Tempus 2007 v 24

Tidskriften

tidigare veckor:  19  20  21  22  23  24  25  26  27   28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51  2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23

Dragkamp mellan ytterligheter i EUs östra del

Nationalister och populister står för underhållningen på de politiska estraderna i Warszawa, Prag, Bratislava och Budapest. Det rasar en kamp om det förflutna och nationella identiteter. Klyftorna i de postkommunistiska samhällena blir allt djupare.

När allt är över, när folket har fått segern över de folkvalda skriftligt bekräftad, då stiger Traian Basescu fram och tar mikrofonen. Stolt, utmattad och överväldigad av stundens betydelse säger han: ”Rumänerna vill inte att oligarkerna skall äga deras land”.
Basescu är Rumäniens president. Tre fjärdedelar av ledamöterna i parlamentet i Bukarest anklagar honom för brott mot författningen och hade redan avsatt honom från ämbetet på grund av återkommande inblandning i regeringens arbete.
Men tre fjärdedelar av väljarna var av en annan åsikt. I en folkomröstning bestämde de att deras statsöverhuvud, den självutnämnde antikorruptionskämpen och hemliga polisens störste fiende, skulle få behålla sin post.

Kaos, regeringskriser, smutskastning mellan rivaliserande läger – det rumänska exemplet behövdes egentligen inte för att åskådliggöra den kulturkamp som rasar i EUs östliga periferi. I Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien hörs varningssignaler sedan länge. Nyheterna från den postkommunistiska världen målar sammantagna en ganska trist bild.
Om och om igen berättas om spionaffärer, kravaller och rasistiska urspårningar. Unga politiker och gamla underrättelseagenter samt omvända kommunister och erkända nyliberaler drar i fält med buller och bång i demokratins och de fria marknadernas namn så fort någonting inte stämmer med deras kalkyler. Det kan handla om EU-förordningar, parlamentariska spelregler eller minoriteternas rättigheter.

I Tjeckien överlever regeringen bara tack vare vice premiärminister Jiri Cuneks envishet. Cunek, som är kristdemokraternas ledare anklagas för korruption, men han förnekar brott. Men politiker i regeringskoalitionen samt företrädare för romernas organisation kräver att han skall avgå.
För en tid sedan gjorde han ett kontroversiellt uttalande om vilka som har rätt att få socialbidrag i Tjeckien: ”först måste de bli solbrända, orsaka kaos i sina familjer och tända en brasa mitt på torget” – d v s leva som zigenare, sade Cunek.
I Slovakien siktar ledaren för regeringspartiet SNS, Ján Slota, med stor bössa mot NATO-partnern USA efter att först ha attackerat landets ungerska minoritet (”Ättlingar till fula, krumbenta och mongoloida typer på äckliga hästar”). Den rabiate slovaken beskyller amerikanerna för att ha upprättat ”en världsdiktatur”. ”De likviderar hela nationer och bombar där de vill”.
I Ungern råder vid det här laget relativt lugn efter ihållande kravaller utanför parlamentet och protester från den konservativa oppositionen mot ”lögnarpresidenten” Ferenc Gyurcsany tidigare i år.
När kvarlevorna efter den förre statschefen och partiledaren Janos Kadar samt urnan med hans frus aska skändades och stals i början av maj ledde det till att företrädare för alla partier tog sig samman och återgick till civiliserade umgängesformer.
I Polen krävdes det en dom från författningsdomstolen för att dämpa de regerande Kaczynskibrödernas nit när det gäller att göra upp med det förflutna.
Lagen om tvingande s k genomlysning av alla ledande personer i det offentliga livet underkändes av de höga domarna, som påpekade att en demokratisk rättsstat inte kan bygga på hämnd.

Sedan Lech Walesa, Jozsef Antall och Vaclav Havel på ett möte i Visegrad lovade Polens, Ungerns och Tjeckoslovakiens ”fullständiga integration” i den europeiska ordningen har det gått 16 år.
Bilder från övergångstiden, av strejkande på varven i Gdansk, av sönderklippta taggtrådsstängsel vid den ungerska gränsen och fredliga demonstrationer på Wenzelstorget i Prag finns kvar i minnet.
Men hoppet som väcktes då om att ur det socialistiska blockets ruiner återuppbygga Centraleuropas förlorade östliga del har försvunnit.
Havel, Walesa och de flesta av den oblodiga omvälvningens hjältar har dragit sig tillbaka från politiken. Andra, som brandtalshållaren från 1989 och den nuvarande oppositionsledaren i Ungern, Viktor Orban, har bytt ut sitt ideal, ett självbestämmande civilt samhälle, mot en tvångsföreställning om ett hårt, patriotiskt och antikommunistiskt statsväsen.

Det som fortfarande saknas är ett civilt samhälle, som hyllar arvet efter omvälvningen, dialogens kultur och varsamma maktskiften.
Nationalister, populister och profithungriga teknokrater häckar i kanslier och maktens korridorer från Warszawa till Budapest.
Kilen som de använder för att splittra de postkommunistiska samhällena anpassas till berörda väljares behov och farhågor.
Där motståndet mot enpartisystemet var som störst före 1989, i Ungern och Polen, rasar nu striden om vem som har tolkningsrätt över det förgångna, vem som avgör skuld eller medverkan på kommunisttiden. I länder där folken är mindre besatta av det förflutna, i Tjeckien och Slovakien, rasar striden om makt och privilegier. Kriget utkämpas med öppna visir i den retoriska rännstenen.
”Piskor flätas av skit”, säger den konservative regeringschefen i EU-landet Tjeckien, Mirek Topolanek, när han åskådliggör sin åsikt att ett kraftfullt språk speglar beslutsamt ledarskap. Förslaget till ny EU-författning kallar han för ”shit”.
Det faktum att han tidigare, som oppositionsledare, brännmärkte sina socialdemokratiska rivalers vallöften som ”Auschwitz-lögner” och kallade polisväsendet under den förre premiärministern, Stanislav Gross, för ”Grosstapo” tycks inte ha skadat hans försök att bli regeringschef, snarare tvärtom.

”En liten innangård och en lång piska” är allt som behövs för att hantera romerna, sade ledaren för det regerande SNS-partiet i EU-landet Slovakien för flera år sedan. Och när det gäller det gamla härskarfolket ungrarna, som för närvarande utgör ca tio procent av befolkningen i Slovakien, hotar Ján Slota att ”jämna Budapest med marken” om de skulle få för sig att än en gång tvinga slovakerna ”att läsa Fader vår på ungerska”.
Det verkar inte som om Slota har blivit tamare med åren. Han sitter på sitt kontor under ett porträtt av Hitlers kamrat Jozef Tiso och är nöjd med att vara den näst populäraste politikern mellan Bratislava och Karpaterna. Han beskyller USA för att med sitt stöd till Kosovoalbanerna bädda för ”en al-Qaidafilial i Europa”; tyskar och fransmän beskylls för att kasta sten i glashus när de anklagar Slovakien för främlingsfientlighet.

Till och med i Polen, där kampen mot enpartistaten föddes och lojaliteten mot USA har varit och är orubblig, formeras ursinniga politiska läger.
I regeringslägret är det bröderna Kaczynski, presidenten och premiärministern, som anger tonen. I motståndarlägret samlas exkommunister och solidaritetsveteraner, som vill dra ett streck över det förflutna och avstå från ytterligare genomlysningar av det förflutna.
Den polska författningsdomstolen förhindrar tills vidare att journalister, tjänstemän och politiker i Polen åläggs tioåriga yrkesförbud om de vägrar att besvara frågor om vad de sysslade med under kommunisttiden. Men striden fortsätter, vilket illustreras av nya framstötar från regeringens sida den senaste tiden.
De politiska kontrahenterna i Ungern är ännu skoningslösare mot varandra än deras polska kolleger. Så fort den utskällde socialdemokratiske ”lögnarministern” Ferenc Gyurcsany tar ordet i parlamentet lämnar ungdemokraterna under Viktor Orbán plenumsalen. Detta har pågått i drygt ett år ända sedan Gyurcsany inför sina partivänner erkände att han hade ljugit för väljarna om statens finanser och avsiktligt hade mörklagt den föregående regeringens misstag.
”Kommunistsvinet Gyurcsany måste bort!”, krävde upprörda demonstranter under kravallerna i mars, när gatstenar flög i luften och barrikader stacks i brand. Till och med Gábor Demszky, som har varit regerande överborgmästare i Budapest i 16 år, tvingades ducka under ett regn av tomater och råa ägg.
Det lantliga, eller ”riktiga” Ungern, som Orbán påstår sig företräda, har flyttat ut kampen mot det urbana Ungern på gatorna.

Håller den breda mittfåran på att förlora i det forna östblocket?
I det djupt splittrade ungerska samhället saknas ”politisk kultur och kompromissvilja”, enligt historikern Vilmos Heiszler i Budapest. Och i Polen varnar Solidaritetsveteranen Adam Michnik för ”en antikommunism med bolsjevitiskt anlete”. I Tjeckien säger den f d rådgivaren till Vaclav Havel, Jiri Pehe, att situationen i dagens Tjeckien påminner om president Masaryks diagnos från mellankrigstiden: det finns demokrati, men tyvärr inga demokrater.
Det verkar som om inträdet i Europeiska unionen 2004 har tolkats som ett slags slutgiltig, medborgerlig mogenhetsexamen. När den var avklarad skärptes tonläget markant i alla de nya medlemsländerna i Öst- och Centraleuropa.
Genomsnittligt är det bara en tredjedel av medborgarna i dessa länder som hyser starkt förtroende för demokratin.
I den outvecklade politiska kultur, som råder, frodas nationalismen. Historiska trauman kommer upp till ytan: Polens fyra delningar, Ungerns förlust av en tredjedel av territoriet 1920, århundraden av österrikiskt, tyskt och slutligen ryskt herravälde i Tjeckien, och tusenårig osjälvständighet i Slovakien.

Nationen har blivit modern igen trots de senaste decenniernas internationalism. NATO uppskattas framför allt som ett militärt skydd mot Moskva, men EU betraktas i första hand som en bidragsgivare, inte en värdegemenskap.
Polen erhåller fram till 2013 nästan 60 miljarder euro från olika EU-fonder; Tjeckien kan räkna med 24 miljarder, och Slovakien med tio miljarder euro. Pengarna från köttgrytorna i Bryssel är välkomna, och åtminstone regeringarna i Prag och Bratislava kan räkna med en tillväxt på mellan sex och åtta procent de närmaste åren.
Men den ekonomiska tillväxten i Öst- och Centraleuropa koncentreras alltjämt till storstäderna och deras omgivningar. Längre bort från Budapest, Bratislava, Prag och Warszawa väntar människorna fortfarande på frukten av marknadsekonomi och demokratisk rättsstat.
Den ojämna fördelningen gör det lättare för populister att vinna mark samtidigt som den förhalar uppkomsten av en stark medelklass, som för att skydda sin egendom värnar om politisk stabilitet.
En pensionär i Ungern har 200 euro i månaden att leva på; en lärare i Slovakien tjänar 350 euro; och en polsk arbetare har ca 500 euro i månadslön.

Det som påskyndar den politiska sönderdelningen i Östeuropa är delvis en följd av att demokrati av västerländskt snett inte automatiskt inkluderade frihet och social trygghet. Det är också ett uttryck för besvikelsen över EUs sätt att försöka förankra sina värderingar i de nya EU-länderna och själva anslutningsprocessen.
Var Peter Medgyessy, f d medarbetare i det kommunistiska kontraspionagets avdelning III/II, verkligen en lämplig dörröppnare i medlemskapsförhandlingarna med EU, undrar radikala regeringskritiker och offer för stalinismen i Ungern. Och vad utmärker EU-kommissionären för skatter och tullar, Laszlo Kovács? Jo, ungraren Kovács var biträdande utrikesminister redan på den tid när kommunistpartiets ledare János Kádárs ledde regeringen och prisade Sovjetunionen som stabilitetens beskyddare.
Och vad, frågar sig den polska regeringens anhängare, fick EU-kommissionen att ge fribiljett in i unionen till de konverterade socialdemokraterna och exkommunisterna Aleksander Kwasniewski och Leszek Miller, president respektive premiärminister?
Och vad, undrar slovakerna, är det för skillnad på nationalistledaren Ján Slotas attacker och de tjeckiska regeringsföreträdarnas? Är det Slovakiens jämförelsevis lilla befolkning? Varför ignoreras den slovakiske regeringschefen Robert Fico i EU på grund av sina koalitionspartners men inte den tjeckiska regeringen?

Den slovakiske regeringschefen bemöter den hotande isoleringen i EU med en geostrategisk helomvändning. Nyligen firade han den kubanska revolutionens årsdag tillsammans med Kubas ambassadör i Bratislava. Han har också besökt överste Ghadaffi i Libyen och fått gehör av både Kinas premiärminister Wen Jiabao och president Vladimir Putin.
Även Ungerns regeringschef fick alla att spetsa öronen när han under ett besök i Moskva pratade sig varm för en rysk gasledning i stället för att stödja EUs gasledningsplaner.
Polens Lech Kaczynski och hans tjeckiske kollega, Vaclav Klaus, sticker inte under stol med att de kommer att rösta nej till förslaget om en ny EU-författning.
Det här med yttrande- och åsiktsfrihet tas numera på största allvar i Budapest, Bratislava, Warszawa och Prag. De tar det faktiskt på större allvar än vad unionens ledare i Bryssel hade tänkt sig.
WALTER MAYR och MARION KRASKE
Warszawa, Prag och Budapest
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel