Tempus 2007 v 22

Tidskriften

tidigare veckor:  19  20  21  22  23  24  25  26  27   28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51  2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21

Clowndräkten ersätter rånarhuvan

Inför G8-ländernas toppmöte mobiliserar sig den vänsterinriktade subkulturen. Kampen mot evenemanget i Heiligendamm i Tyskland är inte bara en kamp mot makthavarna utan också en kamp för nya motståndsformer.

Motståndet börjar där man minst anar. Här, på en fritidsgård i Hannover-Linden, ser Tyskland ut som om ingenting har förändrats på de senaste 20 åren: en typisk samskola från 1970-talet med oputsade betongväggar, en anslagstavla med fladdrande papperslappar och plastgolv i grönt och orange. En betongtrappa leder ned till källarplanet och ett samlingsrum där Andreas Traupe har skjutit bänkarna åt sidan och gjort en stor ring av bruna stolar. Här skall upproret, eller snarare den civila olydnaden, repeteras.
I flera månader har vänstergrupper runt om i Tyskland nästan dagligen förberett protesterna mot veckans G8-möte. Flera olika grupper har slagit sig samman, de ger intervjuer, sammanställer aktionsplaner och protesterar i tidningar och TV mot demonstrationsförbud och de gångna veckornas razzior. Heiligendamm är målet för deras offensiv och maning till vapen.
Vapen? Vilka vapen?

Komplicerad motståndskamp

Andreas Traupe leder repetitionen. 30 aktivister har infunnit sig. På programmet står bl a blockadträning. Deltagarna spelar rollspel på samma sätt som när chefer går kurser för att bättre kunna motivera sina medarbetare eller ta itu med kniviga personalfrågor. Traupe hälsar deltagarna med ett enkelt ”hej” och förklarar att ringen med stolar föreställer poliser, en poliskedja med andra ord. Den 37-årige Traupe bär röda manchesterbyxor, har håret i hästsvans och är ganska mager. Han påminner lite om dem, som för knappt 25 år sedan plötsligt blev synliga i TV efter det att partiet De Gröna hade tagit sig in i förbundsdagen.
Men det har hänt mycket i Tyskland sedan dess, framför allt för människor som Traupe. Det har blivit väldigt komplicerat att göra sig hörd som vänsterradikal, det finns inte längre någon illusion kallad DDR, inget Wackersdorf (kärnkraft), ingen Startbahn West (NATO-flygplats), inget Tjernobyl, och Pershingraketer hittar man numera bara på museer.
I stället har det dykt upp islamistiska terrorister, som bekämpar kapitalismen med religiös fanatism. Som vänsterradikal vill man på inga villkor kopplas till dessa konkurrenter. Det finns krig som i Irak och Afghanistan, som det inte ens lönar sig att demonstrera mot längre, och överallt finns också globaliseringens effekter, men detta ämne har gruppen Attac lagt beslag på, åtminstone i det allmännas medvetande.

Rollspel i aktivism

Det är tur att G8-mötet äger rum i Heiligendamm. För aktivisterna är Heiligendamm som en skänk från ovan när det gäller överskådlighet: de statliga limousinerna, staketen, polisbarriärerna – här konkretiseras det som annars bara är flyktiga abstraktioner: det svinaktiga systemet med andra ord.
Kampen mot systemet måste förberedas mycket noggrant, eftersom det inte handlar om en vanlig demonstration eller söndagspromenad.
Därför uppmanar instruktör Traupe de församlade att bilda olika grupper med fyra till sex aktivister i varje. Det är små enheter, som kan jämföras med plutoner i det militära. Varje grupp skall anta ett täcknamn så att man i stridens hetta lätt kan komma i kontakt med varandra. En grupp kallar sig ”Tandborste”, en annan ”Sallad”.
Traupe förklarar läget för deltagarna: Ni befinner er på en äng någonstans i ingenmansland i Mecklenburg-Vorpommern, avspärrningen runt den röda zonen i Heiligendamm är tyvärr långt borta. Sju grupper har omringats av en poliskedja. Traupe, som spelar rollen som polisens insatsledare, uppmanar nu de omringade att en och en gå ut ur ringen och samtidigt identifiera sig. Därefter är aktivisterna fria att gå. ”Nu skall vi lära oss hur vi skall reagera på omringningen och polisens erbjudande”, säger Traupe.

Vänstern har enats

Men det är svårare än Traupe har tänkt sig. En av medlemmarna i gruppen ”Tandborste” måste gå på toaletten och är därför beredd att acceptera polisens erbjudande omedelbart. En annan deltagare, Stefan, vägrar att ”böja sig för polisens tvång”, medan en tredje, Jonas, påpekar att det viktigaste är att bli handlingsförmögen så fort som möjligt. Men han vill inte uppge namn och adress för polisen.
Därefter har tidsfristen löpt ut. Övningen rann ut i sanden. Man hämtar dryck och färdiga smörgåsar.
Det är en brokig skara vänsteraktivister som har förenats, många tillhör Attac, en del är ”Interventionistisk vänster” och ytterligare några kommer från den s k postautonoma gruppen (som inte vill begränsa sig till kommentarer men fortfarande är alliansvilliga); förr hade de kanske kallat sig militanta.
Alla är stolta över att de för första gången någonsin har lyckats ena den traditionellt splittrade radikala vänstern i ett ”G8-block”. Samtidigt är denna allians ett tecken på att den vänsterradikala protestkulturen har hamnat i ett prekärt läge på senare år.
Ända sedan 1960-talets politiska proteströrelser har ungdomliga proteströrelser kännetecknats av motstånd mot staten. Innehållet i protesterna har varierat stort, men motståndets symboler och yttringar har stannat kvar och ingår i samhällets kollektiva bildminne.
Det var egentligen bara 1990-talet som saknade en symbolbild, men det ändrades i slutet av decenniet när det uppstod kravaller i Seattle i samband med att ”kampen mot globaliseringen” tog form.

Vänsterns kris

Den vänsterinriktade subkulturen tycktes under åren efter Tysklands återförening och elimineringen av ”det bättre Tyskland” ha förlorat sin hemvist. Förståsigpåarna talade om ”historiens slut”, och barrikadklättrare verkade vara en utrotad art.
1970- och 1980-talets aktivister hade blivit äldre, och med tekniken föddes en ny och hedonistisk ungdomsrörelse, som hellre höll med än protesterade. I kärleksparadernas tidevarv kände sig radikalisterna utfrusna. Återväxten var dessutom mycket dålig. Om revolutionen inte medgav dans och fest var den ingenting att ha, resonerade den nya ungdomen.
Men 1999, från ingenstans, kom en bild från Seattle, där de plötsligt uppblossande ungdomsprotesterna mot Världshandelsorganisationens konferens hade lett till ett inbördeskrigsliknande tillstånd.
Den vänsterinriktade protestkulturen hade gjort comeback, och den hade förändrats under åren i dvala. Den var modern, teknikutrustad och hade hittat en ny estetik: en och annan svartklädd mumie syntes fortfarande, men där fanns också en armé av clowner och radikala hejarklacksledare i absurt brokiga dräkter.
Den för närvarande senaste bilden i det allmänna bildminnet härstammar från 2000-talet: det är bilden på en död: Carlo Giuliani, skjuten av en italiensk polis under G8-protesterna i Genua 2001. ”Vårt första dödsoffer” stod det vid tiden för händelsen på omslaget till tidningen Süddeutschen Zeitung, som därmed kopplade vänsterns motstånd till en hel ungdomsgeneration.
Men två månader senare attackerade islamistiska terrorister World Trade Center och visade för en skakad värld att ”Smash Capitalism” kan ha en helt annan och mycket ödesdigrare betydelse. Detta och de traumatiska händelserna i Genua gjorde att vänstern återigen hamnade i en djup kris.
Tanken är att denna skall övervinnas nu i Heiligendamm.

Symbolerna är viktigast

Andreas Traupe leder efter smörgåspausen ut sina ”soldater” till fritidsgårdens trädgård, där de skall öva hur man bäst låter sig transporteras bort från en sittstrejk. Man kan koppla armarna under knäna, vilket har fördelen att det förekommer få skador. Nackdelen är att man gör polisens jobb lätt. Ett annat tips är att vara mjuk och slapp i lederna och låta armar och ben hänga ut från kroppen. Fördelen är att polisens jobb blir svårt, nackdelen är att man lätt blir skadad. Var och en måste själv bestämma vilket sätt som passar bäst, säger Traupe.
Den sista programpunkten är olika metoder att bryta igenom poliskedjor. Traupe förklarar och sedan övar man. Frågan är om de kommer att lyckas i Heiligendamm. Polisen spärrade redan för flera veckor sedan av en 200 meter bred skyddszon. Få av aktivisterna räknar med att de – trots alla övningar - kommer att kunna bryta igenom polisens avspärrningar. Kanske är det inte heller så viktigt.
Det viktiga är själva staketet, som symboliserar polismakten, övermakten.
Staketet, lyxhotellet, polisringarna – vem har tolkningsrätten över dessa bilder, vem misskrediteras av dem? Staten eller demonstranterna?
”Staketet är naturligtvis en lyckoträff för vår motståndskamp”, säger den 27-årige Henning Obens, som leder gruppen ”Move against G8”, en sammanslutning av kulturaktivister. Han anser att den moderna motståndskampen inte nödvändigtvis måste angripa själva makten utan snarare dess symboler.
Staketet som avskärmar G8-delegaterna från resten av världen symboliserar, enligt Obens, avståndet mellan härskare och undersåtar.
Man kan naturligtvis tolka staketet på ett helt annat sätt också, vilket många gör: som en nödvändig säkerhetsåtgärd mot fridsstörare och bärsärkagångare. Obens anser att det är den moderna motståndskampens uppgift att övertyga allmänheten om att hans syn på staketet är den rätta.

Mediekupp

Den unga generationen vänsterradikala har ingenting till övers för den traditionella autonoma rörelsens humorbefriade rätlinjighet. Motståndet måste, säger den nya generationen, utövas som ett spel med tecken, klichéer och citat. Detta spel har ”Autonoma a.f.r.i.k.a-gruppen” utvecklat till perfektion. I sin instruktionsbok propagerar gruppen för nya motståndformer därför att den ”har fått nog av snustorra flygbladskampanjer”.
Som exempel på nya metoder duger kanske en aktion för några veckor sedan, när företrädare för kommunikationsgerillan ”Mövenpick-Protest Goes G8” lyckades få in en intervju med två militanta autonoma i boulevardtidningen Hamburger Morgenpost. De autonoma tilläts breda ut sig om att planeringen av diverse aktioner är regelrätt förvärvsarbete, eftersom de aktiva måste ordna barnpassning, ge sina barn frukost etc. Det är oklart om kommunikationsgerillan verkligen lurade tidningen eller om den bara tror sig ha gjort det. I vilket fall som helst fick den tillfälle att föra fram sina åsikter.

Provokativ kamp

För att en gång för alla eliminera forna tiders ”gamla paroller” samlades en kväll några vänsteraktivister i en lokal i ett f d ockuperat hus i Berlin. I denna lokal visas varje vecka filmer från tidigare G8-möten, och sedan diskuterar och analyserar man.
Elva personer deltog i mötet denna vecka.
Filmerna är förfärliga, men de ger en föraning om hur de nya protesterna kan komma att se ut. Där syns till exempel ”den hemliga rebellclownarmén”, som hindrar polisens arbete genom att falla polismännen om halsen och försöka kyssa dem. Clownsoldaternas uniform ger bättre skydd än både hjälm och de autonomas klassiska rånarhuva. Clownernas klädsel är en provokation, men en skrattretande sådan.
”Den sämsta tänkbara bilden för statens del vore bilden av poliser som går till anfall mot värnlösa clowner”, säger personen som sköter filmprojektorn.
När den sista filmen är slut råder en kort stunds tystnad i lokalen, men sedan höjer någon rösten och frågar: ”När äger nästa Love Parade rum egentligen?”.
PHILIPP HOY
Hannover, Tyskland
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel