Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
En efter en reste sig ambassadörerna på en ovanligt
lättsam middagsbjudning för diplomater och välkomnade
USAs nye FN-ambassadör, Zalmay Khalilzad.
Han är ”en välkommen frisk fläkt” sade
en diplomat. En annan berättade hur lätt det hade varit
att bli vän med honom på en resa med säkerhetsrådet,
och en tredje kollega till Khalilzad uttryckte glädje över
att den amerikanska politiken i fortsättningen skulle presenteras
på ett mindre burdust sätt.
Zalmay Khalilzad, f d amerikansk ambassadör i Afghanistan
och Irak, har tagits emot med öppna armar sedan han kom till
FN för en och en halv månad sedan. En orsak till det
varma välkomnandet sägs vara att han är så
olik sin företrädare, den stridbare John R Bolton.
”Jag har bara hört gott om Khalilzad från alla
hans kolleger”, berättar statsvetaren och FN-experten
Edward C Luck vid Columbia University. ”Det finns inte två
mer olika sätt att sköta jobbet, och alla säger
att de föredrar Khalilzad framför Bolton, som beskylls
för att ha predikat och kört över”.
Khalilzad har att tampas med ungefär samma frågor
som Bolton – Darfur, Iran, Libanon, Mellanöstern och
brådskande reformer i FN-byråkratin – och han
understryker att han sätter sin tro till personlig diplomati.
”Vi måste anstränga oss mer för att förklara
bakgrunden till våra ståndpunkter, eftersom det finns
ett stort mått av misstro här i organisationen. Om
USA vill någonting väcker det per automatik stor misstänksamhet
hos väldigt många länder, som misstror våra
motiv”, säger Khalilzad.
Han är glad över det varma välkomnandet, men varnar:
”Jag har varit med tillräckligt länge för
att veta att ingenting är beständigt. Eller kanske vill
de bara vara snälla mot mig, därför att jag har
arbetat i både Afghanistan och Irak”, säger han.
Den 56-årige Khalilzad beskriver sig gärna som en
förhandlare, en medlare som kan lyssna på andra och
som respekterar också de små ländernas synpunkter.
”Jag är en problemlösare”, sade han på
sin första dag i tjänsten. ”Jag säger alltid
vad jag menar”.
Dagen därpå reste han med andra ambassadörer i
säkerhetsrådet till Kosovo och Serbien, och efter hemkomsten,
när han tog över ordförandeskapet i rådet
för maj månad, bjöd han in alla kollegerna och
deras fruar till ett veckoslut på Kykuit, ett av Rockefellers
ställen i Westchester County. ”Jag försöker
knyta personliga kontakter med mina kolleger, jag har försökt
att skapa ett förtroligt klimat, och jag ser mig som deras
jämlike, inte överordnade. Även när vi inte
är överens skall vi kunna vara det utan att stämningen
blir obehaglig”, säger Khalilzad.
Khalilzad föddes i Afghanistan, utbildade sig i Libanon
och kan prata på fem olika centralasiatiska språk.
Han tror att hans ursprung, utseende och engelska brytning ger
honom en fördel inför andra diplomater, framför
allt bland dem från tredje världen, där skepsisen
mot USA är stor.
”Mitt utseende, min bakgrund och min stil liknar deras egen.
Jag försöker förklara för dem att jag förstår
deras kultur och vet var de kommer ifrån. Jag försöker
också övertyga dem om att de anar konspirationer där
det bara finns ärliga motiv”.
Under sitt anförande på ambassadörsmiddagen citerade
Khalilzad den persiske poeten Rumi, som levde på 1200-talet
och som föddes i det som nu är Afghanistan. Han nämnde
också sin vänskap med Lakhdar Brahimi, f d algerisk
utrikesminister, som var mycket respekterad i FN för sin
förmåga att lösa problem.
Internt i den amerikanska delegationen har det också skett
stora förändringar i och med ambassadörsskiftet.
”Ambassadör Khalilzad har en totalt annan stil än
ambassadör Bolton”, säger en tjänsteman, som
har arbetat nära båda. ”Khalilzad är informell,
öppen, inte alls hierarkisk och hemlighetsfull som Bolton”.
En annan anställd, som också vill vara anonym, säger:
”Khalilzad gör inte skillnad mellan person och person.
Han vill ha personlig, direkt kontakt med alla på alla nivåer”.
Khalilzad berättar att han hade väntat sig att stämningen
i säkerhetsrådet skulle vara fientlig och spänd
nästan hela tiden. ”Men i stället”, säger
han, ”är stämningen ganska trevlig och delegaterna
är ivriga att samarbeta med varandra”.
Den första stora prövningen var när han i förra
månaden skulle driva igenom förslaget om en internationell
tribunal i Libanon för mordet på den förre premiärministern,
Rafik Hariri, trots varningarna för att detta skulle kunna
underblåsa den redan explosiva stämningen i Libanon.
Förslaget gick igenom med röstsiffrorna 10-0. Fem länder
lade ned sina röster.
Tror Khalilzad att hans informella stil bidrog till att det ryska
sändebudet, Vitalij Tjurkin, avstod från att använda
sitt veto mot förslaget? (Tjurkin hade tidigare sagt sig
vara emot tribunalen). ”Jag vet inte”, svarar Khalilzad.
”Hur som helst uttryckte han sitt motstånd på
ett mycket trevligt sätt”.
En mycket knivigare, aktuell fråga är Kosovo. Ryssland
har antytt att det kommer att lägga sitt veto mot FNs plan,
som inbegriper självständighet från Serbien för
Kosovo. ”Det som Tjurkin har sagt offentligt och vad han
säger i samtalen mellan honom och mig tyder inte på
att Ryssland godkänner planen. Men det betyder inte att alla
möjligheter är uttömda, chansen till något
slags överenskommelse finns fortfarande”, avslutar Khalilzad.
WARREN HOGE
FN, New York
© 2007 TEMPUS/The New York Times
