Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
Frankrikes nye president, Nicolas Sarkozy, har bekräftat
Frankrikes traditionella plats i Europas diplomatiska hjärta
genom att vara en av de drivande krafterna bakom den uppgörelse,
som räddade Europeiska unionen från en allvarlig kris.
Sarkozy visade sig vara en nyckelperson i det stökiga EU-mötet.
Hans hyperaktiva stil hjälpte till att krossa motståndet
från Polens envisa ledare.
EU-toppmötet, som skulle pågår torsdag och fredag
i förra veckan, avslutades inte förrän tidigt,
tidigt på lördag morgon. Polen och Storbritannien krävde
stora ändringar i det fördrag, som skall ersätta
ett tidigare konstitutionellt förslag, som förkastades
för två år sedan.
Premiärminister Tony Blair var fast besluten att få
igenom ett par eftergifter, som han ansåg vara absolut nödvändiga
för att övertyga den brittiska allmänheten om att
det aktuella fördraget skiljer sig markant från det
tidigare förslaget. Blair, eller snarare hans efterträdare,
kan nu hävda att det nya fördraget, till skillnad från
det förra, inte kräver någon folkomröstning,
något som Blair tidigare har lovat de brittiska väljarna.
Men det verkliga hindret för en smidig överenskommelse
i Bryssel var Polens president Lech Kaczynski, som deltog i mötet,
och hans bror, premiärminister Jaroslaw Kaczynski, som hade
stannat hemma i Warszawa. Till skillnad från Blair, som
bara ville ha undantag, ifrågasatte polackerna en mycket
central punkt i förslaget, röstsystemet.
På torsdagskvällen öppnade Sarkozy för
en dramatisk debut på den internationella scenen under en
presskonferens. Genom att hålla mikrofonen som om han vore
en stå-upp-komiker och förbjuda TV-kameror på
presskonferensen stod han med sin informella stil i skarp kontrast
mot hans ibland lite högtravande företrädare, Jacques
Chirac.
Sarkozy tycktes spritta av entusiasm och rörde sig fram och
tillbaka på podiet med långa steg.
När förhandlingarna började på mötets
andra dag sågs Sarkozy i närheten av Place Royale i
Bryssel, där han promenerade tillsammans med ett tiotal nära
rådgivare, inklusive utrikesminister Bernard Kouchner.
Efter en rad diplomatiska framgångar var förra veckans
toppmöte en lite svårare utmaning för Tysklands
förbundskansler, Angela Merkel, vilket främst hade historiska
orsaker. Polens vägran att acceptera det föreslagna
omröstningssystemet, med befolkningsstorlek som grund, bottnade
i farhågor om att Tyskland skulle få alldeles för
stor makt.
Före mötet hade de nationalistiska bröderna Kaczynski
brutit mot ett inofficiellt tabu genom att referera till andra
världskriget och erinra om det hade minskat Polens befolkning.
Historia är historia. Och faktum är att om det
inte hade varit något krig så skulle Polen inte ha
38 miljoner invånare utan många, många fler.
Den sortens uttalande gjorde att Merkel bestämde sig för
att ta itu med britterna först. Hon erbjöd Blair en
möjlighet att ge Storbritannien undantag från en regel
om medborgerliga rättigheter och speciella regler, som skyddar
Storbritannien från att bli överröstat i rättsliga
och polisiära ärenden. Vi fick en fantastisk uppgörelse,
konstaterade en brittisk regeringsrepresentant, och det
beror nog på att tyskarna hade sådant sjå med
polackerna.
Till en början var Lech Kaczynski orubblig, vilket fick
Merkel att höja insatsen och hota att fortsätta förhandlingarna
trots Polens invändningar.
Det höga spelet höll nästan på att orsaka
ett sammanbrott i förhandlingarna. Klockan nio på fredagskvällen
klargjorde Tjeckiens och Litauens delegationer att de inte tänkte
fortsätta förhandla utan Polen. Samtidigt var Belgien
och Italien ursinnigs på Merkel därför att hon
hade gått med på britternas krav.
När Merkel samlade de nationella ledarna igen erbjöd
sig Sarkozy att göra ett sista försök att få
polackerna med på noterna. Han och Blair satte sig tillsammans
med Kaczynski, den polska delegationen och ett par tolkar. Några
av polackerna rökte, så rummet var rökfyllt,
berättar en diplomat som var närvarande.
Sarkozy, som ibland talade franska och ibland engelska, erbjöd
sig att komma till Polen och tala inför parlamentet där
för att få i hamn en uppgörelse. Sedan kom även
Luxemburgs premiärminister, Jean-Claude Juncker, och försökte
övertala polackerna. Blair använde sin berömda
charm. Överläggningarna pågick i en och en halv
timme, och den polske presidenten avbröt ibland för
att ringa sin bror i Warszawa.
Till slut accepterade bröderna Kaczynski det nya röstsystemet
på villkor att det inte träder i kraft förrän
2014. De har också rätt att kräva det gamla systemet
skall användas i ytterligare tre år efter 2014.
När detta var klart var det emellertid fortfarande osäkert
om uppgörelsen var i hamn, eftersom reaktionerna mot Storbritanniens
undantag var så upprörda.
Dessutom blev Belgiens och Nederländernas ledare involverade
i en egen liten dispyt om vissa eftergifter som Nederländerna
krävde. Sarkozy lär än en gång ha ingripit
och påpekat för bråkstakarna att deras uppträdande
var oacceptabelt från två av EUs grundarländer.
Till slut var alla 27 länderna överens, och på
en presskonferens klockan fem på lördagsmorgonen överräckte
EU-kommissionens ordförande, José Manuel Barroso,
en blomsterbukett till Merkel. Men det var nog ändå
Sarkozy som stal showen. Det var på håret att
vi misslyckades, men Frankrike gav inte upp, sade han till
reportrarna. Vi är extremt nöjda med vad vi har
åstadkommit.
STEPHEN CASTLE och DAN BILEFSKY
Bryssel
© 2007 TEMPUS/The New York Times