Tempus 2007 v 26

Tidskriften

tidigare veckor:  19  20  21  22  23  24  25  26  27   28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51  2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25

EU kan äntligen gå vidare

Det omgjorda förslaget till nytt EU-fördrag, som godtogs av EUs ledare i slutet av förra veckan, hjälper unionen att lösa ett slags existentiell kris, men drömmen om ”ett Europas förenta stater” är för alltid krossad, och EUs förmåga att agera som en enhetlig stormakt på världsscenen kan fortfarande ifrågasättas.

På kort sikt innebär uppgörelsen inom EU att man sätter punkt för två år av osäkerhet, som har plågat unionen ända sedan fransmännen och holländarna avvisade den ursprungliga fördragsversionen i folkomröstningar. Under denna period har nationalstaterna hävdat sig på nytt under det att regeringarna öppet har agerat över huvudet på Bryssel, övergivit stora ambitiösa projekt och tampats med institutionella frågor.
Nu när unionen har stakat ut en fast kurs bör den vara rustad att axla en mer framskjuten ledarskapsroll på den internationella scenen och bli en mer jämbördig partner till Washington i frågor rörande allt från Mellanöstern och det allt kaxigare Ryssland till energisäkerhet och miljöskydd.
I och med att Europeiska unionen får en hög utrikespolitisk representant bör den kunna tala med en röst. Den amerikanska regeringen skall i fortsättningen inte behöva undra vem den skall ringa till när den ”vill tala med Europa”, som Henry Kissinger uttryckte det en gång.

Storbritanniens just avgångne premiärminister, Tony Blair, sade att uppgörelsen ger Europa en chans att ”lägga interna distraktioner bakom sig och angripa världens större problem”.
”Nu kan vi gå vidare och koncentrera oss på frågor som har med ekonomi, organiserad brottslighet, terrorism, invandring, försvar, klimat, miljö och energi att göra – problem som berör och engagerar alla medborgare i Europa”, sade Blair.
Blair vet allt för väl hur distraherande diskussionen om EUs struktur kan vara. Han var en av deltagarna på toppmötet i Nice 2000 när man kom överens om EUs nuvarande regelbok efter ett extremt bråkigt möte, som varade i fem dagar.
Ända sedan dess har EUs experter ägnat mycket tid och energi åt att formulera en ny författning, som emellertid förkastades för två år sedan i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna.

Det mått av enighet som nu har uppnåtts försvagas i viss mån av att det nya fördraget är rörigt och fullt av kompromisser. Storbritanniens många undantag och eftergifterna gentemot Polen har en gång för alla grusat grundarnas dröm om ett enat, federalt Europa.
Den ändrade röstfördelningen realiseras inte förrän 2014, och eftersom medlemsländerna inte behöver respektera gemensamma regler angående rättsliga och polisiära ärenden är det till slut nationalstaten som har triumferat.
Resultatet av förra veckans EU-toppmöte är att grupper av länder kan gå vidare med ökad integration, medan andra väljer att stå utanför. Detta gör det svårt för EU att bevara enigheten, och världens största handelsblock blir förmodligen en ganska bångstyrig och förbryllande partner.
”Vi får ett Europa à la carte”, konstaterar en högt uppsatt diplomat. ”Detta är slutet på vägen för alla integrationister”.

Genom att skjuta upp införandet av det nya röstsystemet i sju år kan det hända att Europas ledare har undvikit att besvara frågan om huruvida EU kan ta in fler nya medlemmar. I så fall har EU berövat sig själv ett av sina bästa utrikespolitiska verktyg sedan det kalla krigets slut.
En liten seger för Nederländerna är ett tillägg om att villkoren för inträde i unionen skall utökas med kravet på att stödja och främja EUs värderingar. I fortsättningen måste kandidatländer också informera EU-parlamentet och de nationella parlamenten om ansökningar om medlemskap.
Den lite hårdare attityden ökar osäkerheten i alla de länder, som knackar på EUs port, inklusive Turkiet, Kroatien, Makedonien, Serbien och Montenegro, Albanien och, på sikt, även Ukraina.
Potentiella EU-medlemmar kan komma att känna sig avvisade av ett fördrag, vars institutionella förändringar inte går tillräckligt långt för att underlätta deras medlemskap.

Kompromissen, som är resultatet av det senaste EU-toppmötet, innehåller också en mekanism som gör det möjligt för stater, som inte utgör en blockerande minoritet, att senarelägga EU-beslut och tvinga fram ytterligare överläggningar. Följden är att beslutsfattandet fortsätter att vara en trög process. Europas medborgare är redan nu mycket skeptiska till fortsatt utvidgning, och den fortsatt krångliga beslutsgången stärker de utvidgningsskeptiker, som hävdar att EU redan har expanderat för mycket och för fort.
Förra lördagens uppgörelse är inte heller slutgiltig. Det man enades om är att ett slutgiltigt fördrag måste vara klart före årets slut. Därefter skall detta ratificeras av alla 27 medlemsländerna, varav åtminstone ett, Irland, avser att hålla en folkomröstning. Storbritanniens nye premiärminister, Gordon Brown, kommer inte att tillmötesgå den borgerliga oppositionens krav på folkomröstning, medan det fortfarande är oklart om Danmark kommer att hålla folkomröstning eller avgöra frågan i folketinget.

En del befarar att det nya fördraget kommer att undergräva EUs försök att bli världens mest konkurrensstarka handelsblock och att komma ikapp USA och världens snabbast växande ekonomier, Indien och Kina. EUs ledare enades under hård press från Frankrikes president, Nicolas Sarkozy, om att eliminera formuleringen ”fri och oförvrängd” konkurrens från fördraget, vilket var en politisk och symbolisk gest till de franska väljarna, som förkastade EUs författningsförslag för två år sedan delvis på grund av rädslan för konkurrensen utifrån och globaliseringen.
Resultatet är att ”full sysselsättning” och ”social utveckling” framhävs som nyckelprinciper i fördraget, medan tron på öppen och fri konkurrens bara nämns i ett tilläggsprotokoll.

Tony Blair hade stor möda att understryka att EUs prisade inre marknad garanteras av det nya fördraget, och tyska regeringsrepresentanter betonade att den lagliga grunden för EUs konkurrenspolitik redan finns, eftersom den nämns 13 gånger i andra EU-dokument och finns inskriven i EUs lagverk.
En del konkurrensexperter varnar dock för att elimineringen av hänvisningen till den fria konkurrensen från avtalets grundprinciper kan skicka farliga signaler till EU-domstolen, som dömer i konkurrens- och marknadsfrågor.
Det kan också vidga klyftan mellan Storbritannien och EUs nyaste medlemsländer i Östeuropa, som eftersträvar ett mer ekonomiskt liberalt och öppet Europa, och länder som Frankrike och Tyskland, som månar om de sociala trygghetssystemen.
DAN BILEFSKY och STEPHEN CASTLE
Bryssel
© 2007 TEMPUS/International Herald Tribune