Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
ISABEL KERSHNER
Jerusalem
När den israeliska regeringen öronmärkte omkring
28 miljoner dollar till firandet av landets 60-årsdag skedde
det förmodligen i hopp om att de djupt splittrade medborgarna
skulle sopa motsättningarna under mattan och förenas
i nationell stolthet.
Men nu, när det bara är några veckor kvar till
födelsedagen, grälar israelerna om det är lämpligt
att arrangera en fest och hur mycket den i så fall får
kosta.
Många pekar på den israeliska statens imponerande
framsteg, inkorporeringen av hundratusentals invandrare, den högteknologiska
utvecklingen och Israels överlevnad trots ogynnsamma omständigheter.
Men den israeliska nationen verkar ovanligt dyster, och många
israeler känner sig djupt besvikna på sina ledare och
sättet som landet styrs.
”Vår protest gäller regeringens märkliga
prioriteringar”, säger Ron Avni, ledare för dem
som motsätter sig storslaget firande av statens tillblivelse.
”Det är bättre att regeringen först anslår
pengar till allt som landet verkligen behöver”.
Avni, som är expert på jordbävningar och ekonomiskt
ansvarig för ett universitet, startade en petition på
internet i januari tillsammans med en annan akademiker. De båda
föreslår att statens utgifter för 60-årsdagen
inte ska överstiga budgeten ett vanligt år. De hävdar
att pengarna inte bör slösas bort på ”festligheter
vars främsta syfte är att ställa politikerna i
rampljuset”. Avni hade räknat med ca 10 000 namnunderskrifter,
men för ett par veckor sedan hade redan 90 000 personer skrivit
under uppropet.
Opinionsmätningar stöder uppfattningen att majoriteten
av israelerna föredrar en nedtonad födelsedagsfest,
så att eventuella överskottspengar kan satsas på
skolor eller sjukvård i stället.
När födelsedagskommittén presenterade sitt förslag
i förra veckan hade den folkets vilja i åtanke och
meddelade att minst 35 procent av budgeten kommer att investeras
i utbildning, infrastruktur och historieprojekt.
Planen inkluderar etablering av 60 picknickplatser som är
lätt åtkomliga för rörelsehindrade personer,
färdigställande av en vandringsled runt Galileiska sjön
och invigning av en cykelled genom Israel. Skolbarn kommer att
vandra till Jerusalem i fotspåren på de som kämpade
för Israels 1948, och 60 monument från detta krig ska
restaureras för att sedan adopteras bort till ungdomar, vars
uppgift det blir att vårda monumenten.
De egentliga festligheterna 7-9 maj kommer att inkludera en
ljus- och ljudshow av enormt format, som ska iscensättas
samtidigt på åtta platser från Tiberias till
Eilat. Därtill kommer strandfester med gratis inträde
och en ovanligt stor uppvisning av flygvapnet och flottan.
Israels 60-årsdag, vars officiella tema är ”att
stärka Israels barn”, infaller på sått och
vis vid en olycklig tidpunkt. En rapport i februari från
Nationella försäkringsinstitutet antydde att vart tredje
barn i Israel lever i fattigdom trots att ekonomin går bra,
och att andelen fattiga växer trots att antalet förvärvsarbetande
ökar.
Skolåret började med att landets gymnasielärare
gick ut i strejk i två månader i protest mot dåliga
löner och ännu sämre lokaler. Den utbredda dysterheten
förstärks av att man på senare tid har avslöjat
flera fall av extrema övergrepp mot barn.
Israelerna talar om en otäck känsla av demoralisering.
Kriget i Libanon 2006 var ett stort misslyckande, och Israel har,
trots sin militära överlägsenhet, inte lyckats
hindra att primitiva raketer från Gaza träffar Sderot.
De som tycker att 60 år är värt att fira rejält
beskyller avhållsamhetsförespråkarna för
populism, demagogi och uppgivenhet.
”Har vi blivit tokiga?”, skrev journalisten Sever Plocker,
som kritiserade dem som vill tona ned firandet i dagstidningen
Yediot Aharonot. ”Har någonting gått snett i
vårt kollektiva sinne? Staten Israel är på väg
att fira sin 60-årsdag i den sura, vresiga och deprimerande
stämning som uppstår när man avstår från
att ’slösa pengar på kalaset’”, skrev
han.
Shalom Kital, en annan journalist och medlem av festkommittén,
jämför landet med en mas som har haft ett dåligt
år: ”Men när födelsedagen kommer samlas familjen
i alla fall för att fira”, säger han. ”Ingen
blir hjälpt av att man gömmer sig i en bunker och gråter”.
Båda sidor är eniga om att det egentligen inte handlar
om pengar. Födelsedagsbudgeten på 28 miljoner dollar
utgör bara en bråkdel av bruttonationalprodukten, och
den gör varken till eller ifrån när det gäller
bristerna i den israeliska välfärden. Regeringens företrädare
påpekar också att summan är mycket mindre än
de nästan 70 miljoner dollar som spenderades på 50-årsdagen
1998. Merparten av pengarna kommer dessutom att spenderas på
utbildning och infrastrukturella projekt, inte på fyrverkerier.
Allmänhetens blandade känslor speglar i första
hand utbrett missnöje med regeringen och mycket djup misstro
mot politiker. En opinionsundersökning i mars frågade
vilken av fem potentiella kandidater, inklusive ledare för
regering och opposition, som var bäst lämpad att bli
premiärminister. Den största andelen tillfrågade,
nästan 31 procent, svarade ”ingen av ovan nämnda”.
Regering efter regering har kritiserat för att vända
kappan efter vinden, sakna tydlig dagordning och långsiktiga
strategier. Den kroniska instabiliteten i landets regeringskoalitioner
leder till att många ministrar inte sitter länge nog
för att åstadkomma någonting.
Just 60-årsfirandet är ett exempel på detta.
Pengarna till firandet godkändes för två år
sedan, men det var först för knappt två veckor
sedan som ansvarig minister, Ruhama Avraham Balila, kunde presentera
planerna i detalj.
Avraham Balila påstod på en presskonferens att hon
och en arbetsgrupp med fyra personer hade arbetat ”i svindlande
takt”. Problemet, sade hon, var att hon fick uppdraget först
i augusti förra året. En företrädare till
henne lämnade regeringen i protest mot kriget i Libanon,
och en annan bytte portfölj i en regeringsommöblering.
Ingenting hade gjorts innan Avraham Balila tog över.
Efter det att planerna hade offentliggjorts växte antalet
namnunderskrifter på Avnis petition med ungefär tusen
per dag. En radiokommentator klagade på att många
av projekten föll inom ramarna för de olika regeringsdepartementens
löpande budgetar. Andra israeler ifrågasatte om någon
gagnades av planerna.
”Jag är ganska säker på att alla dessa pengar
inte kommer att göra någon nytta alls”, sade socialarbetaren
Cindy Shulkin i Jerusalem. Hennes 15-åriga dotter, Liron,
kommer att delta i en dansuppvisning på Självständighetsdagens
invigning. ”Visst finns det ett värde i att hylla vårt
land”, säger Shulkin, som emellertid tillägger:
”Men folk här har blivit så cyniska”.
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune
