sak inte upprepades
i den s k nationella folkomröstningen.
En strid ström av irakiska flyktingar har också tärt
på den syriska ekonomin och kostat landet upp emot två
miljarder dollar i subventioner och utgifter.
Många hoppades att folkomröstningen skulle bli en vändpunkt,
men det rådde oenighet om vad det kommer att innebära.
En del hoppas att Assad nu börjar reformera och benåda
fängslade reformvänner; andra befarar att han nu känner
sig ännu säkrare och slår in på en ännu
hårdare linje.
HASSAN M FATTAH
Damaskus
© 2007 TEMPUS/International Herald Tribune
